Under några timmar fick åhörarna lyssna till föredrag och en paneldebatt med gamla kollegor, studenter och medmänniskor som inspirerats av Ludvig Jönsson.
Han var under sin aktiva tid en välbekant röst för svenska folket, främst med hundratusentals lyssnare i radio, där han under många år svarade på lyssnarfrågor i programmet Någon att tala med. En kontroversiell röst som främst stötte sig med kyrkans eget folk.
Han hade en frigjord hållning när det gäller äktenskap, och var en fördomsfri röst i debatten om bland annat homosexualitet. Han använde aldrig religiösa pekpinnar.
Upprättade de föraktade
I stödsamtal och rådgivning gav han sällan eller aldrig själv svar på brevskrivarens problem, utan uppmuntrade i stället klienten att se till sina egna förmågor och resurser för att lösa sina bekymmer.
Dagens moderator, domkyrkolektor Sabina Koij, inledde med att läsa ur flera av Ludvig Jönssons bevarade predikningar och betona Ludvig Jönssons gärning som bestod i att upprätta de som kyrkan visat förakt för. Kyrkan har en enda förpliktelse och det är att lära oss att älska varandra.
Skälld för frivol blasfemiker
Kyrkoherde Sven Milltoft talade i sitt föredrag om Ludvig Jönsson som kärlekens predikant men som sågs på av andra som en frivol blasfemiker som drog kyrkans namn i smutsen.
Många gånger kamperade protesterande skaror med plakat utanför Storkyrkan och ibland krävdes till och med polisskydd. Ludvig stod stark och hade alltid fokus på den lilla människan i nöd.
Därefter följde ett panelsamtal med Ludvig Jönssons forna medarbetare och efterträdare. Ann-Louise Eriksson tjänstgjorde i Storkyrkan tillsammans med Ludvig Jönsson, som hon beskrev som uppfordrande och inspirerande, bland annat med de så kallade Temadagarna.
Det är idag svårt att se hur servering av apelsinjuice och mariekex i kyrkan på den tiden ansågs som en skandal och att det skändade kyrkans väsen. Det blev många anmälningar till domkapitlet… Men enligt Ann-Louise Eriksson var Ludvig Jönsson from och Jesus-centrerad och hade naturlig auktoritet som gjorde att han kunde beskydda verksamheten.
Storstadsteologi
Efterträdaren, tidigare domprosten och biskop emeritus, Lennart Koskinen menade att Ludvig Jönsson var mycket betydelsefull både som teolog och som person. Stockholms biskop Ingmar Ström var även han en viktig person eftersom han hade stor del i att Ludvig Jönsson överhuvudtaget utnämndes till pastor primarius.
Under Ludvig Jönssons tid fick den så kallade storstadsteologin fotfäste. Att gå ut bland människor i samhället och bära med sig det andliga budskapet.
Biskop emerita, tillika förra domprosten, Caroline Krook talade varmt om deras gemensamma tid i kyrkomötet och Ludvig Jönssons förmåga att vända frågor och beslut genom att tala för sin sak i plenum. Hon beskrev också Ludvig Jönssons predikostil som sällan började i veckans bibeltexter utan som hellre var mer åhörarcentrerad, som vad som stod morgontidningen.
Kyrkoherde Sven Milltoft beskrev Ludvig Jönsson som kristuscentrerad och själavårdande och som en viktig person när det gäller hans eget yrkesval. Ludvig Jönsson drevs av evangeliet och hade en fenomenal slagruta för smärtpunkten i människors liv.
Som om han satt i rummet själv
Biskop Andreas Holmberg, som själv aldrig träffade Ludvig Jönsson, beskrev det som att han ändå rört sig i hans teologiska vatten på något vis. Under de år som biskop Andreas ägnat sig åt vuxenundervisning så har han ofta använt sig av Ludvig Jönssons böcker.
Inför detta samtal så lyckades biskopen hitta ett gammalt avsnitt av Någon att tala med och han slogs av vilken otrolig själavårdare Ludvig Jönsson var. Det var som om han satt i rummet i egen hög person.
Förre domprosten Hans Ulfvebrand beskrev sin företrädare i varma ordalag och hans förmåga att tala öppet om kärlek och om rädsla. Han påminde om psalmen 530, En dunkel örtagård, som en passande psalm i sammanhanget och som minde om kollegan Ludvig Jönsson.