Dagen efter askonsdagen gick jag i solens sken längs Sveavägen. I höjd med Adolf Fredriks kyrka hajade jag till och blev stående på trottoaren nära kyrkogårdens staket. ”Men åh”, slank det ur mig medan jag försökte ta in mängden av den glatt lysande vintergäcken som bildade en stor gyllene matta. ”Ja, visst är det fantastiskt” sa då en kvinna på kyrkogården. ”Vi behöver verkligen det här nu” la hon till och böjde sig ner för att fota.
Jag vandrade vidare och tänkte: Det behovet är ömsesidigt. Liksom vi människor behöver naturens skönhet och den glädje den ger oss behöver naturen, å sin sida, vår seende blick. Den behöver att vi stannar upp och ser den, lyssnar till den och försöker leva oss in i vad den behöver för att må bra. För den mår ju inte bra. Liksom många av oss människor inte gör i den tid vi lever i. Vi behöver varandras seende blickar. Kvinnans ord bland vintergäcken ”vi behöver verkligen det här nu” växte till ”vi behöver verkligen varandra nu”. Naturen behöver oss. Vi behöver naturen. Vi behöver varandra. Vi behöver Gud och Gud längtar efter oss. Nu!
I askonsdagens bibeltext från Joel 2:12-16 verkar Gud vara inne på samma sak. Där Gud först säger ”Nu, säger Herren, skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta” och strax därefter fortsätter ”Påbjud en fasta! Kungör en högtidssamling! Kalla på folket, påbjud en helig sammankomst! Kalla på de gamla och samla barnen, också dem som ännu får bröstet”.
Att vända sig till Gud hör intimt ihop med att vi möts och samlas, vänder oss till varandra, över generationsgränser bland annat.
Fastetid är ta-fasta-på-varandra-tid. Nu är tid för relation. Med Gud och varandra. Nu är tid för vi. Nu är tid för tillsammans i alla de olika sammanhang vi lever i. Både i kyrkan och till vardags. Med grannarna, affärsbiträdet, på pendeln, med arbetskamraterna eller andra kamrater, med våra medvarelser och medskapelser. Se varandra, dela tankar och känslor med varandra, lyssna in varandra och medvarelserna. Där, tillsammans, kan något nytt börja spira och vi blir som den där gyllene mattan av vintergäck som lyser och ingjuter hopp.
Gud befria oss till varandra, till din skapelse, till dig
Amen
Cecilia Holmberg, präst i Stockholms stift