Världen verkar stå inför ett skifte. Under lång tid har miljöforskare sagt att krig och konflikter kommer öka i takt med klimatförändringarna. En oändlig hunger efter ändliga resurser blir till en kamp. Begränsade resurser gör länder och folk mindre benägna att vara generösa, mer benägna till konflikt och försvar. Homo Colossus har för stora behov.
Det är forskaren Daniel Pargman som beskrivit den västerländska människan så i projektet ”Från Homo Sapiens till Homo Colossus”. Syftet var dels att räkna ut hur mycket energi vår livsstil kräver, dels att pedagogiskt visa det. Därför översatte han den västerländska genomsnittsmänniskans energibehov till kroppsstorlek. En elefant behöver ju mer hö än en get, det förstår alla. Men hur mycket behöver en västerländsk människa, dag för dag? Alltså hur stora är våra kroppar om man utgår från vårt energibehov? Pargmans beräkningar visar att vårt energifotavtryck är lika stort som en tolv meter hög dinosauries. Tänk Stockholms landyta, tänk att varje invånare skulle vara stor som en tolv meter hög dinosaurie. En sådan hjord av jättedjur skulle sluka allt ätbart i en högre takt än den sörmländska jorden skulle kunna producera föda.
Ekosystemen på jorden mäktar inte med sådana befolkningar. Därför kommer våra liv att förändras, vare sig vi vill eller inte. I klimatrörelsen talar man därför allt oftare om ett pågående sorgearbete. Man säger att vi lever i en tid då vi sörjer det vi måste släppa taget om, vi sörjer för att kunna öppna oss för nya livvstilar. Dougald Hine föreslår fyra steg som en hjälp i det skifte kulturen stå inför.
1. Rädda det goda
Det finns viktiga landvinningar i moderniteten. De västerländska samhällena är visserligen till stor del grundade på kolonialism och exploatering av folk och marker. Men det finns mycket gott i moderniteten också. Nu är tiden då vi behöver fundera över vad vi vill ta med oss in i en ny tid, att se det goda som vi vill bevara.
2. Bearbeta sorgen
Precis som i allt sorgearbete är det viktigt med berättelser, skriver Hine. Att berätta om det som var, det som gick förlorat, som ett sätt att bearbeta sorgen. Berättelser kan leva vidare i en kultur. Kanske kan en del av det vi berättar om det goda som inte kunde bevaras visa sig vara frön ur vilka goda ting växer i världar som du och jag ännu inte kan föreställa oss.
3. Urskiljning
Tänk om det skulle visa sig att alla beräkningar klimatforskare gjort var fel: ”Hoppsan vi behövde visst inte ändra vår livsstil alls, det är bara att köra på!” Det kommer visserligen inte att hända. Men tankeleken är ett sätt att visa att det finns saker vi faktiskt vill ändra, oavsett. Det går för fort, vi flyger för högt, vi hinner inte med det vi egentligen tycker är viktigt och vi bränner ut planeten i samma takt som vi bränner ut oss själva. På ett kulturellt plan finns en gemensam längtan efter omställning. Vi behöver använda vår urskiljningsförmåga och tala om allt det som faktiskt inte var så bra som vi trodde. Det i vår kultur som är skadligt både för oss själva och för planeten. Allt det vi vet är dåligt men som vi ändå håller fast vid, för att alla andra gör det. Det behöver vi sätta ord på.
4. Plocka upp tappade trådar
Den kristna historien bär visdomar som tappats bort i effektivitetens tidevarv. För något år sedan tog jag, K G Hammar, Lena Bergström och Sven Hillert ett initiativ till en rörelse: Den åttonde dagen. Vi plockade upp det gamla judisk-kristna begreppet den åttonde dagen som öppnar världen mot en framtid bortom den tid vi lever i nu. Det är visionen om en annan värld, mitt i vår verklighet. En framtid som kan bli synlig i världen innan den bryter igenom helt och fullt. På rörelsens hemsida finns ett avtal att skriva under med sig själv. Om du skriver under avtalet blir du fri att utforma rörelsen där du bor, tillsammans med andra på det sätt som passar er. Du blir del av ett större vi men också fri att vara medskapare. Du skriver under på att påbörja en inre och yttre omställning redan idag, i din egen veckorytm. För många av oss blir söndagen en dag för vila, andlighet och konsumtionsbefrielse. Fredagen blir en dag för protest mot de strukturer och livsmönster som ödelägger planeten och medlevande varelser. Söndagens och fredagens erfarenheter får sedan smitta av sig på veckans övriga dagar och ge en försmak av vad ett annat liv kan innebära. Men de dagarna passar inte för alla. För många blir den åttonde dagen mer av ett kontinuerligt förhållningssätt än ett rytmiskt livsmönster.
Det viktiga är att vi hjälper varandra att med skaparkraftens hjälp möta det skifte vår värld står inför.
Petra Carlsson Redell
professor i systematisk teologi, präst i Svenska kyrkan, forskningsledare för Centrum för teologi, ekologi och kultur (CTEC) vid Enskilda högskolan Stockholm.
Texten finns publicerad i den norska tidskriften Luthersk Kirketidene.