Men man kan inte alltid välja vad man ska göra på sin arbetstid, inte ens som präst. Så ut och vandra skulle jag.
Och medan jag gick där och tänkte på alla arbetsuppgifter som kändes mer relevanta, hur det inte alls verkade spricka upp utan tvärtom bli allt mörkare, varför jag hade packat en så tung väska, så kom jag på mig själv med att göra något jag aldrig gjort förut. I alla fall inte på väldigt länge.
Jag gick långsamt. Jag andades långsamt. Och alla tankar som passerade inom mig, de hann tänkas klart.
Jag log lite för mig själv. Plötsligt fick vandringen en ny mening. Inte att nå ett mål för att hitta Gud. Utan en teknik, en övning, en meditation, för att hitta mig själv. Mina tankar, mina känslor, min andning. Ett sätt att möta mig. Och därigenom Gud. Gud som hela tiden och överallt är närvarande. Men det är inte jag.
Hanna Paulsson