För 33 år sedan träffades Carl och Maritta Wahren. De hade båda varit gifta förut och hade barn från tidigare äktenskap. Deras kärlek var en gudagåva för dem och tillsammans nådde de en stark gudstro. De slank in i öppna kyrkor så fort de hade en chans, för att tillsammans få en stilla stund och tända ett ljus.
Olika uppväxter
Carl hade vuxit upp i en konservativ kyrksam familj som gick i kyrkan de stora helgerna, bad bordsbön och aftonbön. Maritta å andra sidan växte upp med en idealistisk kommunistisk pappa och en religiöst neutral mamma. Maritta är konstnär och erkänd i konstnärskretsar i Paris och Provence, där de lever delar av året. Carl är pensionär sedan 15 år efter ett långt internationellt yrkesliv, men har fortsatt att arbeta för att lyfta de globala frågorna.
Helt oväntad
Maritta hade varit kärnfrisk hela livet och trygg i sig själv. Hennes stroke kom som en blixt från en klar himmel. Hon hade varit på läkarundersökning i Frankrike ett par veckor före och den visade inga tecken på vad som skulle komma. Hon hade lågt blodtryck, hade slutat röka på 1980-talet, var inte överviktig och barnen hade vuxit upp så hon hade äntligen börjat tänka lite på sig själv. Därför kom stroken så totalt oväntat.
Kanske var det också därför som den hann utvecklas till en stroke. Om behandling sätts in snabbt kan hjärnskadorna begränsas. I Marittas fall försämrades hennes tal kraftigt och nästan hela rörelseförmågan i höger arm. Maritta får idag hjälp av Carl när hon berättar om vad som hände den där dagen 2003.
Huvudvärk under natten
De skulle åka till Frankrike för en läkarbehandling av Carl, som fått malignt melanom och Carl hade åkt i förväg. På natten sov Maritta dåligt och när de pratades vid i telefon på morgonen klagade hon på huvudvärk och på att det blixtrade, först i ett öga sedan i det andra.
- På den tiden var stroke något okänt för oss. Jag frågade hur hon mådde nu och Maritta sa att hon mådde bättre, så jag bad henne packa väskorna.
Maritta packade och ringde Carls dotter som skulle skjutsa henne till flyget. Tio minuter senare hittade dottern henne liggande på hallgolvet mellan väskorna. Hon var nästan helt borta.
Grät och bad
Kvar i Frankrike var Carl. Han sov inte mycket den natten utan grät och bad böner. Nästa dag flög han tillbaka till Stockholm, under tiden hade alla barnen samlats på sjukhuset. När Carl satte sig vid sjukhussängen var det första gången Maritta log.
- Hon säger att hon inte minns någonting från den första tiden. Till en början var hela hennes högra sida förlamad och talet var borta. Det var väldigt allvarligt.
Hittade till sjukhuskyrkan
Det skulle bli fem månaders vård på Danderyds sjukhus. Under den långa sjukhusvistelsen var de alltid tillsammans och Carl blev Marittas översättare, eftersom de förstod varandra utan ord. Det var då Carl såg pilarna till sjukhuskyrkan och följde dem.
Carl har alltid bett aftonbön, men före 2003 bad de inte ihop. Nu blev sjukhuskyrkan på Danderyds sjukhus en plats för gemensam bön. De har från första stund känt goda vibrationer i det lilla och avskalade andaktsrummet.
- Utanför är det spring och prat i korridoren, mitt i livet, och det är en fin symbolik i det. Efterhand fick vi kontakt med flera präster och pastorer och vi gick alltid på veckoandakterna under tiden på sjukhuset. Det fanns en familjär stämning och värme i andakterna.
Böneboken
Carl och Maritta återvänder till det intima i stämningen när de beskriver sjukhuskyrkan och prästerna. Det stod alltid färska blommor, ljusen brann och korset. Andaktsrummet var så lättillgängligt. Med tiden träffade de andra patienter och anhöriga som var i liknande situationer.
- När vi skrev i böneboken kunde vi läsa andras böner och förstod att vi inte var ensamma.
Tio år med sjukhuskyrkan
De har fortsatt att gå på veckoandakterna efter att Maritta blev utskriven. Det blir tio år nu.
Har ni behållit kontakten med sjukhuskyrkan på grund av att ni varit på återbesök eller har kyrkan haft en egen dragningskraft?
- Bara sjukhuskyrkan. Efter de fem månaderna på sjukhuset har inte någon uppföljning gjorts. Tänk att först lägga så mycket pengar i vård och sedan inte vilja veta om det gick bra.
Hjälp till självhjälp
De åker så ofta de kan till sjukhuskyrkan, försöker komma varje onsdag till andakten. Nu känner de alla väl och kyrkkaffet efter andakten har blivit viktigt. Då kan de prata om dagens texter med prästerna och fördjupa meningen. Carl säger att det är deras renhållning av själen.
- Sjukhuskyrkan ger oss en hjälp till självhjälp. Vi märker att prästerna behövs, de måste ofta ila iväg till människor i svåra situationer. Men vi är ledsna över att det är så få som går till kyrkorummet. Vi ser till exempel sällan vårdpersonal där.
Kärleksbudskapet
Sjukhuskyrkan är något de vill dela med sig av så de har börjat ta med vänner till andakterna. Maritta ber Carl om hjälp när hon vill berätta om vad hon tycker om själavården i vården.
- Sjukhuskyrkan behövs, men den ska inte vara förknippad med religiösa slogans. Människor är rädda för det religiösa idag. Det är kärleksbudskapet som människor lyssnar till.
Deras liv har förändrats och samtidigt inte. De bor i ett seniorboende i Täby och reser fortfarande till Frankrike. Maritta fortsätter att måla, men hon kan inte hålla penseln i höger hand. Istället har hon börjat måla med vänster och ett nytt uttryck har tagit form. Carl samlar en grupp frivilliga som vill påverka samhället i en hållbar riktning med helhetssyn på människan, bort från teknikens slaveri och volymtilltro och närmare en tillvaro i samklang med naturen.
Helena Thorén