När Adela Nilsson gick första ring på gymnasiet gick hennes pappa hastigt bort. I det kaos som följde av sorg, oro och frågor kände hon sig ensammare än någonsin. Att prata med mamma och lillebror var svårt. Att berätta för sina tämligen nyblivna klasskamrater otänkbart.
– Vi pratade inte direkt om pappas död hemma hela första året, och det var nog för att skydda varandra. Och jag vågade inte berätta för min klass. Jag är ganska blyg och var rädd att jag skulle börja gråta om jag pratade om det. Det var bara min bästa kompis sedan dagis och en liten grupp som visste att pappa gått bort.
Första månaden efter pappans bortgång gick inte Adela till skolan över huvud taget. Sedan blev det sommarlov och när höstterminen startade hade hon svårt att uppbåda koncentration och motivation.
– Mamma hade nog svårt att förstå hur det kunde vara så tungt för mig med skolan, men skolan är så central i den här åldern. Det är där man skapar sig sin identitet som vuxen. Där har man sitt sociala liv, både på dagarna och efter skoltid. Allt det tappar man när någon närstående dör.
Fördomar om kyrkan
Genom sin skolkurator fick Adela tipset om Bromma församling, där diakonerna Eva Tydén Hirsch och Clary Nilsson satte ihop en sorgegrupp. Förutom Adela bestod gruppen av fyra ungdomar mellan 14 och 17 år, som alla förlorat någon närstående.
– Jag vet inte om jag ens hade hört ordet diakon eller visste att det var kopplat till kyrkan. Visserligen är jag döpt, men det är ju inget medvetet val som jag gjort. Jag är inte troende överhuvudtaget och hade nog ganska mycket fördomar om kyrkan när jag kom dit första gången. Men jag är så himla glad att jag hamnade där. Eva och Clary har verkligen hjälpt mig att växa som människa.
Diakonerna valde att inte fokusera på samtal i den unga gruppen utan hittade andra kreativa medel.
– Vi fick skapa med våra känslor. Bland annat fick vi måla cirklar för att beskriva hur vi kände vid dödsfallet, efter, i nutid och inför framtiden. Det var ett jättebra sätt att bearbeta sorgen. Man har inte riktigt ord för det man känner, det är så svårt att greppa.
Stöd genom igenkänning
Att träffa andra i samma situation och samma ålder blev en stor lättnad för Adela. Både gruppen och diakonerna blev en trygghet.
– Jag trodde att det var bara jag i hela världen, som kände som jag. Så var det förstås inte, men det upptäckte jag först när jag träffade gruppen.
Stärkt av tryggheten i sorgegruppen blev det lättare för Adela att öppna sig, både hemma och i andra sammanhang. Idag är hon betydligt bättre rustad för att prata om sin pappas bortgång.
– Ibland träffar jag folk som vet att min pappa har dött, men inte vet vad de ska säga till mig. Det blir som en elefant i rummet. I början lät jag det vara, för jag klarade inte av att ta tag i det. Men nu känns det lättare. Ibland berättar jag direkt, väldigt kort, för att öppna alla dörrar.
I höstas beslutade hon sig också för att berätta för sina klasskamrater.
– Jag fick hjälp av mina mentorer och det kändes skönt när det var gjort. Jag visste ju att snart kommer studenten och min familj ser inte ut som andras.
En trygg zon, då och nu
Mötena med sorgegruppen pågick under ett halvår och avslutades i maj 2016. Men Adela har fortsatt att hålla kontakten med diakonerna på egen hand.
– Det är så skönt att ha någon utanför familjen som är insatt och förstår. De är som en trygg zon.
Att ställa upp på en intervju om något så personligt och sårbart som ett sorgearbete kräver mod och styrka, men Adela tvekade inte. Med sin berättelse hoppas hon kunna motivera andra till att söka hjälp.
– Det är jätteviktigt att diakonernas arbete hörs och syns. Jag är så himla tacksam över den hjälp jag fått. Jag hamnade i en djup depression efter pappas död, men förstod inte att det var mer än sorg, att jag faktiskt var riktigt sjuk. Eva har jobbat mycket med psykisk ohälsa och hon såg att jag behövde hjälp. Jag vet faktiskt inte var jag skulle ha varit idag utan det här.
Christina Bild