Pilgrimsvandringar blir allt vanligare i vår tid. Allt fler tar på sig en ryggsäck, tar tag i en vandringsstav och ger sig ut på vandring i den natur som ligger och väntar. En del går ensamma. En del vill vandra i gemenskap med andra. Motiven är olika. En del vill bryta upp från ett stressande ekorrhjul för att hitta ett hållbart tempo i livet. Andra söker nya perspektiv, vidgade vyer och nya erfarenheter. Många vill fördjupa det inre livet med Gud och hitta en djupare mening med sitt liv.
Pilgrimsvandring och vallfärd har alltid varit kännetecken på en levande kyrka. Stillastående betyder stagnation. Det ser vi tillräckligt av i vår tid. För såväl kyrka som varje enskild pilgrim står vandringen för det livsviktiga uppbrottet från det alltför stillastående och etablerade.
Pilgrim betyder egentligen främling. En som finns på en annan plats än hemma. En som brutit upp från det invanda, för att ta emot det som kommer till mötes. Det handlar om ett val, en ansträngning, en satsning.
Vandringen pekar också mot att livet och världen är ett provisorium. Pilgrimen har fått vittring på ett högre mål som hon nu söker. Det måste inte vara en vandring, men långsamhetens princip finns där.
Att låta resan ta tid, inte i första hand söka det mest effektiva sättet att komma från punkt A till punkt B. Att vara i sin kropp och låta den hinna med resan. Resan ger en särskild frihet när bara det nödvändigaste får plats i packningen. Och man kan till sin förvåning uppleva att det går rätt bra. Samtidigt ser man väldigt konkret sitt beroende av andra, både medvandrare och dem man möter.
En längre vandring ger tillfälle att gå sig trött, komma in i en rytm, efterhand mer och mer i tystnad och känna hur stillheten tar form i en. Att påtagligt få gå ut ur sin rastlöshet. Det finns plötsligt tid och tillfälle att betrakta naturen, att se och ta emot skapelsens skönhet – Guds kärleksförklaring till oss.