1874 grundades Svenska kyrkan mission. Med boken Vår mission: Hopp! 150 år av internationellt engagemang vill Act Svenska kyrkan, som i dag bär Svenska kyrkans internationella bistånds- och utvecklingsverksamhet, visa en fantastisk missionshistoria och rusta för nya uppdrag i världen.
Boken är en mosaik av röster och bilder som berättar om missionshistoria – och mission idag. I bild och text skildras verksamheten som sker hos partner, systerkyrkor och organisationer världen över. Anette Murless, ordförande i Strängnäs stifts internationella råd, berättar på ett uppslag om sin tid som svenska kyrkans utsända i olika projekt i Sydafrika. 1979-1983 arbetade hon i kooperativet Vukani, en ekumenisk organisation under kyrkorna i Zululand. Vukani bestod av 50 grupper med mer än 1 000 hantverksskickliga kvinnor runt om i Zululand, Anettes uppgift var att besöka grupperna och köpa in hantverk, alster som spreds över hela världen, bland annat skickades till Sverige.
– Det här är det roligaste jag jobbat med i hela mitt liv! Hantverk och konst spelade en stor roll men kommer ofta bort som resurs. Jag är glad att Svenska kyrkan arbetade med detta. Kvinnorna levde marginaliserade, hänvisade till vissa områden. Genom hantverket fick de självtillit, egen inkomst och oberoende, säger Anette Murless.
Kvinnorna levde ofta ensamma med sina barn och skötte odlingarna i avlägsna byar medan männen arbetade i gruvorna i Johannesburg och kom hem en gång om året. Inkomsten säkerställde att barnen kunde gå i skolan, något som innebar skolavgifter, böcker och skoluniformer.
– Vi jobbade även med kvinnornas utbildning, väldigt många kunde inte läsa och skriva på sitt eget språk, berättar Anette Murless.
Arbetet innebar regelbundna resor för att träffa kvinnorna, långt iväg, på dåliga vägar.
– Träffpunkten kunde vara ett stort träd, en kyrka eller en skola. Vi hade bestämt datum och tid vid föregående möte, och jag kan inte minnas att gruppen vi något tillfälle inte dök upp, och detta var före mobiltelefonernas tid, och ofta utan stationärt telefonnät. Det var roliga besök. De var så kunniga och så inbjudande. Det var en community-känsla där alla jobbade mot ett gemensamt mål. Väldigt roligt och spännande, berättar Anette.
Vukani finns inte längre kvar men hantverket går i arv och verksamheten ändrar karatkär. Idag säljer många sina varor via egna hemsidor.
Åren 1984–1992 var Anette föreståndare på Kwa-Zamokuhle Diaconic Center Sydafrika, där fanns också korgmakare och pärlarbetare (600) på bergssluttningarna som centret besökte regelbundet. Förutom detta fanns en klinik med förlossningsavdelning, en skyddad verkstad för funktionshindrade barn och senare 1988 startades en skola för funktionshindrade barn. Idag har skolan 200 barn och ungdomar inskrivna i skolan. Ett oblatbageri, en kyrkotextil avdelning som ger service till den Lutherska kyrkan.