Stavspån är ett material med lång historisk hävd i Sverige. Redan under 1100-talet användes stavspån för att skydda och förmodligen även försköna tak och fasader. I våra kyrkomiljöer utgör stavspånen fortfarande ett vanligt förekommande fasad- och taktäckningsmaterial. Skälen att bevara stavspånstäckningar är många. De kan ge kunskap om historiska material och hantverksmetoder och utgör i många fall en bärande del i byggnadens och miljöns kulturhistoriska värde och karaktär.
Stavspån är ett komplext byggnadsmaterial med många variationer avseende virkestyper, tillverkningsteknik (spräckning, huggning, hyvlat, sågat), läggningsteknik och underhållsmetoder. Idag finns en problematik kring sentida och nylagda spåntäckningar. De har visat sig mindre beständiga än många kvarvarande äldre täckningar och kräver täta underhållsintervall. Rötskador utgör ytterligare ett problem. Svenska kyrkan ansvarar för en stor mängd stavspånstäckningar runt om i landet och årligen läggs stora summor kyrkoantikvarisk ersättning på vård och underhåll av dessa.
