De bibliska berättelserna om honom är spridda långt utanför den kristna delen av världen och evangeliets texter är de främsta källorna till vad vi känner till om Jesus och hans liv. Även om alla evangelisterna förmodligen inte träffat Jesus personligen, anses böckerna innehålla uppgifter som baseras på vittnesmål från människor som kan ha träffat Jesus och fortfarande levde när texterna skrevs. Men det finns ytterligare historiska belägg för hans existens. Samtida icke-kristna historiker som Flavius Josefus och Cornelius Tacitus nämner Jesus.
Flavius Josefus (37-100 eKr) är den förste icke-kristne författare som nämnt Jesus och även andra personer som förekommer i evangelierna, t.ex. Johannes döparen, Pontius Pilatus och Herodes. I hans andra stora historieverk Judiska fornminnen nämns Jesus på två ställen. Den första passagen kallas Testimonium Flavianum och forskare debatterar om Josefus har skrivit hela texten, eller om kristna har gjort tillägg till den i efterhand. Texten lyder i översättning:
”Ungefär vid denna tid uppträdde Jesus, en vis man, om det nu är tillbörligt att kalla honom en man. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och människor av grekiskt ursprung. Han var Messias. Och när Pilatus, på grund av en anklagelse från våra ledande män, dömde honom till korset, upphörde inte de som först hade älskat honom [att göra det]. Ty han visade sig för dem på den tredje dagen levande igen, [just som] de gudomliga profeterna hade förutsagt dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallad efter honom, inte dött ut.”
(Flavius Josefus, Judiska fornminnen 18:63–64, i översättning av professor Bengt Holmberg, med det som ofta antas vara kristna interpolationer i fet stil).
Texten finns med i alla bevarade dokument, så det troligaste är att Josefus har skrivit åtminstone grunden till den. Eftersom han inte var kristen ifrågasätts vissa delar av texten, men inte att han bekräftar personen Jesus existens.
Den andra passagen nämner Jesus mer i förbifarten och är inte så ifrågasatt:
”Festus var död, och Albinus fortfarande på väg; så han [Ananos] inrättade ett råd av domare och lät inför detta föra brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob [eller: ”Jakob hette han”], och några andra. Dessa dömde han såsom lagbrytare, varefter han överlämnade dem till att stenas.”
(Flavius Josefus, Judiska fornminnen 20:200)
Den romerske historikern Cornelius Tacitus (55-120 eKr) skriver i sina Annaler några år före sin död att de kristna fått sitt namn efter Christus, som ska ha avrättats på order av den romerske prokuratorn Pontius Pilatus under den romerske kejsaren Tiberius regering.
För att förstå mer om personen Jesus behöver vi sätta oss in i hur hans samtid fungerade och hans omgivning såg ut. Jesus både föddes och dog som jude och följde de judiska traditionerna. Han hade inte för avsikt att starta en ny religion.
Genom att studera och jämföra Jesus uttalanden i evangelietexterna kan man se mönster i hur han uttryckte sig, som ett personligt röstavtryck. Forskare som Joachim Jeremias och Dale C Allison har kartlagt Jesus särdrag med allitterationer, bildord, liknelser och antitetisk parallellism (motsatser) med mera och visar på en bestämd historisk individs egna röst.
Att det finns möjligheter att forska om Jesus innebär inte att tron begränsas till de kunskaper om honom som kan kontrolleras, men den delen av vår kunskap fungerar som en förankring i vår vanliga verklighet. Trons och forskningens båda perspektiv berikar varandra.
Text: Tina Linde
Källor:
Holmberg, Bengt (2005) Människa och mer: Jesus i forskningens ljus. Arcus
Wikipedia. Tillgängligt: https://sv.wikipedia.org/wiki/Jesus