Vapenhusets pastelljusa målningar, där de högtidliga och milda helgongestalterna i stående helfigur intar en dominerande plats, förmodas ha anknytning till den så kallade Tierpgruppen. Det var en inhemsk målarskola vars främsta kända mästare hette Johannes Ivan och Andreas Erici. Utmärkande motiv för denna målarskola är bland annat framställningar av heliga män och kvinnor i kyrkans historia (men inte så många bibliska scener). Skolan fullföljde och vidareutvecklade en från 1200-talet oavbruten färgrik och stämningsmättad kyrkomålartradition i Sverige, en sedvänja som nådde sin höjdpunkt på 1400-talet och sedan fortsatte fram till mitten av 1600-talet i och med renässansens genombrott. Till stor del har nog den ursprungliga färglystern i dessa kalkmålningar nu gått förlorad.
Kyrkomålningarna hade till uppgift att i berättande, dekorativa bilder åskådliggöra livet mellan himmel och helvete. De kristna hade sitt speciella skyddshelgon som de stod i en mystisk gemenskap med och väntade sig underverk av. Medeltidsmänniskan bad innerligt att det dyrkade helgonet skulle be för henne.
Den allmänna uppfattningen är att vapenhusets figurmålningar bör ha tillkommit mellan 1425–1460, då vapenhuset byggdes, sannolikt före branden, som i slutet av 1400-talet härjade själva kyrkorummet.
De identifierbara helgonen i vapenhuset med runda martyrglorior under det välvda stjärnvalvet är följande:
De båda hjältekonungarna S:t Erik och S:t Olov fullt ornamenterade finns i södra valvkappan ovanför ekporten med stocklåset.
De irisk-anglosaxiska abbotarna S:t Bothulphus och S:t Brandanus framställs i östra valvkappan samt den engelske missionsbiskopen S:t Eskil.
De barhuvade diakonerna S:t Laurentius och S:t Stefanus finns i västra valvkappan.
Sammanställt i text och bild av Christina Dagberger
Källa: Helgonen i vapenhuset av S. E Vingedal
.JPG?DoProcessing=&w=1680)
.JPG?DoProcessing=&w=800)