Sorgens många ansikten
Att ta farväl av en närstående är svårt och tungt. Det ofattbara blir bara glimtvis verkligt när någon som vi älskar dör. Att samlas till begravningsgudstjänst: familj, släkt, vänner och andra nära, är ett sätt att gemensamt stötta varandra och hämta kraft ur minnet av den som lämnat oss.
En stund av tacksamhet
Begravningen är en akt av kärlek och respekt för den döde. Vi får tacka för
vad den människan gett oss. Vi får be om förlåtelse och försoning för det
som inte blev som vi ville och hoppades. Begravningsgudstjänstens djupaste ärende är överlämnandet av den döde i Guds händer. Nu sköter Gud hela omsorgen om den människan.
Genom begravningsgudstjänsten visar vi också respekt för kroppen. Vi lägger kroppen till vila. Människan är en del av den här världen, men är också något mer. Vi har del i något större, vi hör ihop med Gud. Det är egentligen inte farväl vi säger, utan på återseende. Jesus säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör” (Johannesevangeliet kapitel 11 vers 25).
Tillsammans med präst och musiker formas begravningsgudstjänsten så att den lyfter fram minnet av den döda.
Kraft i gemenskap
Tillsammans med prästen får vi forma begravningsgudstjänsten så att den lyfter fram minnet av den döde. Att fundera runt avskedet är en del av att säga farväl. Att prata är också viktigt för sorgearbetet. Därför är det bra att fortsätta gemenskapen med en minnesstund efter begravningen. Hur många som deltar och var samlingen sker är av mindre betydelse och om det blir mat eller inte spelar ingen som helst roll. Det handlar om att få vara tillsammans, att låta sorg och saknad samsas med glädje och tacksamhet.
Dagarna som följer
Efter begravningsgudstjänsten vittnar många om att sorgen tar en annan skepnad. Vardagen tar över och det kan ofta kännas väldigt tomt. Döden är början på många tankar, svåra och avgörande, ofta om vår egen stund på jorden. Kyrkans präster och diakoner och kyrkans leva-vidare-grupp finns till hands för den som vill dela sin sorg.
Vid allhelgonahelgen tänder vi tusentals ljus på kyrkogårdarna för dem som inte finns hos oss mer. Sorgen har lika många ansikten som sörjande. Vi människor lever olika liv och vår sorg liknar inte varandras, ändå är saknaden något som förenar oss. Och det som kan bära i vardagens tomhet är Guds löfte om att vi inte är ensamma. Vid allhelgonatiden inbjuds till minnesgudstjänster runtom i våra kyrkor.