Underverk i julnatten

I vackert vinterlandskap, med utsikt över Hornborgasjön ligger ett litet gult hus precis som jag fått mig beskrivet. På den granrisprydda trappan möts jag av Thomas med det tre veckor gamla gossebarnet, väl inlindad på magen. Över en kopp kaffe och med en sovande baby i föräldrarnas famn samtalar vi om deras gemensamma längtan efter barn och den långa osäkra väntan innan drömmen blev verklighet. Hanna och Thomas har varit ett par i 16 år. 

– För cirka sex år sedan bestämde vi oss för att vi ville försöka få barn. Efter drygt ett och ett halvt år sökte vi hjälp för utredning. Så kom Covid och fördröjde hela processen ytterligare.

– Det var en evig väntan som var svår att hantera. Vi kastades mellan hopp och förtvivlan, berättar Hanna.

I Västra Götaland bekostar regionen tre ”äggplock”. Hanna visade sig ha tillräckligt många och livsdugliga ägg. Befruktade ägg sätts efter äggplock in samtidigt som hormonsprutor injiceras med jämna mellanrum. Får modern sedan menstruation har försöket misslyckats.

– Så blev det för oss första gången, tillägger Thomas. Hanna fick mer hormonsprutor och vi gjorde ett nytt försök. Då blev det två embryon. Ett av dem sattes in och det blev vårt lilla underverk som finns här hos oss nu. Det andra finns nerfryst på Sahlgrenska, allmänt kallad ”bebisfabriken” i IVF-sammanhang, förklarar Thomas.

Hanna och Thomas har under hela förloppet varit öppna och delat med sig av sina erfarenheter till kompisar och familj men också i sociala medier. Många har uttryckt sin tacksamhet att de så öppet vågar prata om ämnet.

– Vi tycker det är viktigt att berätta för att människor inte ska känna skuld och skam eller att det ska vara tabubelagt. Det är viktigt att bryta tystnaden kring ofrivillig barnlöshet, uppmanar Thomas.

– Vi gör det också för att omgivningen ska förstå varför vi mådde som vi mådde, men också för att vi alla kan lära oss att bemöta dem som är mitt i dessa processer med respekt, vara aktsamma om orden och hur vi använder dem, tillägger Hanna.

– Våga fråga om hur ni som par vill bli bemötta och hur ni vill prata om det.

Hanna berättar vidare hur hon triggas av påståendet ”barn är meningen med livet.” Betyder det att om hon aldrig fått bli mamma, hade hon då inte haft någon mening med sitt liv?

– Barn är för mig en mening med livet, men det är inte den enda. Alla människor har olika meningar och syfte och låt alla få hitta och bestämma det själva, menar Hanna.

Hanna och Thomas påminner också om att det inte bara är ”att skaffa barn”. Kanske är det just därför viktigt att prata om att barn inte är en självklarhet som kan planeras in som mycket annat.

Graviditeten blev också en tid av oro över vad som kan hända, allt som kan tillstöta. Stundtals var det svårt för Hanna och Thomas att ta in att de skulle bli föräldrar. Hanna lät fotografera sig under graviditeten. Något som hjälpte henne att mer vila i sin väntan.

– När jag fick fotografierna, var det som om jag såg mig själv som gravid för första gången. Det var som en ögonöppnare. Jag vågade tro på att jag var gravid, minns Hanna.

Juldagen 2023 kl. 07.24 såg Hannas och Thomas ögonsten ljuset för första gången. Det mesta av Hannas värkarbete skedde hemma med Thomas och katten i gula huset. När så tiden var inne fick Thomas köra Hanna på hala vägar till Skaraborgs Sjukhus och där dröjde det inte länge förrän graviditetsresan nådde sitt lyckliga slut. Samtidigt var morfadern Mats Löwing tillsammans med församlingsbor i Acklinga kyrka på julotta och läste om ett annat underverk i julnatten.

Text: Annica Svensson