Vid ett möte på Stockholms stiftskansli får jag ta del av en berättelse av biskop Andreas Holmberg. Den har stannat kvar hos mig sen dess och den handlar om kristen tro som förändrar människor, kulturer och hela samhällen.
Biskop Andreas arbetade för många år sedan som missionär i Tanzania, där han utbildade blivande evangelister. Evangelister i Tanzania har ett liknande uppdrag som präster. De predikar och sörjer för sina medmänniskor i sina lokala sammanhang.
I Andreas grupp med studenter fanns en kvinna som hette Leah. Hon hade svårt att klara av studierna men kämpade hårt och slet med sina uppgifter. Vid tentamen ”knöt det” sig ofta helt för henne. Andreas såg hur mycket hon kämpade för att klara sina studier och det allra svåraste för henne var att skriva uppsatser. Vid ett tillfälle när han hjälpte Leah med en uppsats och såg hur svårt det var för henne och hur ledsen hon blev över det så frågade han henne försiktigt:
- Leah! Jag ser att du är ledsen och att du tycker att dina studier är svåra, men samtidigt kämpar du så hårt. Får jag fråga vad det är som driver dig att orka fortsätta?
Leah svarade allvarligt:
- Fader Andreas, jag är omskuren (könsstympad). Jag har levt med konsekvenserna av det. Men omskärelse är fel och jag har förstått att Gud tycker det är fel. Nu har jag satt stopp för att mina två döttrar ska gå samma öde till mötes, de är hela. Fader Andreas, jag måste klara mina studier för när jag är klar ska jag predika mot omskärelse i byarna och utbilda människor om det.
Jag blev så på djupet rörd över denna berättelse som biskop Andreas delade med mig. Här fanns en kvinna med en klar vision att vända utvecklingen i landet. Kanske var det egentligen hon som var den starkast lysande stjärnan i klassen, med en tydlig vision för att minska lidande och försvara flickors mänskliga rättigheter.
Kanske blev jag extra berörd eftersom jag själv har besökt det teologiska seminariet i Tanzania där Leah utbildades. Så här i efterhand kan jag tydligt föreställa mig Leah där, på den platsen. Men lika mycket tror jag att min känslomässiga respons beror på att vi just nu lever i tider där människor får alltmer begränsat livsutrymme. Demokrati och mänskliga rättigheter urholkas och hotas i många länder i världen. I sådana tider väcker Leah så mycket hopp i mig, hopp om att överallt runt om i världen finns det fler som Leah – människor med en envis vilja till förändring.
Samma dag som Andreas berättat om Leah skulle jag i en paus hämta kaffe och jag var så ivrig att få berätta för min man om Leah. Jag började berätta men märkte snart att min man inte alls lyssnade. Han var helt i andra tankar. Jag frågade honom om något var på tok och han svarade:
- Jag är inne på Linkedin och blir så frustrerad över en del tendenser som jag ser där. Jag tycker att det är ett så elitistiskt och exkluderande språk som används.
Min man återger beskrivningar av hur fantastiskt det är att få arbeta med personer som är ”de mest briljanta” eller ”de vassaste hjärnorna”. Min man suckar och säger:
- Vad är det här för människosyn som smyger sig in i språket? Hur kan vi vara säkra på att ”den mest briljanta” eller ”de vassaste hjärnorna” är de människor som verkligen gör skillnad i samhället?
Jag tar mitt kaffe och går upp för trappen till mitt fortsatta möte och tänker på Leah och på alla andra Leah ”där ute”. Leah skulle troligtvis inte definiera sig själv som den mest briljanta eller som den vassaste hjärnan. Kanske skulle inte många andra definiera henne så heller. Men hon hade trots hinder och utmaningar en mycket klar vision som hon arbetade för. En vision om ökat livsutrymme för sina medmänniskor – om demokrati och om evangelium som förändrar på djupet.
”Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista” (Matt 20:16)
Katinka Levin, stiftshandäggare, Stockholm stift.