Betraktelse & tankar med Emelie

Våga lyfta blicken

Både vetenskapsmän och teologer har gjort många försök att förklara vad det var för stjärna som de vise männen såg där i Österlandet, och när detta kan ha ägt rum. Jag tänker att det inte är så himla viktigt.

Idag tänkte jag ta upp tre saker som jag tänker på utifrån evangeliet, och det första är att de vise männen lyfte blicken. Att bokstavligen se på stjärnorna är väldigt trevligt och ödmjukande på ett gott sätt, men vi kan också tänka på det mer på ett symboliskt plan. Det är så lätt att fastna i vardagsbestyren och bekymren. Att aldrig ta sig tid att lyfta blicken högre än så och ställa de där viktiga frågorna.

Var är jag i mitt liv? Vad längtar jag efter? Var har jag min tro, och hur mår den? Ibland blir vi nog lite mörkrädda och vågar inte söka oss till det där dolda rummet inom oss som kanske vid första anblicken verkar mörkt, men som i själva verket är fullt av ljuspunkter, stjärnor som var och en står för det som är viktigt för oss, som hjälper oss att navigera i livet.

De vise männen kan också lära oss att våga följa den där stjärnan som är Jesus, att lyssna efter kallelsen i våra liv och lita på att om Gud kallar, så rustar han också. Den resa som de vise männen gav sig ut på var både lång och farlig, men de gav inte upp. De gav inte ens upp när det visade sig att den de sökte inte fanns där de hade förväntat sig att finna honom, nej de fortsatte sitt sökande.

De vise männen bröt upp, från sitt hemland, men också från sitt bekväma, invanda tankesätt. Om kungen inte finns i palatset, då får man tänka om. Om min längtan i livet inte får sitt svar i en form jag förväntar mig, då får jag återigen höja huvudet och se om svaret kanske kommer i en annan, ny och oväntad form.

De vise männen nådde sitt mål och fann den nyfödde kungen. De fann Jesus.  De lämnade sina dyrbara gåvor till honom, och de tog en annan väg hem. Också där finns det lärdomar att göra. Att vara kristen är på ett sätt att alltid vara på väg, att alltid söka. Men det är samtidigt att alltid vara framme. I dopet blev vi ett med Kristus, och ingenting i världen kan skilja oss från den gemenskapen. 

Om vi vill ge något dyrbart till Jesus, så tror jag att det nog inte behöver vara guld och ädelstenar, utan hellre vår tid, bön och lovsång. Det är gåvor som vi själva växer av. Och när vi gör det, då fördjupas vi som människor. Som träden vars rötter söker sig ner i jorden så att de står stadigt och kan sträcka sig upp mot himlen. Och när vi fördjupas, då öppnas också möjligheten att ta en annan väg, om den väg vi just nu vandrar kanske inte är den som är den bästa. Vi kan ta en annan väg hem.

- I våra inre finns ett rum, det kan tyckas mörkt till en början men det är fyllt av stjärnor. Varje stjärna står för det som är viktigt på riktigt i våra liv. Så hur är det med dig? Lyfter du blicken ibland för att navigera lite på din inre stjärnhimmel?

-Vi är alltid på väg, och samtidigt alltid framme. Och vi är alltid kallade. Vill du lyssna till Guds kallelse i ditt liv, och kanske också söka den bortom invanda föreställningar?

- Vad har du för gåvor som du kan ge till Jesus? Är det din tid, din bön, din lovsång? Kan dessa gåvor hjälpa dig att fördjupas som människa och växa i tro? Jag tror att Gud behöver våra gåvor. Men jag tror också att vi i lika hög grad behöver ge dem.

Präst Emelie Melin

Den kärlek som heter Mottagande 

Hosianna-sången ljuder genom alla tider, över hela vår jord: Hjälp oss, rädda oss! Jag tycker mig höra att det är fler som sjunger idag än tidigare. Nöden är större, ropet är starkare och till och med bina, fåglarna, haven, bergen och glaciärerna stämmer in i ropet. Hosianna! Rädda oss! 

Skaran i Jerusalem sjöng Hosianna. De hade också väntat och längtat. På vad? På vem?

De hade läst profetens ord om att: ”natten skall vika där ångest nu råder, att det folk som vandrar i mörkret skall få se ett stort ljus och över dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart”. 

De hade levt i fångenskap och förtryck och nu var deras land ockuperat av en främmande makt. De levde i ständig rädsla och osäkerhet. De längtade efter en annan kung för de hade läst raderna hos profeten Sakarja om kungen som kommer ridande på en åsna. De hade läst orden i Judiths bok där det står:” Ty din makt beror inte på stora arméer, ditt välde inte på starka kämpar. Nej, du är de förtrycktas Gud, du är de svagas hjälpare, de kraftlösas försvarare, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp”.

Så kom han tillslut, en annorlunda kung, en annan sorts ledare. Han sitter inte på höga hästar och ser ner på människor. Han rider på en åsna så han kommer i ögonhöjd med dem som han möter. Han ser människor, han ler och hans blick är annorlunda. Blicken värderar inte, den underkänner inte och den är fylld av kärlek. De som mötte hans blick såg Judiths ord gå i uppfyllelse: Du är de förtrycktas Gud, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp”.  Gud är de förtrycktas Gud, de svagas hjälpare, de kraftlösas försvarare. 

Jesus kom ridande på en åsna. Han ägde inget eget fortskaffnings-medel. Han lånade, eller ska vi säga att han leasade en miljövänlig åsna från en åsnepool. Herren behöver den. Han skall strax lämna tillbaka den. Jesus levde enkelt. Han levde hållbart och klimatsmart. Han visste att Guds skapelse måste värnas och vårdas. 

Ibland säger vi att vi inte ska ta något för givet. Är det inte just det vi ska? Ta det för givet, ta emot livet och varje hjärtslag som en gåva, ta dagen och maten för given, given åt oss av Gud, alla goda gåvors givare? De ägodelar vi har, de pengar och prylar vi har, allt är till låns, allt är oss givet att förvalta och sedan räcka vidare. Också våra vänner, vår kraft, lusten, livet, förmågan är gåvor som vi ska ta för givna och tacka Gud för. Gör vi det så skapar vi rum för det heliga, för det som inte är till salu. Vi upptäcker att det vackraste och viktigaste i livet är gratis, gåvor av nåd som väcker förundran och varsamhet.

Ylva Eggehorn skriver i boken Natt och Dag:”” Om vi på nytt förmår skapa ett rum för det heliga i våra kyrkor - en plats där Gud och människa hejdar sig på tröskeln till varandras mysterium. En plats där vi inte agerar för att annonsera eller förevisa vad vi håller på med eller hur duktiga vi är. Gud kan inte användas för att bygga framgång... eller harmoni eller bättre fungerande människor. Gud är oanvändbar, lika oanvändbar som en kärleksnatt. Han kallar oss ur djupet av oss själva, mitt i våra liv, till ett möte som han har betalat det fulla priset för. Vi behöver inte helhet och harmoni till varje pris, men vi behöver den kärlek som heter mottagande. Det är min önskan och bön inför det nya kyrkoåret; att vi på nytt ska förmå skapa rum för det heliga i våra kyrkor, en plats där Gud och människa hejdar sig på tröskeln till varandras mysterium. 

För en annorlunda kung kommer till oss, till dig där du är, till mig där jag är. Han kommer med det som vi allra mest behöver. Nåd och frid. För Gud är de förtrycktas Gud, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp.” Tillsammans får vi vara i den kärlek som heter mottagande.

Präst Emelie Melin

Tro och liv

”Kära barn, vår kärlek får inte bestå, bara i ord som vi för på tungan.

Är den sann, måste den också ta sig uttryck i våra gärningar”

Denna sång är en bibelvisa och de var populära i kristna ungdomskretsar på sjuttiotalet. Texten är hämtad från Jakobs brevet i Bibeln. Trefaldigheten handlar om tro och liv, hur vi kan växa som både kristna och som medmänniskor. Tro och liv, ord och handling. Är vi trovärdiga som människor eller finns det ett gap mellan vad vi visar utåt, skenet och bilderna och hur det egentligen står till i våra liv. Då och då hör vi kändisar berätta om hur de trots ära och berömmelse och mångas beundran bär på en skräck och en rädsla för att bli genomskådade, att människor ska upptäcka att de är en bluff. Den rädslan kan nog många av oss relatera till: tänk om folk visste! 

Gapet uppstår när vi låtsas vara bättre än vi är, renare, godare, bättre och frommare. Det finns människor som har en usel självkännedom och som inte ser det andra ser: att den där människan är en dubbelnatur. Och så finns vi, vi som så innerligt gärna vill bli älskade och beundrade eller åtminstone lite omtyckta för vi vill så gärna vara med. Människans största skräck är att hamna utanför, bli utstött ur gemenskapen och därför är vi beredda att göra nästan precis vadsomhelst för att få vara med. Vi putsar och polerar, och fixar och fintar, vi rycker upp oss och tar oss i kragen och skärper till oss så att det ska se bra ut. Vi lurar oss själva, vi lurar vår omgivning, ja, kanske försöker vi till och med lura Gud. Att försöka hålla skenet uppe kostar på och att umgås med andra som gör det kostar på och det blir svårt att andas för ingen vågar vara sig själv fullt ut. Kanske är detta tydligare i kyrkliga sammanhang än på andra ställen. Som kristen ska man ju vara lite bättre. Eller? 

 Fariséerna och de skriftlärde satt på Moses stol. Det betyder att de använde lagen, tio Guds bud och tusentals regler för att leva rent och gudfruktigt. De trodde på fullt allvar att det var möjligt att bli frälst genom att hålla lagen och de försökte få folk att göra likadant. Bud och förbud. Det blev bara tungt och tröttsamt. Om mina sorger och tillkortakommande hängde kring min hals som en kedja vore den så tung så jag inte skulle orka stå. 

 Jesus såg hur rädda människor var för att göra fel, så vad gjorde han? Sänkte kraven? Nej, han skärper dem. Han är så sträng så att lärjungarna frågar: vem kan då bli frälst? Svaret är: ingen. Ingen kan bli frälst genom att ta sig i kragen och försöka duga och räcka till. Varför försöker vi då? Gång på gång? Sanningen är ju att vi inte är några helgon. Sanningen är att vi är syndare, allihop. Det är där nåden kommer in. Vi behöver inte vara rädda för att bli genomskådade. Vi är redan genomskådade. Och genomälskade. Det finns nåd, det finns förlåtelse, det finns en möjlighet att bli fri, andas ut, bottna och vara sig själv - för vem ska vara mig om inte jag?  Visserligen är jag både skev och sprucken, men framförallt älskad. Och jag får vara med och du och du. Famnen är vidöppen. 

På mässorna delar vi en måltid, enkelt vin och bröd. Det är en måltid, inte för rättfärdiga utan för syndare, inte för människor som är sig själva nog, lite förmer utan för alla skeva, spruckna, vanliga människor som längtar efter Guds nåd och kärlek. Här åker axlarna ner och mungiporna upp, för här, kring Jesus, är det lätt att andas. 

När vi går hem från kyrkan behöver vi inte prata om Guds kärlek, den kommer ta sig uttryck i våra liv och gärningar, liksom utan att vi märker det. 

Lär er att göra det goda, säger profeten. Den som är älskad och förbehållslöst accepterad är inte rädd för att göra fel. Man vågar försöka, steg för steg och i Guds rike är kärleken mycket konkret: Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte, för den faderlöses talan och skaffa änkan rätt. Inte för att vi ska bli älskade utan för att vi är älskade. 

Präst Emelie Melin

Kan någon gömma sig?

”eller kan någon gömma sig på ett så hemligt ställe att jag inte ser honom? säger Herren. Är inte jag den som uppfyller himmel och jord? säger Herren”/ Jeremia 23:24

De berättade ingenting för någon, lärjungarna teg för de hade varit med om något outsägligt. De hade sett ljuset; ”det sanna ljuset som ger alla människor ljus”, som Johannes säger. Johannes fortsätter: ”Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.”

 Jag har under mina år som präst fått höra berättelser av människor som sett ljuset och mött den levande Guden. Det är som om det ibland uppstår en glipa, som om den rispapperstunna hinna som skiljer jorden från himlen brister och vi får se Guds härlighet om än så bara för ett ögonblick. Det kan ske varsomhelst och närsomhelst men det går inte att beordra eller beställa. Varför längtar vi efter det sanna ljuset? Varför dras vi till Guds härlighet? Därför att vi är ljuset barn. Paulus säger: ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud”. Sedan dess söker vi ljuset, vi sjunger om det, vi längtar efter det och vänder våra ansikten mot det. Som människor gör när den första vårsolens varma strålar värmer vinterbleka kinder. Vi söker inte bara ljuset, vi söker blicken. Som spädbarnet söker sin mors blick för att se och bli sedd, och i den blicken bli till. Vi söker ansiktet som vänds till oss och som lyser emot oss i välsignelsens ord. Det som gick sönder i syndafallet är helat på korset. Jesus har försonat oss med Gud och öppnat porten till himlens härlighet.

Nu finns det inte bara en glipa i förhänget. Förhänget har brustit uppifrån och ned. Nu finns det ingenting, absolut ingenting eller någon som kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. I Lukasevangeliets första kapitel sjunger den gamle Sakarias: ”Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga och styra våra fötter in på fredens väg. 

Jesus gick upp på berget för att be. Han behövde dra sig undan och vi behöver dra oss undan ibland. Retreat betyder just ”dra sig tillbaka” och en av Sveriges äldsta retreatgårdar heter Berget. 

Men Jesus stannade inte på berget, inte heller Mose eller Elia. Det är frestande att bygga sig fast i det som är härligt och inte gå framåt. Så länge vi lever här är vår uppgift att gå ner i jämmerdalen med Jesus. Ingen människa är perfekt och fulländad och ingen som verkligen älskar oss kräver att vi ska vara perfekta. Långt inne är vi rädda för vad andra människor skulle tycka och tänka om oss om vi vågade vara öppna med vilka vi verkligen är. Sanningen är att vi alla bär på någon slags skuld över att vara dom vi är men det är lika sant att de som verkligen bryr sig om oss aldrig kommer att döma oss. Om vi undviker människor för deras misstag kommer vi bli ensammare. Döm mindre och älska mer. Berätta för dem som bor i mörkret att Jesus är världens ljus och att den som följer honom inte ska vandra i mörkret utan ha livets ljus. Vi behöver inte gömma oss, och hur vilsna vi än känner oss har Gud redan hittat oss. 

Präst Emelie Melin 

Vi finns nära dig. För all tid 

Jesus har lidit, dött och uppstått. Han har under fyrtio dagar visat sig för sina lärjungar innan han på Kristi Himmelsfärdsdag lämnar dem och går till Fadern. Men Gud har inte övergett oss. Nu ger han oss den helige Anden. Jesus lämnar sina jordiska sandaler på berget vid sin himmelsfärd för att kunna finnas nära var och en av oss, varje människa, varje levande väsen över hela jorden, samtidigt. Vi finns nära dig. För all tid. Detta VI är Gud själv, Fadern, Sonen och Anden, Skaparen, Försonaren och Livgivaren. 

Nu händer det som står i Psaltaren: "Du ger dem och de tar emot, du öppnar din hand och de äter sig mätta, du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny" 

Jag har en gammal skorsten i mitt hus, och nu har den fått liv igen. Några småfåglar har byggt bo i skorstenen, de har kläckt fram sina ungar och nu flyger föräldrarna i skytteltrafik för att mata ungarna, från tidig morgon till sena kvällen. Jag hör fågelungarnas pip och föräldrarnas vingslag i mitt sovrum och i mitt kök. 

Jag har inte räknat efter men det sägs att fågelföräldrarna varje dygn hämtar femhundra insekter att mata sina ungar med. "Du ger dem och de tar emot, du öppnar din hand och de äter sig mätta, du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny"

Den heliga anden är Guds moderliga sida. Motsvarigheten i Gamla testamentet är Visheten, Sofia. Anden har många namn: Hjälparen, tröstaren, pedagogen – den som tar barnet vid handen och visar vägen, försvarsadvokaten som för din talan och träder till ditt försvar i alla lägen. Anden är också kreativitetens källa. Konsten, musiken, teatern, filmen, dansen, litteraturen, den välsmakande måltiden, skönheten – människans förunderliga skaparförmåga har sin källa i Guds Ande. Jesus liknar Anden vid strömmar av levande vatten, en källa som ständigt porlar med friskt, livgivande vatten. En källa som finns här inne, i dig och i mig. 

Är det verkligen så? För ofta känns mitt inre som en torr och livlös öken. Martin Lönnebo skulle säga: "Oroa dig inte, källan finns där hur det än känns, som ett grundvatten, på djupet".  Och sedan skulle han säga: " Välsigna, välsigna alla du möter idag, välsigna särskilt den som ingen bryr sig om och ingen ser! Välsigna!" Sätt upp fågelholkar och så frön, måla eller sjung eller skriv: skapa med den förmåga du fått. Anden värderar inte. Anden är som den bästa pedagogen i världen och lyser av glädje över våra alla våra försök. Välsigna och värna livet så kommer källan porla.

Guds ande möter oss där vi är. Det är det som hände på Pingstdagen i Jerusalem. Rädda och tvivlande lärjungar blir fyllda med kraft och talar om Gud på språk som alla förstår. Gud kräver inte att vi ska lära oss latin eller något annat underligt språk. Det tog 1500 år innan Luther med sin reformation införde att Bibeln skulle översättas, predikan skulle ske på det språk som lyssnarna förstod, psalmer skulle skrivas så att alla kunde sjunga med. Guds ande är också översättare, tolken som hjälper oss att tro, hjälper oss att våga leva som de vi i Kristus är. 

 Så var inte rädd. Vi finns nära dig. För all tid. Det är hälsningen från himlen idag, från Guds hjärta till dig och mig.  

                                                                                                                                        Präst Emelie Melin 

Frid åt er alla!  

Det är egentligen inte farligt att erkänna sina misslyckanden, för genom att misslyckas lär man sig mer om sig själv och livet. Simon Petrus och hans bror Andreas, Jakob och hans lillebror Johannes, Taddaios, Filippos, Bartolomaios, Simon, Matteus, den andre Jakob och slutligen Tomas, tvillingen (också kallad tvivlaren); alla hade de misslyckats. Gud hade försökt få människan att göra bot och bättring genom sina budord. Gud hade sänt profeter att varna och vägleda folket, men inget hjälpte. Till slut sände Gud sin son för att rädda världen, för att älska oss tillbaka till Gud. Jesus ger sitt liv, han dör på ett kors och uppstår. Allt är fullbordat! Människan är försonad med Gud; paradisets port står på vid gavel. Nu skulle hela världen få höra glädjens budskap. Du är älskad, du är fri så våga tro att det gäller dig!

Lärjungarna har mött den uppståndne, de har sett honom med egna ögon och ändå satt de livrädda bakom låsta dörrar. Jesus hade levt med lärjungarna i tre år, gett dem allt men när det verkligen gällde fegade de ur, förnekade och förrådde och sprang och gömde sig. Jesus kunde ha skällt ut dom, sagt upp kontakten och 

återvänt till himlen för att meddela att projektet hade havererat. Jesus hade inga förebråelser, inga utskällningar, inga hot, bara dessa ord: ”Frid åt er alla!” Jesus vänder sitt ansikte till dem, han ser på dem med kärlek och ger dem sin frid. Jesus ger det enda som kan bota en människa som är fylld av skam och självförakt: kärlek, frid och förnyat förtroende. Tomas tvivlade ändå men han vågade vara ärlig när han utbrister: ”Jag kan inte tro om jag inte får själv får se”.  Jesus känner Tomas och ger honom det han behöver för att han ska kunna tro.

 Tomas var inte den ende som tvivlade. När Jesus ska ge Missionsbefallningen och sända ut dem i världen att vittna om påsken under står det: ”När de fick se honom föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: Åt mig har gett all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut…”

 Hur är det med oss? Är vi frimodiga påskens vittnen eller är också vi rädda och uppgivna?  Vi har kanske inte låst dörren, men det är lätt att gripas av missmod och fråga var Gud är och varför Gud inte griper in. Det är frestande att skruva ner trons låga till ett minimum, att tvivla. Jesus är också där, i tvivel och missmod. Han ser oss och möter oss var och en där vi är. Låt oss göra som Tomas, låt oss öppet säga vad vi behöver för att kunna tro och återfå hopp och frimodighet. Vi får ge Jesus våra tvivel, vår trötthet, vår oförmåga att tro och han i utbyte ger han oss sin frid. "Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor”. Sedan sänder han oss ut i nya möten och samtal, tvivlande och troende med hans frid i våra hjärtan. 

Präst Emelie Melin (texten finns även i Allehanda juni)

Herre, till vem skulle vi gå?

Genom alla tider har människor ifrågasatt om Gud, som är helig, som är ljus, som är ren och upphöjd verkligen har blivit människa på riktigt, fullt ut. Här nere råder ondskan och mörkret och tanken på att Gud klivit ned och beblandat sig med oss syndare är svår att ta till sig. Har Gud varit här så har han varit en förklädd Gud. Dessa tankar märks i föraktet för kroppen, för sexualiteten, för det jordiska och för det materiella. Tecknet på sann andlighet är att bli så lik Gud som möjligt, så helig och ren och så världsfrånvänd som möjligt. Allt som är lustfullt, roligt och vackert lockar människan bort från Gud. Evangelisten Johannes påminner oss i redan i sitt första kapitel vilket missförstånd detta är; ”Och Ordet blev människa och bodde ibland oss ”. I grundtexten på grekiska står det ordet blev sarx, kött. Gud blev människa helt och fullt; kött, kropp och blod.  Gud blev en människa som blev hungrig och törstig, som grät och skrattade, som blev trött, fick ångest, som såg stjärnorna ur vårt perspektiv, som bad att få slippa lida, som ropade: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

Att skriva sarx, kött om Gud väckte anstöt i Johannes samtid. Likafullt var det nödvändigt. Då och nu. Genom att bli människa i Jesus Kristus har Gud välsignat alla delar av jordelivet, av sin skapelse, av kroppen och mödan genom att i allt och genom allt dela den med oss. ”Skäms inte för att du är människa,” skriver poeten Tomas Tranströmer. 

 Alla människor hungrar hela livet. Hela livet söker vi efter det bröd som kan mätta, på djupet. Vi söker det som kan trösta och tillfredsställa vår existentiella hunger efter mening, efter tillhörighet och efter den kärlek som bär. Ofta söker vi på fel ställe och när vi ätit så är vi mätta en stund men hålet i själen växer i alla fall. Jesus säger: ” Jag är livets bröd”. Det är skillnad på att hungra och vara hungrig. Den som hungrar har inget bröd. Den som är hungrig vet var brödet finns och äter det och blir mätt. Gång på gång.

Vi blir det vi äter. När vi äter Kristi kropp, så blir vi Kristi kropp i världen. Vi blir brödet som bryts. Kan vi tänka så, se så på oss själva: i allt vi är och i allt vi gör är vi brödsbrytelse. När vi möter en människa, vän eller främling kan vi tänka: för dig. Vi är offertorium, konsekration och kommunion. Däri ligger meningen med livet. Att ta emot och ge, få liv och ge liv, bli älskad och älska. I en tuff period av mitt liv sa en vän: ”Din påskdagsmorgon kommer Emelie, Herren lever”. Det kändes avlägset då, att mörkret skulle vända i ljus och att det fanns ett nytt liv, en ny morgon. 

 Tror du på Jesus? För några av oss är svaret ett självklart ja, för en del av oss är blir svaret ett kanske, och för det flesta är svaret:  jag vet inte. Eller: nej, det gör jag inte. Jag tror på Gud eller på en högre kraft, men Jesus är svårare. Så har kyrkan och vi kristna byggt höga trösklar som får de flesta att snubbla och tvivla och ställa sig utanför. ”Den som hittar sin plats tar ingen annans” skriver pastorn och författaren Thomas Sjödin. Den som hittar sin plats tar ingen annans och när vi hittat vår plats och samspelar med andra som hittat sin och var och en får bidra med sina gåvor då känner vi att Jesus är här, nära. Här är de frestande att börja beundra de begåvade, de snabbtänkta, de starka och de effektiva, de som verkar outtröttliga. Men vad säger Paulus: ”Ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning”. I Guds rike är den minste störst och den siste först. Det får vi aldrig glömma. Den kristna gemenskapen handlar om församlingen. 

När många av hans lärjungar hade lämnat Jesus, frågade han de tolv: ”Inte vill väl ni också gå er väg? Simon Petrus svarade: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord”

Präst Emelie Melin (texten finns även i Allehanda maj)

Gud, jag vill se dig

”Öppna mitt hjärta för dig, Gud. Kom, ge mitt inre ditt ljus, så att jag kan se dig. Gud, jag vill se dig”

”Ack käre Herre, låt mig fråga
när vid ditt kors med klen förmåga
jag söker fatta vad du gjort:
Säg, är nu öppnad himlens port?
Törs jag väl tro att du i döden har gett mig liv;
att i din suck ur nöden en fången värld kan andas fri?
Du kan för plågor icke tala,
dock böjer du ditt huvud stumt till tecken på ditt ja” (Johannespassionen av J.S Bach). 

Vad vore våra påskgudstjänster i församlingarna utan kyrkomusiken? Ovanstående verser är hämtade från Johannespassionen av Johann Sebastian Bach, han kallas ibland för den ”Femte evangelisten”. När Jesus sagt: ”Det är fullbordat”, böjde han ner sitt huvud och överlämnade sin ande. 

”Det är fullbordat”. Jesus ord på korset både rymmer allt och tar samtidigt helt liv att förstå innebörden av. När vi blir stilla inför korset vad är det vi ser? Vi ser Jesus ansikte i varje lidande medmänniskas ansikte. Vi ser Guds famn, en vidöppen famn, fastspikad för att aldrig stänga någon inne eller stänga någon ute, en famn vars enda grepp är dess värme. Vi ser korset som tar formen av en nyckel; den nyckel som öppnar himmelens port för alla som förtvivlar och känner sig förlorade. 

Medan det ännu var mörkt gick kvinnorna till Jesus grav. Det var mörkt i Marias tanke och i hennes hjärta. Hon hade stått vid korset när Jesus gav upp andan, hon hade mist sin vän, sitt allt. Hon var förkrossad och jag tänker att alla vi som suttit vid en älskad persons dödsbädd kan ana något av vad Maria kände. Det vi gör i vår sorg, det gjorde Maria; hon gick till graven för att gråta och sörja. Fanns det ändå ett hopp i hopplösheten? Visst hade han sagt att han skulle uppstå på den tredje dagen? Det oväntade sker när Jesus möter Maria precis där hon är, precis som han möter oss. Hinnan mellan himmel och jord är tunn som ett rispapper. När vi söker Jesus kommer vi upptäcka att han är mycket nära; att han är närmre än våra egna hjärtan. Vad svarar vi? 

”Du är min Gud, jag vill tacka dig: Kom, ge mitt inre ditt ljus, så att jag kan se dig. Min Gud, jag vill se dig”.

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.
Han avvände vårt elände för båd tid och evighet.
Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.

Vi förlossas, ormen krossas, avgrundens och dödens makt
nu är bunden. Från den stunden allt är Sonen underlagt.
Nu är helat vad vi felat och Guds nåd i ljuset bragt. (Psalm 147). 

Präst Emelie Melin (Texten finns även i Allehanda april)

Den värld som bara hjärtat vet

”Så levande som vi dig minns, någonstans i den världen finns; den värld som bara hjärtat vet  ”/A.Burman

Jag hade inbjudit fyra personer som var mitt i livet till en Sorgegrupp. De hade alla mist sin livskamrat alldeles för tidigt. De berättade hur människor de kände undvek dem. Det är så vanligt och jag känner igen det alldeles för väl. En av deltagarna i gruppen sa: ”Det jag har gått igenom har gjort mig tryggare inför det svåra. Så nu vågar jag gå fram till dem som jag vet har sorg och vi kan prata. När jag vågar möta det mörka i mig så vågar jag möta det mörka i andra. Människor märker det. Man vill tala med den som kan förstå, som själv varit där”.

Snart går vi upptill Jerusalem; i heliga fastetider. Jesus berättade för sina följare om det fruktansvärda som väntade honom, han berättade om sin Via Dolorosa; Smärtornas väg.

Om den väg han måste gå för att han älskar. Lärjungarna Jakob och Johannes bytte samtalsämne för de blev rädda. De ville hellre diskutera bordsplaceringen i himlen. ”Kan inte vi få sitta bredvid dig vid Honnörsbordet?” Det är både pinsamt och förståeligt. De var rädda och rädslan gör något med en människa. Jag var 28 år när jag började arbeta som präst. I början var jag rädd. Jag hade ibland svårt att lyssna, stanna kvar och verkligen möta människor där de var. Jag var upptagen av mig själv, tankarna fästa vid allt vad jag skulle säga och allt jag skulle göra. Men åren har gått och jag har fått öva. Jag får följa människor ned i mörkret, i dödsskuggans dal, gå på Via Dolorosa. ”Ge oss kraft att gå lidandets och kärlekens väg” ber vi. Förr eller senare inbjuds vi alla att gå på Via Dolorosa. Gråta med den som gråter, vaka med den som har ångest, bära den andres kors. Jesus gick inte smärtornas väg för sin egen skull utan för min skull, för din skull, för vår och för världens skull för att försona oss med Gud.  Han gick den för oss och han gick den före oss. Det finns en föreställning bland kristna att eftersom Jesus lidit och dött för vår skull och försonat oss med Gud så ska vi vara glada och lyckliga och aldrig behöva ha det svårt. Och har vi det svårt är det något fel på vår tro. Finns du här idag som upplever det så, vill jag som Herrens tjänare förmedla hans ord till dig: Det finns en gränslös förlåtelse i Jesu Kristi försoningsverk, att han har dött för dig och har betalat din skuld. Du är älskad av Gud i Kristus. Det är egentligen den enda riktiga grunden och ingen annan behövs. ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.” som Paulus skriver (1 Kor 3:11). Är Jesus med i ditt livs stormar? Alltså, har du Jesus med dig i all din nöd? Det måste finnas rum för mörkret också i det kristna livet, för sorgen och döden och tvivlet. Det är där som kärleken sätts på prov. Jesus ord och handling är alltid ett. Han talade om kärleken och han älskade in i döden. Nu kallar han oss att följa honom på kärlekens väg så vi kan säga som deltagaren i sorgegruppen: ”När jag vågar möta det mörka i mig så vågar jag möta det mörka i andra. Man vill tala med den som kan förstå, som själv varit där”. Lärjungarna var rädda och vi är också rädda. Kärlekens väg är ingen lätt väg att gå. Men glöm aldrig att evangeliets ord lyder: ”och Jesus gick först”.

Jesu, lär mig så i nöden / som i glädjen tro på Gud

Så i livet som i döden / tröstligt höja bönens ljud

Vara med Guds vilja nöjd, hava i hans ord min fröjd

Och intill min levnads ända / söka att hans verk fullända. (SvPs 1937 392:3)

                                                                                                                                        Präst Emelie Melin (Texten finns även i Allehanda mars)

Betraktelse-FÖR ALL LÄNGTAN FINNS EN TID SOM ÄR INNE

Poeten Ylva Eggehorn skriver: ”Så mycket i mitt liv handlar om längtan efter att få vara med om något riktigt stort. Och om rädslan att missa det, att inte hinna fram, komma försent, bli utanför. Men det behöver inte vara försent, bara för att livet inte blev som jag tänkt mig. För all längtan finns det en tid som är inne.”

Vi har firat jul, firat att tiden äntligen var inne. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda läser vi i julevangeliet. Det är nu det sker, det stora, det som generationer väntat på, drömt om och längtat efter. Det som profeterna talade om, det som förfäderna hade berättat om det skedde. Tiden var inne. Och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i härbärget. När det stora sker, det oerhörda, det som generationer väntat på, drömt och längtat efter, då sker det stilla, liksom i skymundan, i ett stall, bland djuren. ”Så stilla och så oförmärkt, blir oss Guds gåva räckt, och himlen kom till jorden ner, när ingen väntat det. Vi kan ej höra stegen, han nalkas oss ändå och plötsligt som en okänd står han mitt ibland oss här”. (psalm 115 O Betlehem, du lilla stad).  Ibland skojar vi och säger att den som missa en mässa, missar en massa. Den natten då himlen landade på jorden då märke de flesta ingenting, de missade miraklet. Det var bara herdarna som såg och trodde.

För all längtan finns det en tid som är inne.

Natten skall vika där ångest nu råder och det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, ja över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Ett barn har oss fötts, en son är oss given. Livet är märkligt, den ena stunden härligt och nästa stund outhärdligt. Både brutalt och underbart. Jag står i strömmen av liv och lidande, tårar och trotsigt hopp och jag känner mig så levande. Det är inte enkelt, men det är på riktigt.

För all längtan finns det en tid som är inne.

Brutalt och underbart. Så var det då, så är det nu. Jesus föds rakt in i vår verklighet utan förskönande omständigheter. Immanuel – Gud med oss. ”Han tårar fälla skall som vi, förstå vår nöd och stå oss bi med kraften av sin anda”.

För all längtan finns det en tid som är inne, tanken är oerhört trösterik. Tänk om barnet i Betlehem är svaret också på din och min längtan. På alla människors längtan. Tänk om det är sant att alla släktens hopp och tro stämde möte den natten?

Ylva skriver på en annan sida: ”Och även om du kom försent till den kända föreställningen med herdarna och kungarna ska han sitta här hos dig på en bänk i tomheten och du ska höra honom säga: som ett ljus har jag kommit i världen för att ingen av dem som söker mig ska gå förlorad i natt och mörker”.

För all längtan finns det en tid som är inne.

Präst Emelie Melin (Texten finns även i Allehanda februari)

Betraktelse-Med evig kärlek  

Herren säger genom Profeten Jeremia: ”med evig kärlek älskar jag dig”. Av Bibelns alla profeter är Jeremia min favorit. Jeremia brukar kallas för ”Tröste-Profeten” och i dessa oroliga tider är nog tröst något vi alla behöver. Mycket i våra liv är varken spikrakt eller självklart men det finns en stor hets i att vi ska framhäva oss själva och våra liv på det sättet. Att vara förälder är nog den aspekten av mitt liv där jag verkligen fått erfara att jag varken är fullkomlig eller färdig på något sätt, men en av de vackraste känslor jag upplever som mamma är de stunder jag kan ge mina söner trygghet och tröst. Det värmer mitt hjärta, och hjärtat liksom växer sig stort och varmt inuti bröstet. Jag vill låna Jeremias ord ”mina barn, med evig kärlek älskar jag er”. 

Jag träffar ofta människor som tjänar bra med pengar och lever liv som på ytan verkar gå spikrakt men ändå plågas de av känslor av vilsenhet och existentiell oro. Något skaver inombords men de vet inte vad det är. Ibland sneglar de åt Svenska kyrkan och ser de interna striderna, självupptagenheten och all kraft som går åt till administration i stället för möten med människor. De frågar mig:” Hur kan du tro?” och ”Tror du på Svenska kyrkan?”. Jag brukar tänka: ”än har jag inte hört stenarna ropa”. Jag vill fortfarande berätta om nåden och om hur det i Guds rike är den minste som är störst och den siste som är först. Jag vill berätta om den tro som kan omkullkasta allt och sedan göra allting nytt. Svenska kyrkan är ett ofullkomligt sammanhang med stora utmaningar men så länge människor ber med och för varandra och lovsjunger den tro som väcker liv, så behöver inte stenarna ropa. Nu är det snart jul, den tid som himlen stämt möte med jorden, en tid för glädje och lovsång men också en tid där ensamhet och oro blir extra tydliga. Jag tänker på nöden som Jesus mötte, nöden som vi möter. Jag tänker på alla som oroar sig för ekonomin, naturen och framtiden. Tänk om nöden fick möta nåden, tänk om vi kunde hjälpas åt att berätta det Jeremia säger: ”med evig kärlek älskar jag dig”. 

I psalmen ”Härlig är Jorden” finns en rad som alltid griper tag i mig: " aldrig förstummas tonen från himlen”. Från Skapelsens morgon ljuder en lovsång genom världen, en lovsång i himlen, sången som änglarna sjöng för herdarna på marken. Lovsången skälver genom allt vårt mörker, all vår förtvivlan och den tystnar aldrig. Det är en lovsång av tack till Gud, inte över alla goda gåvor vi får, utan en tacksamhet för att Gud är Gud, en lovsång till Jesus som älskade världen tillbaka till Gud. 

”Stå stilla i smärtan
rotad i det som är ljus i dig.
Låt svärdet gå genom dig.
Kanske det inte alls är ett svärd.
Kanske det är en stämgaffel.
Du blir en ton.
du blir den musik
du alltid längtat efter att få höra.
Du visste inte att du var en sång” /Ylva Eggehorn 

”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: ”Välgång inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig ska jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig, Ja om ni helhjärtat söker efter mig:” /Jeremia 29: 11-13. 
 

Präst Emelie Melin 

(Text från Tingsryds Allehanda december/januari)

Betraktelse – ”De kommer från Öst och väst”

Pär Lagerqvist skriver:

”Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplånar fjärran stränder. Allt är nära, allt är långt ifrån, allt är givet människan som lån”

Allt är givet människan som lån; jorden, naturen, hälsan, orken, barnen, tiden, sorgen, glädjen, synen och hörseln och sången, varje hjärtslag och ja egentligen allt. Min morfar Sven-Ingvar dog för över tjugo år sedan. Han dog hastigt; 63 år gammal, mitt i steget och vi fick inte möjlighet att ta farväl. Jag tänker ofta att jag hoppas att han vet hur mycket jag älskar honom, för glädjen han gav mig, för livsmodet, för kreativiteten, för inställningen att ingenting är omöjligt och för all kärlek som format mitt hjärta.   Jag har vant mig vid tomrummet men ibland gör sig saknaden sig påmind. Inte längre som en smärta men mer som en längtan efter att få höra hans röst, få sitta ner tillsammans, dela våra erfarenheter och minnen, skratta åt tokigheter och tala sant om livet. Morfar var inte alls kyrklig eller religiös men ofta hörde jag honom sjunga på psalm: 323 – ”De kommer från öst och väst”. Den psalmen sjöng vi också på hans begravning. I den stora sorgens famn behöver vi musiken, sångerna, ja de toner som bär och tröstar.

Jag önskar att vi oftare skulle prata med öppenhet och tolerans om våra tankar om livet och döden, om sorgen och glädjen eftersom de hör samman. Den som är rädd för att dö är ofta rädd för att leva medan den som gjort upp med det faktum att vi alla ska dö och är någorlunda trygg med döden också vågar leva fullt ut medan det ännu finns tid. Hur får vi kraften att leva och modet att dö? Vi behöver ögon som ser och händer som håller. Vi behöver armar som bär och öppna hjärtan som älskar. Många säger att vårt samhälle blir allt kallare och ensammare. Allt fler lever ensamma och dör ensamma. Jag tror vi kan lära oss mycket av invandrarna, människor som kommit hit från andra kulturer. De bär på klokskap om hur vi kan leva tillsammans och hur vi behöver varandra genom glädje och sorg, i livet och i döden.

I rummet på det hospice där min pappa Tore dog alltför ung i cancer fanns en liten keramik-figur av ett spädbarn som vilar tryggt i en stor hand som omsluter barnet. En liknande figur finns att köpa i många kyrkor. Jag vet inte vem som ställde den vid min pappas dödsbädd men det är en bild som bär mig, det är för mig en bild av Vår Gud. Jag tror vi behöver sådana bilder och jag tror vi behöver dela dem med varandra. Vi behöver orden och texterna och berättelserna. Min morfar läste ofta dikter för mig när jag växte upp. Dikter som gav honom kraft och mod. Vilka texter ger Dig mod och kraft? En sådan text för mig är Trosbekännelsen, Credot som börjar med orden ”VI tror”. Som präst har jag ibland lite slarvigt sagt låt: ”låt oss bekänna vår kristna tro”. Nu vill jag säga:” Låt oss stämma in i Kyrkans bekännelse”. För det är inte bara vi som är i kyrkan just då och firar gudstjänst som utgör ett VI, det är en stor och världsvid skara av sökande, troende, tvivlande och bedjande som genom alla tider stavat på vårt gemensamma Credo, koncentratet av vår kristna tron. I trosbekännelsen får vi tillsammans stava på det oerhörda: ” Pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden ifrån de döda”. Därför går vi aldrig ensamma, stigen är redan upptrampad. Jesus har gått före oss i smärtan, i plågan, i känslan av att vara utlämnad och övergiven av både människor och Gud. Vi är inte ensamma, närvaron finns där och bär som bron över mörka vatten. Gud är med oss och viskar till oss ”Var inte rädd!”. Lita på att det ljusnar. Jesus säger:” Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade”. Salig betyder djupt lycklig. Vad menar Jesus? Vad är det i sorgen som kan göra en människa djupt lycklig? Jag tror att Jesus tänker på kärleken. Den kärlek vi inte kan leva utan. Den kärlek som ger livet dess mening. Bara den sörjer som en gång har älskat. Sorgen är livets kärleksbevis. Var därför inte rädd för sorgen. Den gör ont men den är inte farlig. Att sörja är att förbli i kärleken. Den som förblir i kärleken förblir i Gud, för Gud är kärlek. Och en dag när vår pilgrimsfärd är över och vi får möta Gud ansikte mot ansikte kommer Gud varsamt sträcka fram sin hand och torka tårarna från våra kinder. I det ögonblicket kommer vi vara saliga, djupt lyckliga, bortom vad ord kan uttrycka för då vet vi att den kärlek vi längtade efter, den kärlek vi fick smaka, den kärlek som gav livet dess mening, den kärlek som ibland gömde sig i sorgens dräkt, den kärleken har nu övervunnit allt.

”Se himmelens pärleport är öppen för var och en. Ja, plats är beredd där hemma för dig, och Jesus dig kallar än. De kära som gått förut där väntar oss dagen lång. Änglarna på harpor slår och sjunger välkomstsång.” /Psalm 323 ”De kommer från öst och väst”

//Präst Emelie Melin

Texten finns även i Tingsryds Allehanda november 2022

Det som väntar oss                                                               

Vill du bära Kristus till Världen? Maria svarade ja och ofta funderar jag på hur hon vågade. ”Må det ske med mig som Du har sagt!” Vad ingjuter modet i våra hjärtan? Hur väcks tilltron i vår själ? Hur väcker vi vår slumrande ande? Det var oroligt också i den lilla staden Nasaret, där himlen landade på jorden. Landet var ockuperat av en främmande makt, det fanns soldater överallt, det var oroligt och alla var på sin vakt. Närsomhelst kunde vad som helst hända och precis som nu var människor rädda. Mitt i all instabilitet fortsatte livet, som det alltid gör på något sätt. Människor skötte sina sysslor och arbeten, utfodrade sina djur, tog hand om sina familjer. Mitt i allt detta kaos och elände sände Gud Ängeln till Maria. Mitt i det som är VÅRA liv stämmer Gud möte med oss! Mitt i våra livpussel, vår vardagstristess, vår otillräcklighet, våra relationer, vår längtan och vår sång.

En gång trodde jag att min väg var ett liv i bön och stillhet, jag hade en längtan om att leva i en kommunitet, kanske till och med gå i kloster. Min väg blev en helt annan, jag blev mamma som 20-åring och nu har jag barn, bonusbarn och sambo. Det blir sällan som vi planerat, och fast vi sår i våra rabatter kan blommor slå ut på en helt annan plats. Gud har inte glömt sin mänsklighet. Ett av de första namn en människa ger Gud får Gud av slavflickan Hagar. Hagar kallar Gud för ”Seendets Gud”. Det namnet tycker jag om, för mig är Gud en Gud som ser oss och som vill leva med oss. Gud är mitt ibland oss, Gud är med alla som tvingats på flykt och Gud finns i Ukraina. I de senaste dagarnas nyhetssändningar har flera städer i Ukraina beskrivits som ”helveten på jorden”. Bland dessa städer nämns staden Mariupol. Mariupol betyder Marias stad. Finns Gud också där, eller har helvetet tagit över? Där människor hjälper varandra, tröstar varandra, bär varandras bördor, kämpar tillsammans för det som är gott och rätt, där är också Gud. ”Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud”. Också i lidandet, också i vanmakten, också i sjukdom, också i döden, också i helveten på jorden.

”Var inte rädd Maria” säger Ängeln. Det är det som Änglarna säger till oss allra oftast, i alla fall i Bibeln: ”Var inte rädda!” Varför säger alltid änglar de orden? Jag tror det är för att Gud inte glömt sin mänsklighet, och det är ofta läskigt att vara människa. Livet är oförutsägbart, oberäkneligt och ofta blir vi rädda. Men Gud sänder sina änglar, sina budbärare för att påminna oss om att Jesus lovat att vara med oss alla dagar intill tidens ände. Det är nåden, därför behöver vi inte frukta som om det inte fanns något hopp.

Våren väntar oss, något nytt väntar oss! Gud ställer oss en fråga; ” Vill vi skapa något nytt?” ”Vill vi bära Kristus till världen?” Vi får tveka, vi får tvivla och precis som Maria får vi komma med invändningar (det gör JAG ofta!). Vi får också säga Nej; Gud är seendets Gud som ser oss och respekterar oss på djupet! Jag tror Gud behöver varenda människa för att kämpa för det goda; Gud behöver dig och mig! Ingen kan göra allt men alla kan göra små saker med stor kärlek. Nöden är stor nu och den kommer bli ännu större. Människor flyr hit, de behöver ett fäste och en trygg hamn, en tro som bär i liv och död och i all evighet. Nu får vi säga: ”Välkomna!” det är nytt, skrämmande och främmande men tillsammans håller vi våra kyrkor öppna och bönens låga levande. Vi ska läsa Guds ord tillsammans, be tillsammans och bygga något nytt tillsammans. Vi har närvaron, vi har nåden, vi har ljuset och våren och vi är aldrig ensamma. Jesus säger: ”Se jag gör allting nytt”. 

 // Präst Emelie Melin

Texten finns även i Tingsryds Allehanda maj 2022

GPS, vardag och vägen till livet

Jag har ett notoriskt dåligt lokalsinne. Det har visat sig på orienteringen i skolan och jag har fortfarande svårt att hitta överallt där jag inte redan varit sjuttio elva gånger tidigare. Jag är väldigt beroende av min GPS för att orientera mig i min vardag. Tänk om det fanns en GPS som visade oss vägen till livet! En vägbeskrivning till allt det som vi längtar efter: glädje, kärlek, frid, samhörighet, gemenskap, mening, mål. 

Men vänta. Det finns ju en GPS. Det finns en vägbeskrivning: Bibeln! Den innehåller allt vi behöver för att komma rätt, välja rätt och hitta hem. I psaltaren kan vi läsa: ”Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig ” (Ps 119:105).

Var börjar vägen till livet? Vägen till livet börjar i himlen, i Guds hjärta. Den går från Guds hjärta till människans hjärta. Det är Gud som ger oss livet, ger oss en ny dag, ger oss varje hjärtslag, vill våra liv. Det är Gud som har lagt ner en längtan i våra hjärtan, en längtan efter Gud själv, en längtan efter mening, efter glädje, efter ljus. En längtan som bultar i vårt inre som natt som dag. Denna längtan driver oss att söka. Vi provar olika vägar och lockas av olika löften. Vi dras med av flocken. Vi kommer ofta fel. Vi tror att vi måste anstränga oss för att komma närmare Gud. Det hör man ofta i kristna sammanhang; man åker på retreat, man mediterar, fastar, läser böcker för att komma närmare Gud. Men det går inte att komma närmare Gud. För Gud är här. Gud bor i ditt hjärta. 

Vägen till livet går från Guds hjärta till människans hjärta. Det kallas för inkarnationen. Gud har blivit människa, kommit hit, kommit nära, riktigt nära, närmare oss än vårt eget hjärta. Jesus står där en dag och säger: ”Följ mig. ”Jag är vägen, sanningen och livet.” I Jesus finns allt vi längtar efter, allt vi behöver. Det enda vi behöver göra är att hålla oss nära honom: följa! De första kristna kallades ”De som tillhör vägen”. Det betyder att Vägen till livet går genom vår vardag. När vi lagar mat, städar, hänger tvätt, läser en bok, sover, tränar och sjunger så gör vi det i Gud. Man skulle kunna säga att Gud väntar på oss vid köksbordet medan vi irrar omkring och letar efter vägen till livet. Vägen till livet går ibland ner i den Mörkaste dalen. Det händer att Gud försvinner ur vårt synfält. Ibland händer det att vi tappar kontakten, att Gud är tyst, att bönen blir stum och stegen tunga. ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen”. Vi ställer samma fråga som de första lärjungarna. Vad menar han med en kort tid?

Vägen till livet är ingen dans på rosor och Jesus skönmålar inte. Han säger som det är. Ni kommer att gråta och klaga. Ni kommer att sörja. Vi lever just nu i en värld som väts av tårar, krig och oro. I den mörkaste dal. Kom ihåg vad Jesus säger: ”Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.” Vilket underbart löfte. Det finns ett slut på eländet, på ensamhet och smärta, på sömnlöshet och meningslöshet, på sorg och förtvivlan.

”Jag skall se er igen.” Kristen tro är återseendets tro; igen och igen och igen.  Snart vänder det, snart ljusnar det, snart ska vi få se fira påsk och vårens ankomst. 

                                                                                                                                              Vägen till livet böjar i Guds hjärta.

Vägen till livet går från Guds hjärta till människans hjärta.

Vägen till livet går genom vår vardag.

Vägen till livet går ibland ner i den Mörkaste dal.

Vägen till livet leder till Kristus.

// Präst Emelie Melin    

ALLT ÄR NÅD

Det är fortfarande vinter, både bildligt och bokstavligt. Det är fortfarande kallt, mörkt och orons vindar blåser genom vår värld. Tillit blir till misstro, nedrustning vänds i upprustning och nya murar reser sig. Det är svårt att hålla modet uppe när våld och vapen prisas. 

Min själ är som en solros som vrider och vänder sig i sitt sökande efter ljus och värme. Jag behöver hjälp att se på mig själv, min medmänniska och vår värld med himlens blick. Jag behöver hjälp att lyfta blicken! 

När det är vinter, när det är mörkt och mänskligheten är på väg åt fel håll behöver vi varandra mer än någonsin. Ensamma orkar ingen inte hålla modet uppe, ensamma orkar vi inte be och ensamma kan vi inte bära de goda sammanhangen, de goda berättelserna. Tillsammans orkar vi, tillsammans kan vi, tillsammans tror och hoppas vi och tillsammans bär vi. I psalm 744 skriver poeten och författaren Ylva Eggehorn: ”Bär vi barnet i vårt hjärta blir vi bot för världens plåga”. Vad betyder det? Hur kan vi tillsammans bära barnen, förvalta vår framtid och odla vårt hopp? I kyrkan pratar vi ofta om nåden och precis som solens ljus och värme är nåden en gåva, den är gratis och ges till alla utan förbehåll. Nåden är utgivande, urskillningslös och kanske ibland provocerande. Det sitter så djupt i oss att vi vill att saker ska vara förutsägbara och rättvisa men nåden från Gud räcks åt alla utan åtskillnad precis som brödet och vinet i nattvarden; för dig utgiven; för dig utgjutet. Det är gott för oss att vila i. Ibland ser jag på mitt liv som två tomma händer. I händerna lägger Gud sina gåvor och uppmanar mig att kupa dem men inte sluta dem och heller aldrig knyta dem. Jag får leva med mina händer öppna så jag kan räcka vidare det Gud ger mig. Jag vill leva så, men ibland blir jag rädd, glömmer nåden och Guds villkorslösa kärlek. Jag vill klara av, vara duktig, orka och bära av min egen kraft men varje gång jag sluter och knyter händerna kring gåvorna är det som att något går sönder. Då jag öppnat och litat på Gud och vågat stå där sårbar och utan full kontroll har jag känt sann nåd, mening och rikedom. Jag har fått förnimma en vila i världen och en känsla av att ha kommit hem. Älskade får vi älska och burna kan vi bära. Aposteln Paulus skriver i Filipperbrevet:” Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss”. Jesus är samtidigt den som betjänas och den som tjänar. Han är samtidigt givaren och gåvorna. Värden som bjuder och tillreder och tjänaren som fäster upp sina kläder och tvättar gästernas fötter. Ingen orkar vara stark jämnt, ingen orkar tjäna utan nåd. Vi behöver dela tro och liv och jag hoppas snart vi kan ha ett gott samtal om detta över en kopp starkt kyrkkaffe. 

Gud tack för trons gåva. Hjälp dom av oss som längtar efter en tro men inte funnit den. Hjälp oss när vi tvivlar och när vi inte kan tro. Tack för att du alltid älskar oss. Amen 

// Präst Emelie Melin

Texten finns även i Tingsryds Allehanda april 2022                            

ALLT ÄR NÅD

Det är fortfarande vinter, både bildligt och bokstavligt. Det är fortfarande kallt, mörkt och orons vindar blåser genom vår värld. Tillit blir till misstro, nedrustning vänds i upprustning och nya murar reser sig. Det är svårt att hålla modet uppe när våld och vapen prisas. 

Min själ är som en solros som vrider och vänder sig i sitt sökande efter ljus och värme. Jag behöver hjälp att se på mig själv, min medmänniska och vår värld med himlens blick. Jag behöver hjälp att lyfta blicken! 

När det är vinter, när det är mörkt och mänskligheten är på väg åt fel håll behöver vi varandra mer än någonsin. Ensamma orkar ingen inte hålla modet uppe, ensamma orkar vi inte be och ensamma kan vi inte bära de goda sammanhangen, de goda berättelserna. Tillsammans orkar vi, tillsammans kan vi, tillsammans tror och hoppas vi och tillsammans bär vi. I psalm 744 skriver poeten och författaren Ylva Eggehorn: ”Bär vi barnet i vårt hjärta blir vi bot för världens plåga”. Vad betyder det? Hur kan vi tillsammans bära barnen, förvalta vår framtid och odla vårt hopp? I kyrkan pratar vi ofta om nåden och precis som solens ljus och värme är nåden en gåva, den är gratis och ges till alla utan förbehåll. Nåden är utgivande, urskillningslös och kanske ibland provocerande. Det sitter så djupt i oss att vi vill att saker ska vara förutsägbara och rättvisa men nåden från Gud räcks åt alla utan åtskillnad precis som brödet och vinet i nattvarden; för dig utgiven; för dig utgjutet. Det är gott för oss att vila i. Ibland ser jag på mitt liv som två tomma händer. I händerna lägger Gud sina gåvor och uppmanar mig att kupa dem men inte sluta dem och heller aldrig knyta dem. Jag får leva med mina händer öppna så jag kan räcka vidare det Gud ger mig. Jag vill leva så, men ibland blir jag rädd, glömmer nåden och Guds villkorslösa kärlek. Jag vill klara av, vara duktig, orka och bära av min egen kraft men varje gång jag sluter och knyter händerna kring gåvorna är det som att något går sönder. Då jag öppnat och litat på Gud och vågat stå där sårbar och utan full kontroll har jag känt sann nåd, mening och rikedom. Jag har fått förnimma en vila i världen och en känsla av att ha kommit hem. Älskade får vi älska och burna kan vi bära. Aposteln Paulus skriver i Filipperbrevet:” Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss”. Jesus är samtidigt den som betjänas och den som tjänar. Han är samtidigt givaren och gåvorna. Värden som bjuder och tillreder och tjänaren som fäster upp sina kläder och tvättar gästernas fötter. Ingen orkar vara stark jämnt, ingen orkar tjäna utan nåd. Vi behöver dela tro och liv och jag hoppas snart vi kan ha ett gott samtal om detta över en kopp starkt kyrkkaffe. 

Gud tack för trons gåva. Hjälp dom av oss som längtar efter en tro men inte funnit den. Hjälp oss när vi tvivlar och när vi inte kan tro. Tack för att du alltid älskar oss. Amen 

// Präst Emelie Melin

Texten finns även i Tingsryds Allehanda mars 2022