Svenska kyrkan i Toronto - en historik
I begynnelsen
Svenska kyrkan i Toronto kom till som en inofficiell församlig under 1930-talet. Några av de som var med och grundade församlingen på den tiden hette Margit Paulsson och Sigrid och Bertil Reilitz, även Svenska konsulatet var betydande i detta tidiga skede.
Man fick låna lokaler av United Church på Queen Street West mellan Spadina och University Avenue. Församlingen träffades för gudstjänster på svenska, och den första kyrkoherden hette Josef Sjöberg.
Utöver att vara kyrka för svenskar anordnade man även firandet av svenska högtider. Kyrkan kom att bli en viktig mötesplats för svenskar, speciellt under den immigrationsvåg som ägde rum under 1950-talet.
En del av ELCIC
Den 19:e april 1953 upptogs kyrkan som en etnisk församling inom Evangelical Lutheran Church in Canada (ELCIC) och tillhörde som sådan The Eastern Synod.
I början var ekonomin mycket svag, men man överlevde tack vare det ekonomiska stöd man fick från synoden.
Kyrkans Damkrets (idag kallad Birkagruppen och inte enbart till för damer) var en av de första grupperna inom kyrkan. Damkretsen kom att bli en fundamental frivilligrörelse inom kyrkan som med stort engagemang arrangerade basarer, middagar och organiserade firandet av de svenska högtiderna. Församlingen växte sig allt starkare genom deras och många andras frivilliga insatser.
Det stora uppbyggnadsarbetet av församlingen leddes av den svensktalande estniske pastorn August Raidur , som 1953 blev kyrkans nya kyrkoherde. Många av de som var med under dessa tidiga år är fortfarande trogna församlingsmedlemmar och kyrkobesökare. Under de första decennierna hölls gudstjänsterna i First Lutheran Church på Bond Street i centrala Toronto.
Första flytten
År 1975, efter 22 års tjänst, efterträddes Raidur av Tönis Nömmik, även han svensktalande estländare. Under Kyrkoherde Nömmiks tid flyttade församlingen under slutet av 1970-talet till Danska kyrkans lokaler på Finch Avenue i Willowdale i de norra förorterna. Nömmik hade inte enbart ansvar för Svenska kyrkan utan även för de estniska församlingarna i Toronto och i Hamilton, vilket med tiden blev en stor arbetsbörda för honom. Han presenterade problemet för biskopen i Kithchener och föreslog att Maj Halliwell, som var svensk frälsningssoldat men bosatt i Kanada sedan flera år, skulle få möjlighet att avlasta honom i hans prästerliga uppgifter. Maj fick ”venia” (tillåtelse att predika) och tillstånd att döpa. På grund av församlingens storlek och dess betydande arbete bland svenskar i Kanada inledde Nömmik diskussioner med Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) i syfte att församlingen skulle få bli del av denna organisation. Efter en tids diskussioner blev församlingen 1990 upptagen i SKUT som en av deras kyrkor. SKUT bidrog nu med en avlönad kyrkoherdetjänst.
En del av SKUT
I januari 1991 anlände Lars Frisk med hustrun Torgun och fyra barn, och strax därefter köpte SKUT en prästgård nära kyrkan. Nu följde en blomstringstid för församlingen. Aktivitetsnivån ökade markant och gudstjänsterna kunde hållas varje vecka, till skillnad från tidigare då de hölls varannan vecka. Det var under denna tid som barn- och ungdomsverksamheten, som fortfarande är mycket aktiv, blommade upp. Församlingen behövde inte längre koncentrera sig på att ekonomiskt överleva, utan istället kunde fokus få ligga på att vara församling för svenskar i Kanada.
Sommaren 1996 upphörde Lars Frisks kontrakt, och han ersattes av Per-Olov Carvell som kom till församlingen tillsammans med hustrun Inga-Mai.
Andra flytten
Under Carvells tid började församlingen att se sig om efter ny kyrkolokal, sedan hyran i Danska kyrkan ökat markant. Kontakter togs med Agricola Finnish Lutheran Church och konkreta resultat nåddes snabbt. Under mellandagarna 1997 flyttade församlingen till Agricola, som var lätt att komma till med både bil och tunnelbana. Ett bättre läge och mer ändamålsenliga lokaler kunde vi inte ha fått.
Per-Olov Carvell återvände till Sverige redan sommaren 1998.
På egna ben
Kort efter Carvells återflytt beslutade SKUT att dra in kyrkoherdetjänsten och sitt ekonomiska stöd till församlingen. Nu hamnade församlingen i en kris. För att kyrkan skulle få hjälp att anpassa sig till den nya situationen sände SKUT Gunnar Prytz på ett ettårigt kontrakt. Under denna tid utarbetades bland annat ordningar för lekmannaledda gudstjänster. En av församlingen medlemmar, Lilian Junkin, hade då nyligen avslutat studier för ett ”Diploma in Lay Ministry” (kanadensisk motsvarighet till ”venia”) vid Torontos universitet, och Gunnar Prytz handledde henne i att predika på svenska vid de lekmannaledda gudstjänsterna.
Eftersom församlingen fortfarande var stor och svenskarna ökade i antal i Torontoområdet fanns det ingen anledning att lägga ner kyrkan när SKUT drog in sitt ekonomiska stöd. Istället tog kyrkorådet kontakt med den kanadensiska biskopen Michael J. Pryse för att fråga om råd. Församlingen återupptogs som etnisk kyrka inom ELCIC och biskop Pryse utsåg pastor Darren Dahl som vikarierande kyrkoherde, och han kom att stanna i församlingen under år 2000. Eftersom Dahls modersmål inte var svenska kom Gunnar Prytz' lekmannahandledning väl till pass.
Samarbete och engagemang
Med hjälp av större lekmannainflytande kunde gudstjänsterna fortfarande hållas på svenska, förutom att nattvardsliturgin hölls av Darren Dahl på engelska. Varannan söndag predikade Lilian Junkin på svenska, varannan söndag gjorde Darren Dahl det på engelska, fram till hösten 2000, då Lilian lämnade Toronto för ett antal år. Även om kyrkan inte längre officiellt tillhörde SKUT skrevs avtal där det framkom att församlingen fortfarande var affilierade med organisationen. Detta avtal har under åren betytt mycket för kyrkan och dess identitet eftersom församlingen på så sätt finns med på SKUTs hemsida och får del av deras utskick. Många svenskar som tar kontakt med kyrkan gör det ofta genom SKUTs hemsida.
Församlingsmedlemmarna känner stor samhörighet med SKUT och värnar om kyrkans positiva relationer till SKUT. I januari 2001 erbjöd sig Markku Suokonautio, kyrkoherde i Agricola Finnish Lutheran Church, att fungera som vikarie och på så sätt tills vidare upprätthålla kyrkoherdetjänsten inom den svenska församlingen. Församlingen mottog tacksamt detta erbjudande. Eftersom pastor Suokonautio var svensktalande, kunde kyrkan nu återgå till att hålla gudstjänsterna helt på svenska, vilket är oerhört viktigt, inte bara för enskilda församlingsmedlemmar utan även för kyrkans egen identitet som svenskkyrklig församling. Under tiden fortsatte kyrkorådet, med SKUTs hjälp, att försöka finna en svensk präst till församlingen.
Engagemanget fortsätter
I april 2003 anlände Jan Janson med hustrun Karin för att tjänstgöra som kyrkoherde emeritus på halvtid och stannade fram till augusti 2005. Under Jan Jansons tid kom församlingen i kontakt med ett svenskt par, Anna och Anders Runesson, nyligen inflyttade till Hamilton utanför Toronto. Båda var teologer och efter fullbordade pastoralteologiska studier på distans via Pastoralinstitutet i Lund, med bland annat Jan Janson som handledare, samt ingående kontakter med lutherska prästseminariet i Waterloo, Ontario, prästvigdes de i Visby domkyrka sommaren 2005 av SKUTs biskop Lennart Koskinen. Anna Runesson tillträdde den 1 september 2005 som kyrkoherde på 60% i församlingen. Anders Runesson, som var professor i Nya testamentet och tidig judendom vid McMaster University, fungerade som oavlönad vikarie och ledde gudstjänster när Anna var ledig eller besökte våra satellitförsamlingar i Vancouver, Calgary m.fl. platser. Familjen Runesson tog ett sabbatsår 2009 – 2010 för studier, och under den tiden hade församlingen förmånen att ha Mikael Sjödin från Rödön utanför Östersund som vikarierande kyrkoherde. Mikael hade sällskap av sin hustru samt två av familjens barn.
Ny rekrytering av präster
Efter drygt åtta år slutade Anna Runesson sin tjänst vid nyåret 2014. Under vintern och våren fick vi hjälp av våra gamla trotjänare Gunnar Prytz Leland och Jan Janson, som ställde upp som vikarier. På nytt erfor församlingen att det var svårt att rekrytera präster från Sverige, till stor del beroende på att vi inte hade möjligheter att erbjuda samma förmåner som SKUT. Kyrkorådet bestämde att vår bästa chans var att fortsätta att försöka rekrytera pensionerade emerituspräster från Sverige. Under försommaren 2014 fick vi kontakt med Tommy Svensson som tidigare arbetat som kyrkoherde i Skåne och också hos SKUT både i Brasilien och Spanien. Tommy startade som kyrkoherde på ett år i oktober 2014. Både Tommy och hustrun Gun trivdes dock så bra i Toronto att de bestämde sig för att stanna i ytterligare två år, fram till juni 2017. De söndagar då Tommy varit på resande fot i Nordamerika, har församlingen fått hjälp av Lilian Junkin, som då ansvarar för och predikar vid våra lekmannaledda gudstjänster.
Snabba byten
I oktober 2017 kom Anders Fehn tillsammans med hustru Inger till Toronto. Tyvärr var Anders och Inger tvunga att återvända till Sverige redan i början av januari 2018. Med hjälp av den svensktalande pastor Olavi Hepomäki, Agricolas kyrkoherde Matti Kormano och Lilian Junkin kunde vi upprätthålla gudstjänsterna under 2018, och i början av 2019 anlände Ulf Claesson. Han efterföljdes i november av Anders Fehn som återvände med förhoppning att kunna stanna fram till påföljande sommar.
Covid-19
Covid-19 epedemien slog till med kraft i det kanadensiska samhället i Mars 2020. Paret Fehn återvände i hast till Sverige medan flygmöjligheter fortfarande fanns, och all icke nödvändig verksamhet i samhället, inkl. kyrkor, stängdes ner av myndigheterna. Pastor Kormano tog välvilligt hand om jourtjänsten åt oss.
Åter samarbete med SKUT
Medan verksamheten i kyrkan låg nere, kontaktades vi i oktober 2020 av SKUT med en förfrågan om det skulle vara möjligt att stationera en svensk präst i Toronto med ansvar för mobilverksamheten i Nordamerika och som samtidigt kunde fungera som kyrkoherde för torontoförsamlingen. Detta mottogs med stor entusiasm av kyrkorådet, och efter diverse immigrationssvårigheter beroende på Covid-restriktioner anlände Maria Thorsson i mars 2021. I september återstartades gudstjänsterna men med stränga restriktioner vad gäller distansering.
Maria Thorson återvände till Sverige i februari 2023, och efterföljdes av Maria Scharffenberg. Och så påbörjas ännu ett kapitel i Torontoförsamlingens historia.
Uppdaterad: 4 mars 2023