FTER SAMMANLAGT 13 yrkesår i Jerusalem har Tina nu återvänt till Sverige. Hon har sina två vuxna söner i Lund respektive i skotska Edinburgh, medan hon själv
har slagit sig ner i Ljungskile. Orten minner henne om barndomens somrar.
– Mina far- och morföräldrar var från Trollhättan och mormor och morfar hade sommarhus vid Ljungskile så därifrån har jag många fina minnen. Trollhättan och Ljungskile hör ihop för mig, berättar Tina.
Hon har växt upp i Norge, Sverige och Holland. Hennes mamma och pappa är födda i Trollhättan, men pappas jobb inom affärsvärlden gjorde att familjen flyttade runt en del.
– Jag har bott som längst i Lund där jag studerade arkeologi och teologi och så småningom också disputerade i Gamla Testamentet, berättar Tina.
HON BESKRIVER ATT något väcktes inom henne i samband med konfirmationen. Sakta men säkert har hon utforskat och sökt sig fram på olika sätt.
– Det växte en känsla av att det fanns något mer. Mamma har en filosofie magisterexamen i filosofi och engelska, och i familjen fanns ett stort intresse för humaniora, berättar hon. Tinas pappa har nu fyllt 87 år, medan mamma gick bort tidigt.
DET VAR JUST historieintresset som tog Tina till Israel första gången. Året var 1984 när hon kom dit för att delta i arkeologiska utgrävningar.
– Jag var en godtrogen 21-åring, och jag minns att jag fascinerades av variationsrikedomen och att alla skyltar var på hebreiska, arabiska och engelska. Jag blev helt enkelt förälskad i landet och kände mig hemma. Jag kittlas fortfarande
av sammanflätningen av samhälle, religion och kultur, beskriver Tina.
ATT HON, DRYGT 30 år efter sitt premiärbesök i den heliga staden, till slut blev präst var kanske ingen överraskning. Hennes syster är stiftsdjunkt i Göteborgs stift och prästvigdes redan 1989. När turen att prästvigas kommit till Tina den 10 juni 2018, var hennes syster med och assisterade.
– Det var fantastiskt roligt och kändes som ett enda stortäntligen, beskriver Tina med ett brett leende.
LUSTEN ATT LÄRA mer om människan och historien är fortfarande lika stark. Parallellt med prästjobbet i Trollhättan läser hon nu en kurs vid Segerstedtinstitutet,
som inrättades vid Göteborgs universitet 2015. Det är ett nationellt resurscentrum
som har till uppdrag att bidra till ökad kunskap kring förebyggande arbete mot våldsutövande ideologier och strukturer samt rasistiska organisationer.
– Jag har bland annat fått besöka några av Förintelsens minnesplatser i Polen för första gången, berättar Tina.
HON FÖRSÖKER UNDERHÅLLA sina guidekunskaper om sin andra hemstad Jerusalem.
– Jag är utbildad officiell israelisk guide och det har genom åren givit mig fantastiskt mycket att få möta människor från hela världen och vägleda enskilda och grupper på resande fot, säger Tina, som utvecklat och lett såväl studieprogram
som pilgrimsresor. Allt resande är lärande, menar hon.
– Du kommer närmare dig själv, tron och livet, när vardagen bryts och den invanda
miljön öppnas mot nya och annorlunda erfarenheter.
TILLSAMMANS MED SIN dåvarande man och barnen, som då var små, jobbade hon vid Svenska kyrkans teologiska studieinstitut
i Jerusalem. Diakonen Greta Andrén från Marstrand var en av initiativtagarna till
etableringen av institutet 1947 och på hennes inrådan köpte Svenska Israelsmissionen den vackra egendomen Beit Tabor på Profeternas gata. Verksamheten började 1951 och sedan 1976 ägs och drivs institutet av Svenska kyrkan. Idag finns där tiotalet gästbäddar, en föreläsningssal, ett bibliotek och ett vackert kapell. Tanken är att det ska vara en mötesplats, mitt i den larmande storstaden, med syfte att utbilda om och skapa förståelse för tro och liv inom
och mellan de tre monoteiska traditionerna; judendom, kristendom och islam.
– Att Jerusalem kallas för världens mitt må vara bra för egot, men det är samtidigt
ett dilemma för dem som bor här. Varje liten nysning blir en världsnyhet.
TINA OCH HENNES familj kom dit vid början av det andra palestinska upproret som bröt ut i september 2000.
– Våra barn var i skolåldern. Vi försökte leva som i en trygg bubbla för deras skull, men det är klart att det inte var optimalt att vara där för någon. Vi rörde oss på båda sidorna avkonflikten och givitvis påverkade hotbilden alla dagligen. Även mig och min familj, liksom institutets personal och verksamhet, medger Tina när hon tittar tillbaka på den första längre sejouren i Jerusalem.
EFTER ATT HA återvänt till Sverige blev det först ett par års arbete vid Sigtunastiftelsen, en konferens- och utbildningsmiljö för möten och dialog kring
samtidsfrågorna. Så småningom åkte hon tillbaka till det heliga landet på nytt. Nu som gift med Daniel Rossing, grundare och ledare av ett centrum som verkar för att förbättra interreligiösa och interkulturella relationer i Israel. Efter Daniels död 2010 går det under namnet Rossing Center for Education and Dialogue.
TINA FORTSATTE EFTER makens bortgång arbeta i sju år vid centret, vars arbete och lokala medarbetare hon menar förtjänar den största respekt. Rossing Center samlar årligen tusentals deltagare i sina olika utbildningsprogram för bland annat lärare, studenter, socialarbetare, religiösa ledare och statstjänstemän. Till slut kände ändå Tina att tiden var inne att återvända till Sverige igen. Hon tog steget fullt ut och fullföljde sin utbildning till präst.
– Men det var en jobbig process att lämna, säger hon, när vi träffas i Kyrkans Hus i
Trollhättan.
HON TRIVS BRA i Trollhättan och känner att hennes erfarenheter och 56 år i livet ger en grundtrygghet i rollen som präst. Åren i Jerusalem har fyllt henne med insikter och perspektiv som format henne på olika sätt.
– Jag har fortfarande en del av mitt hjärta kvar i Jerusalem. Daniels döttrar och barnbarn "adopterade mig" och jag fick en familj till, som jag besöker då och då. Och varje år arrangeras ett seminarium till Daniels minne som är väldigt fint och som jag följer antingen på plats eller via nätet, berättar Tina.
PÅ FRÅGAN HUR människor orkar leva under den ständiga stress och oro för våld som Israel-Palestina konflikten innebär, konstaterar hon att alla människor trots allt försöker skapa sig en vardag.
– Och visst får man perspektiv på hur det ser ut här hemma. Det jag vill ta med mig och försöka förmedla i alla sammanhang är att försöka förstå just det som är svårt att förstå, den eller det som är annorlunda än jag själv. Det är det som är själva ärendet, att börja där människor befinner sig och möjliggöra förändring. Som tredje part kräver det en stor portion ödmjukhet.
TINA HAETTNER BLOMQUIST säger utan omsvep att religion kan skapa problem, samtidigt som det är en meningsbärande kraft som spelar en viktig roll i fredsbyggandet. Och även om det ser ordentligt dystert ut, så finns inget annat
alternativ än att fortsätta arbetet.
– Lösningen av konflikter kan ju inte vara att döda varandra. Uppgiften är att leva tillsammans.