”-”Nej mamma, jag vill inte gå där för jag vill inte prata med någon som jag inte känner”…
Var min 8 åriga flickas kommentar när jag berättade för henne att vi hade blivit erbjudna att gå med i en stödgrupp för barn som har förlorat en nära anhörig.
Hon stod fast vid för sitt beslut och var ganska tveksam när vi skulle åka dit på besök. Men jag sa till henne att vi åker dit och ger det ett försök och så får du se vad det är för något. Vi var där och hon gick runt och tittade och Mia förklarade för henne vad de skulle göra och hur det skulle gå till på deras möten. När vi kom ut så sa hon direkt att:
– ”Där vill jag gå”!
Hon insåg nog att det inte var så stort och skrämmande som det kanske låter och hon har stormtrivts ifrån första stund och längtar hela tiden till nästa gång. Jag tycker att det har varit viktigt att erbjuda henna all hjälp som hon har kunnat erbjudas för det är ju inte lätt för henne som är så liten att kunna hitta den hjälpen själv. Eller inse vad det är hon behöver för stöttning i en sådan här svår situation. Men även att möta andra barn som varit med om samma sak och där hon får känna att hon inte är ensam om sin historia utan är en del i en grupp.
När barnen och Birgitta och Mia träffas så är det både lek, pyssel och allvar som blandas med mysiga stunder med ljus och musik och jag känner att min flicka har öppnat sig och hanterar sin situation på ett helt annat sätt än hon gjorde innan. Hon ville inte prata så mycket om sin pappa och hon ville inte åka till hans grav för hon tyckte att det var för sorgligt och jobbigt att bli påmind. Nu så är hon mer öppen och hon pratar om honom som om han är i ”rummet bredvid” och hon kan även fråga efter att åka till kyrkogården och hälsa på pappa.
Som förälder har jag haft möjligheten att sitta med i en egen grupp med andra föräldrar och prata om samma tema som barnen. Även om det är frivilligt så har jag valt att göra det för det har känts bra att prata med andra i samma situation och som förstår hur man tänker och känner. ”