Det är inte så ofta han pratar om sitt jobb med andra. Frågorna blir så många när han berättar vad han gör. Krematoriet på Håjum genomför omkring 1 200 kremeringar varje år. Förutom anläggningen i Vänersborg så finns det inga fler i närområdet.
– Vi servar bland annat merparten av Bohuslän, förutom vår egen region runt Trollhättan, berättar Benny.
Han är utbildad elektriker, men när hans kompis tipsade om att det fanns en halvtidstjänst ledig på krematoriet, så provade han. Det var 1980. Och den då 26-årige Benny blev kvar. Så småningom blev det en heltidstjänst, när hans äldre kollega gick i pension fullt ut. Benny minns mycket väl sin första kremering.
– Det är klart att det tar en tid att komma in i det här jobbet. Men min företrädare uttryckte det bra: ”Tänk dig att det bara är fodralen som kommer hit. ”Själarna har lämnat kroppen”. Det har jag tagit med mig, säger Benny, som planerar att gå i pension efter sommaren.
Nu ska det förhoppningsvis bli lite mer tid för gitarrspel, fotografering och träning.
– Jag har alltid tränat och nu på äldre dagar så känner jag att det börjar bli viktigare och viktigare att röra på mig, säger han.
TILLSAMMANS MED KOLLEGORNA
Kari Jacobsson och Klas Källman sköter Benny krematoriet klockan 7–15:30, måndag till fredag. Idag är processen till stora delar digitaliserad och automatiserad. Själva kremeringsugnen är en sluten och stålblank konstruktion som övervakas via en bildskärm, där alla tekniska värden visas.
– När jag började var hanteringen av ugnen mer manuell och varje kremering tog betydligt längre tid än en och en halv timme, som det tar nu.
VÄRMEN FRÅN DE två ugnarna som fanns då gjorde också att det blev oerhört varmt i lokalerna.
– Idag är det en helt annan arbetsmiljö, säger Benny och konstaterar att det är som vilket arbete som helst. Fast ändå inte.
– Det är klart att när du kremerar släkt och vänner, så känns det lite extra. Kremeringen är ju på ett sätt ett väldigt definitivt slut, men just tanken att själen finns kvar även om kroppen är borta, gör att det känns lättare.
Krematoriet på Håjum är byggt 1956 och har moderniserats i ett par omgångar. Utöver själva krematoriet finns här också Hoppets och Ljusets kapell. Hoppets kapell har ungefär 150 platser, medan Ljusets kapell är en mindre kopia, avsett för omkring 30 personer. De är vackert men neutralt utformade, för att man ska kunna hålla begravningsceremonier här, oavsett religion. Även borgerliga begravningar är vanligt.
DE AVLIDNA LÄMNAS och hämtas av begravningsentreprenörerna och kistorna förvaras i kylrummet i väntan på begravningsceremoni eller kremering. Registreringen av kistorna sker digitalt och runt varje avliden finns en strikt formalia, där både myndigheter och anhöriga är involverade för att inga missförstånd ska uppstå. Efter kremeringen fylls askan automatiskt i den urna som de anhöriga valt ut. Ska stoftet gravsättas anonymt i en minneslund förvaras det i en neutral papperspåse.
– Hos oss är det omkring 85 procent av alla avlidna som kremeras. Jordbegravningar är inte så vanliga, påpekar Benny, som alltid trivts med sitt jobb.
– Även om du ibland möter förtvivlan och sorg, så är det just mötet med anhöriga som är en särskilt fin del av det här arbetet. Det viktigaste är att finnas tillhands.
PRECIS SOM DE flesta andra av oss har Benny ställts inför sorgen och de praktiska bestyren som uppstår när någon nära går bort.
– Förutom mamma och pappa så fick min nära vän och kollega en hjärntumör och dog redan när han var 42 år. Och min bror hade MS och gick bort när han var 52. Jag och min syster satt hos honom när han somnade in och man växer på något sätt som människa av det, konstaterar Benny, som också blev särskilt ombedd av sin far att ta hand om hans kremering.
– Det såg jag som ett hedersuppdrag.
