Med blick för livet

Faktum är att det var militärtjänstgöringen som gjorde honom till fotograf.
Joachim förklarar, när vi träffas på Strandgatans utecafé.
– Jag skulle egentligen göra lumpen som gruppbefäl på dåvarande I17 i Uddevalla, men så skadade jag knäet allvarligt när jag stod i mål i Skoftebyns juniorlag 1982.
Skadan gjorde att jag istället blev malaj på pansarvagnsregementet P4 i Skövde.
– Alla fick fylla i sina önskemål och jag kryssade i en ruta där det stod film och foto. Det var tydligen bara jag som fyllde i den. Och jag gjorde det eftersom jag
gillade att se på film, jag hade ingen tanke på att bli fotograf, erkänner Joachim – eller Jocke som alla kallar honom.

Under några intensiva månader lärde han sig det mesta om hur en kamera fungerar.
– Bland annat fotograferade jag varenda detalj på stridsvagnen S. Jösses, så mycket delar!

GENOM PAPPA RONNYS jobb på Edets pappersbruk i Lilla Edet fick han efter militärtjänstgöringen möjligheten att åka till USA ett helt år och montera två pappersmaskiner. 21-årige Nywall avslutade vistelsen med att bila runt i USA på egen hand. Det blev 800 mil på två månader.
– Den där trippen är nog typiskt mig. Jag bara drog iväg och såg mig omkring, träffade folk och försökte pricka in så många rockkonserter som möjligt.

TILLBAKA I SVERIGE sökte han så småningom en fotoutbildning vid Gammelby folkhögskola utanför Västervik. Efter det kastade han sig på allvar in i livet som rockfotograf.
– Jag har alltid haft ett stort intresse för hårdrock och nu kunde jag kombinera möjligheten att se konserter och faktiskt få betalt för det. Det var helt perfekt, konstaterar Jocke, som mött många av Sveriges och världens stora rockstjärnor både via linsen och privat.

NÄR HAN FYLLDE 50 år dök ingen mindre än amerikanen Dan Reed från bandet Dan Reed Network upp och höll en konsert hemma i lägenheten. Det var flickvännen Sofia och flera kompisar som ordnade överraskningen.
– Grymt coolt. Vilken kväll det blev, minns Jocke. I sin fotobok "20 år i diket" har han samlat 202 bilder från sina möten med ikoner som Kiss, Status Quo, Iron Maiden, AC/DC och Motörhead.
– Men min första riktiga konsertbild tog jag på Ronnie James Dio i Scandinavium den 18 april 1986. Han var en gigantisk idol för mig och jag hade förmånen att sedan få träffa honom flera gånger efter det. Han gick tyvärr bort i cancer alldeles för tidigt 2010. Den första bilden på honom tillhör fortfarande en av mina bästa.
Den är episk, säger trollhättefotografen, som snart fick fler och fler konsertuppdrag.

VID DET HÄR laget hade han, efter en svår skada i det andra knäet,
även lagt ner planerna på att bli en ny alpin stjärna.
– Jag var faktiskt rätt bra och hade i all fall planer på att kunna jobba som skidinstruktör, berättar Joachim, innan han pausar en stund för att byta några ord med en av många bekanta som passerar förbi den soliga uteserveringen den här augustiförmiddagen.
– Jag har nog ganska lätt att få kontakt med folk. Och så är det ju som man brukar säga; alla känner apan. Har man synts med en kamera hängande runt halsen
i över 30 år så knyter man en del kontakter. Jag har ju jobbat mycket
för ttela och då träffar du många människor i alla möjliga sammanhang
på hemmaplan, säger han. Genom uppdrag hos flera bildbyråer, tidningar och egna projekt har Joachim sedan länge en stabil plattform.
– Som frilansfotograf får du aldrig vara rädd för att jobba.

I TAKT MED att mediabranschen är i total förändring med bantade 
fotoredaktioner, samtidigt som de sociala kanalerna bidragit till ett enormt och ofta okontrollerat flöde av bilder, så är det allt svårare att stå upp för värdet av en
professionell bild. När Pressfotografernas klubb 2013 skulle hålla sitt årliga arrangemang Årets bild i Trollhättan bidrog Jocke med all sin kraft för att påminna samhället om bildens viktiga roll.
– Vi ville inte bara ordna en firmafest för landets pressfotografer, utan hade också mängder med bildutställningar runt om i stan. Dessutom lyckades vi få hit
Stuart Franklin, en av världens mest kända fotografer. Londonfödde Franklin har
skildrat många av världens konflikter och svältkatastrofer och tog den klassiska bilden i samband med massakern på Himmelska Fridens torg i Peking 1989, då en
student ställde sig framför en stridsvagn.
– Det var oerhört mycket jobb med arrangemanget runt Årets bild, men jag är stolt över hur vi gjorde det, säger Nywall, som också är en obotlig Gripen-entusiast.
– Farsan var riktigt bra i både fotboll och bandy. Tyvärr dog han redan när han var 56 år. Han stod vid spisen hemma när hjärtat bara la av. Det var jobbigt. Vi stod
varandra väldigt nära.

JOACHIM NYWALL ÄLSKAR sitt Trollhättan. Även om han också bott i Tibro, Vänersborg och Skövde under uppväxtåren.
– Vi flyttade runt en del på grund av pappas jobb, men Trollhättan är speciellt. Det finns ett fantastiskt driv i den här stan och människor som tar initiativ.
Och det är folket som gör en stad, understryker han.
Jocke vill gärna fortsätta att själv vara en av dem som får bra saker att hända. Sedan 2014 är han med och jobbar för Musik mot cancer, som hittills dragit in ungefär 600 000 kronor.
– Det var min vän Janne Sjölund som kom med idén . Min roll har varit att fotografera och be kända artister signera instrument som vi sedan kan auktionera ut. Nästa auktion planeras våren 2018 och hittills har föreningen bidragit
till ett musikrum för cancersjuka barn på Näl samt skänkt drygt
300 000 kronor till barncancerfonden, berättar Jocke.

ÄVEN OM KONSERTFOTO fortfarande är roligt, så har han nu också hittat en kombination av att stilla sin reslust och samtidigt möta människor runt om i världen med sin kamera. Det gigantiska Indien har fått en särskild plats i hans
hjärta, efter det första besöket för snart 20 år sedan. Där och då väcktes också på allvar intresset för den dokumentära bilden – och fröet såddes till boken som kommer nästa år.
– Jag planerar min tolfte Indienresa i höst och det blir också den sista innan jag slutför boken. Då har jag tillsammans med vänner som följt med rest och mött
människor 250 mil utmed vägen från glaciärerna i Himalaya hela vägen ner till Bengaliska viken. Det är ett otroligt stort land med så enormt mycket skiftningar. Från rikedom till enorm fattigdom. Och med enormt många olika gudar,
säger han.

SAMBON SOFIA OCH barnen Matilda, 13 och Agnes 11, får stå ut med Jockes lust att alltid upptäcka mer.
– Det är upplevelserna jag söker. För mig handlar inte en bra bild om att den i första hand ska vara tekniskt perfekt. Det handlar om att faktiskt möta människorna jag fotograferar. Där har jag lärt mig att våga kliva fram, samtidigt som jag har den största respekt för alla jag fotograferar.

52-ÅRINGEN BERÄTTAR OM besöket i det uppmärksammade flyktinglägret
i grekiska Idomeni, nära gränsen till Makedonien. Dit han åkte två gånger 2016 för att på plats skildra situationen.
– Det var ju så nära oss. Mitt i Europa. Jag kände att jag var tvungen att åka dit och se det med egna ögon. Där fanns en fruktansvärd frustration, men också en
generositet från människor i en oerhört utsatt situation. Det gav mig perspektiv, på samma sätt som fattigdomen du möter i Indien förstås gör att man känner tacksamhet för det vi har här hemma. 

HAN SKA NU, förutom att färdigställa boken om Ganges, också jobba vidare med sitt digitala och öppna fotoarkiv där han vill samla 10 000 utvalda bilder med
allt från svettiga gitarrister till fantastiska känsloladdade möten från hela världen. För sin förmåga att skildra och intressera sig för människan i sina bilder fick
Joachim Nywall ta emot Trollhättans Stads kulturstipendium 2015.
– Det var förstås väldigt hedersamt och kändes extra betydelsefullt med tanke på att tiderna för oss fotografer är allt tuffare. 
Under 2018 kommer Joachim Nywall att ta sitt 20-åriga fotoprojekt om Indien i mål. Då kommer boken om livet utmed Ganges.

Namn: Joachim Nywall
Född: 22 november 1965
Bor: Lägenhet i Stridsberg och Biörcks vackra gamla disponentvilla med utsikt över Trollhätte kanal
Familj: Sambon Sofia och döttrarna Matilda, 13 och Agnes, 11
Gör: Frilansfotograf i 32 år
På gång: En bok om sina snart tolv resor till Indien