Hadil har läst freds- och konfliktvetenskap vid Lunds Universitet och fortsatt med globala studier vid universitetet i Göteborg. Det senaste året har hon arbetat för Integrationsforum i Trollhättan och varit projektanställd för MR-dagen Fyrbodal som hölls i Folkets Hus på FN-dagen den 24 oktober. Det var ett nytt lokalt steg i arbetet för mänskliga rättigheter och ett sätt att lyfta fram all den kraft och det engagemang som finns i regionen, både bland organisationer och privatpersoner.
I SOMRAS FICK Hadil möjligheten att på plats få en inblick i en av världens mest långdragna och uppmärksammade konflikter. Hon ansökte och blev antagen till det så kallade Följeslagarprogrammet, som startades av kyrkornas världsråd 2002. Hadil tillbringade sex veckor i staden Jeriko och Jordandalen, som löper längs Jordanfloden mellan Gennesaretsjön och Döda havet på Västbanken.
JUST STADEN JERIKO, med sina 20 000 invånare, var ockuperad av Israel efter det så kallade sexdagarskriget 1967, men överlämnades till den palestinska myndigheten i enlighet med Osloavtalet som slöts i Washington 1993. Det historiska avtalet reglerade ramarna för en process där Israel och Palestina stegvis skulle förhandla fram ett slutligt avtal om palestinskt självstyre.
DEN FORTSATTA RESAN har dock varit allt annat än enkel och även på den palestinska sidan har det rått stridigheter mellan den
muslimska och terrorstämplade rörelsen Hamas, som kontrollerar staden Gaza med omnejd vid Medelhavet, och det socialistiska partiet Fatah, som har styret över de palestinska områdena på Västbanken. Nu är parterna på väg att på nytt försöka enas om hur Palestina ska kunna styras, men det är sannolikt en lång väg kvar. Samtidigt har Israel inte släppt den militära kontrollen över de palestinska områdena.
– Att vara på plats och uppleva situationen ger väldigt mycket. Du får verkligen en insyn i hur människor har det och hur man resonerar, säger Hadil.
OSLO-AVTALETS GEOGRAFISKA uppdelning mellan Israel och Palestina innebar en indelning i tre olika kategorier; A, B och C, som var avsedda att gälla under en övergångsperiod fram till år 1999. Därefter skulle Israel ha dragit tillbaka sin militära kontroll för att låta Palestina få ett eget, självständigt styre. Område A utgörs av städer och tätorter där den palestinska myndigheten har ansvar för all administration, polis och säkerhet. I område B sköter den palestinska myndigheten administrationen, men den israeliska militären har hand om säkerheten. De större sammanhängande landområdena på Västbanken hör till område C, och här har den israeliska militären full kontroll. Det motsvarar 60 procent av Västbanken. Dessutom kontrollerar Israel all elenergi och vattenförsörjning på hela Västbanken.
ÖVERENSKOMMELSERNA som gjordes i Oslo har inte följts. Israel har mutat in större områden, flyttat in sin egen befolkning till de ockuperade palestinska områdena i så kallade bosättningar och på olika sätt också begränsat palestiniernas möjligheter. Det är med andra ord en minst sagt komplicerad politisk och militär situation som präglar många människors liv.
– Som följeslagare jobbar du i ett team tillsammans med de lokala och internationella organisationerna. Varje morgon fick vi incidentrapporter och då gav vi oss dit för att få de drabbades berättelser. Genom att visa att vi bryr oss bidrar vi också till ett hopp bland de människor som lever mitt i konflikten och som gång på gång utsätts på olika sätt, säger Hadil.
FOLKRÄTTEN HAR FORMATS och växt fram under århundraden och reglerar främst hur stater får agera gentemot varandra. Efter andra världskriget har även mänskliga rättigheter blivit en viktig del. Även om hela Israel/ Palestina-konflikten kan förefalla olösbar, så ser Hadil en skyldighet i att tro på alla de krafter som fortsätter kämpa för att det ska bli en varaktig fred.
– Det finns många israeler och palestinier som jobbar sida vid sida för en fredlig framtid. Det är vår skyldighet att kämpa tillsammans med dem.
HADIL KOM TILL Sverige som sjuåring med sin familj. Som kurd från Irak vet hon att livet kan vara fyllt av oro och osäkerhet.
– Jag upplevde väl egentligen aldrig det själv, men mitt engagemang och min inriktning mot vad jag vill jobba med bygger på att jag inte gillar orättvisor. Min familj sökte ett bättre liv i Sverige och min ambition är att jobba internationellt med fredsfrågor på något sätt, säger hon.
ATT SÖKA TILL följeslagarprogrammet var ett sätt att skaffa sig erfarenhet från ett område som hon läst väldigt mycket om och fördjupat sig i teoretiskt. Både inför avresan och efter ankomsten fick den svenska gruppen utbildning om konflikten och hur man agerar som följeslagare. Allt bygger på att bidra till fred genom att stå upp för mänskligheten utan att bruka våld. Det handlar inte heller om att agera mänskliga sköldar.
– Folkrätten är vårt viktigaste verktyg och visst fanns det en viss oro för att vistas i det här området, men genom våra västar syns det tydligt vilka vi tillhör och via de lokala stödorganisationerna har vi ett brett kontaktnät.
HADILS OCH HENNES kollegors reseberättelser syftar till att brotten mot folkrätten inte passerar förbi obemärkt. Internationell rätt förbjuder ockupationsmakten att förstöra privat och offentlig egendom samt tvångsmässig förflyttning av det ockuperade folket, i det här fallet palestinierna. Den begränsade tillgången på el och vatten är ett stort problem, liksom den begränsade rörelsefriheten som den israeliska militärens avspärrningar och vägkontroller medför.
– I rollen som följeslagare tar du inte ställning i sakfrågan i konflikten, men när det gäller mänskliga rättigheterna är du inte neutral. Alla kan göra något och detta var ett sätt för mig. Jag är beredd att återvända igen om jag får möjligheten, säger Hadil som särskilt minns mötet med en familj i norra Jordandalen.
– De bor mitt i en militärzon och har i princip utsatts för allt inom korruption och ockupation.
HADIL HAR INSETT att det krävs uthållighet som följeslagare i den här typen av konflikter.
– Men framför allt har jag sett människans kapacitet och förmåga att överleva och kämpa vidare, trots systematiska försök till nedbrytning och övergrepp. Fast jag tänker att de, liksom vi här i Sverige, inte ”bara” vill överleva utan även leva och utvecklas.
– För en rättvis fred för båda folken, krävs det mer internationellt engagemang både i sakfrågan och för människorna i regionen. De upplever sig bortglömda av omvärlden.
Fakta:
Den judiska staten Israel grundades 14 maj 1948, enligt de gränser som FN lade fram som förslag efter andra världskriget. Palestina motsatte sig förslaget och efter grundandet av Israel gick flera arabländer i krig mot Israel. Israel vann och vid krigsslutet hade landet utökat sitt territorium.
Palestina består idag av två separata områden; Gazaremsan vid Medelhavets kust samt Västbanken. Gaza kontrolleras av Hamas, medan Västbanken styrs av Fatah och den palestinska presidenten Mahmud Abbas.
Formellt finns ingen palestinsk stat, även om palestinska självstyret ibland av praktiska skäl beskrivs som en sådan. Osloavtalet 1993 om palestinskt självstyre var tänkt att lägga grunden till en stat, något som ännu inte förverkligats. Under hösten 2017 har nya förhandlingar inletts.
Israel ockuperar sedan 1967 de palestinska områden som liggerutanför 1967 års gränslinje (Västbanken och Östra Jerusalem). Det finns många israeliska så kallade bosättare i de palestinska territorierna och genom israeliska arméns vägspärrar har palestinier svårt att röra sig fritt, vilket strider mot folkrätten.
Ockupationen och bosättningarna är en svår inrikespolitisk fråga i Israel. Uppfattningarna går från att Israel ska ha rätt till alla palestinska områden till att Israel borde dra sig tillbaka inom 1967 års gränser. Många israeliska soldater och officerare vägrar idag att tjänstgöra på ockuperat palestinskt område.
Källor: Wikipedia, säkerhetspolitik.se, svd.se m fl.