Patos - Anna tror på ett förebyggande samspel

Den nya socialtjänstlagen, som är tänkt att träda i kraft i juli 2025, syftar till att Sveriges kommuner ska jobba ännu mer förebyggande och kunskapsbaserat, samtidigt som  tillgängligheten ska öka. Anna välkomnar inriktningen.
– I Trollhättan har vi länge haft ett förebyggande arbetssätt och i maj kommer vi också att förändra den formella organisationen för att anpassa oss ännu mer till det sättet att jobba, påpekar hon.

När den nya organisationen sjösätts innebär det att Anna också återgår till att bara ha ett jobb, i stället för två. Under en övergångsperiod har hon under sin förvaltningschef  ansvarat för två områden inom Arbetsmarknads- och socialförvaltningen; beroendestöd för vuxna och familjestöd. Framöver blir hennes fokus den myndighetsutövande delen inom individ och familjeomsorg för såväl barn som vuxna.
– Vi lämnar organisationen som utgått från åldersindelning, samtidigt som vi inom det  andra området fokuserar på just att jobba förebyggande. Målet är färre ärenden där det
krävs mer dramatiska insatser.

– För att nå dit måste vi också omfördela resurser och bli mer synliga. Om vi kunde  komma in tidigare i många olika ärenden så skulle vi kunna göra ännu större skillnad, konstaterar Anna.

Idag ansvarar hon för omkring 250 medarbetare som bland annat hanterar utredning av behov samt genomförande av stödinsatser till barn, unga och familjer samt vuxna  personer som befinner sig i missbruk. Det kräver både strikta rutiner i en lagstyrd  verksamhet, men också lyhördhet och humanism. Det uppstår fullt naturligt både jobbiga och ibland också hotfulla situationer i ärenden..

– Det händer och det är något vi måste förhålla oss till och hitta rutiner för att hantera. Men det innebär inte att det bara finns ett sätt att hantera det. För att kunna hjälpa i tid menar
Anna att samspelet med polis, andra myndigheter och skolan är helt avgörande. Plus att  civilsamhället, där bland annat Svenska kyrkan och föreningslivet finns, betyder massor.
– Vi har gemensamma träffar fyra gånger per år med det lokala civilsamhället för att stämma
av och utveckla samspelet. Tillsammans med Svenska kyrkan driver vi ju bland annat  Musslan, där barn och unga som lever i hemmiljöer där det finns missbruk eller psykiska  besvär, får stöd och chansen att möta andra ungdomar i samma situation. Det betyder oerhört mycket att veta att du inte är ensam, säger Anna.

Utanför jobbet är hon själv i allra högsta grad engagerad i föreningslivet. När äldste sonen
spelar hockey så är det Anna som tar plats i speakerbåset, medan maken är  materialförvaltare.
– Att vara med runt sina barn kring deras aktiviteter ger väldigt mycket. Och föreningslivet
kan spela en helt avgörande roll för många barn och ungdomar som kanske inte har den trygghet man behöver hemma. Jag har själv haft mina utmaningar i livet och varit äventyrssökande på något sätt, men alltid haft en trygg familj. Det är jag tacksam för,
säger Anna.
Hon var rejält skoltrött under högstadieåren, men lyckades tack vare sitt musikintresse hitta tillräcklig energi under gymnasieåren på det estetiska programmet. Hon testade att
jobba lite som musiklärare, men bytte sedan spår.
– Jag kände att jag ville jobba med människor, men på ett annat sätt. När jag kom in på en psykologikurs på Högskolan Väst var all skoltrötthet plötsligt borta. Jag blev helt paff. Det var ett helt annat sätt att studera som gjorde att det blev jätteroligt.

Fem år senare hade Anna en magisterexamen i psykologi från HV och Stockholms  universitet, efter att först pluggat upp flera ämnen på Komvux.
– Under studierna jobbade jag samtidigt mycket på gruppbostäder och inom akutpsykiatrin.
Jag drevs av nyfikenheten kring varför vi människor gör som vi gör och känner som vi känner. Det finns alltid anledningar till det. Att försöka förstå beteenden och hur det kan yttra sig bidrar till att jag tycker att det jag jobbar med idag är så roligt.

Att ha ett samhälle där vi människor bryr oss om varandra är fundamentalt, menar Anna. Vi träffas veckan efter skolskjutningen i Örebro, som i sin tur återuppväcker tankarna kring Kronandådet i Trollhättan 2015. Utanförskap och att samhället inte lyckas fånga upp  enskilda individer som går ”under radarn”, kan i slutänden ha ett fruktansvärt högt pris. På
samma sätt som rekrytering av barn och ungdomar till gängkriminaliteten kan leda till katastrof för drabbade familjer. Trollhättan har på olika sätt stärkt samarbetet mellan polis och socialtjänsten, just för att identifiera barn och ungdomar som riskerar att dras in i kriminella nätverk med pengar och samhörighet som lockbete.
– Man brukar ju säga att alla vi människor har ett val, men rent krasst så finns det  ungdomar som i praktiken inte har det, på samma sätt. Det blir tydligt när man följer enskilda ärenden och ser vilka förutsättningar de har. Många saknar tillhörighet, trygga uppväxtvillkor och kanske lider av psykisk ohälsa. Därför är det kanske inte så ofattbart att det händer, konstaterar Anna.

Hon menar att det i grunden sällan är en lösning i sig att placera barn och ungdomar i Hem för vård och boende (HVB) eller de statliga Ungdomshemmen som drivs av Statens Institutionsstyrelse (SiS)
– Ibland blir det helt nödvändigt utifrån behov om skydd och stöd, men så länge det går försöker vi sätta in åtgärder på hemmaplan. Att placera på ett boende kan innebära en  ökad risk att hamna i andra och ännu sämre nätverk. Det är på hemmaplan de flesta  skyddsfaktorer finns och där det behöver fungera på sikt. För våra handläggare är det våra avvägningar och bedömningar utifrån lagstiftningen för att det ska bli så bra som möjligt för individen.

Trollhättans Stad prisades så sent som 2023 för sina förebyggande insatser inom alkohol,  narkotika doping, tobak och spelmissbruk (ANDTS). Även insatserna för att motverka våld i  nära relationer har uppmärksammats. Anna Kindberg ser det som ett tecken på att  Trollhättan är på rätt väg och hoppas också att samhället generellt ska se på  verksamheterna som sorterar under socialtjänsten med andra ögon.
– Vi ska inte upplevas som ett hot, utan som en hjälp. Att behöva stöd är inget att skämmas för, det behöver vi alla i olika sammanhang.