Patos - Birgers skrivlust blev kvartett med uppföljare

– Kan jag skapa spänning och samtidigt bidra till reflektion i olika
samhällsfrågor så är jag nöjd, säger Birger.

HAN ÄR MITT uppe i att läsa in sina tre första böcker som ljudböcker när vi hälsar på honom i huset vid Öresjö, strax utanför Trollhättan. All inspelning görs hemma och ifjol inreddes ett kombinerat gästrum, kontor och inspelningsstudio. Här är
lugnt och idylliskt, i kontrast till allt som händer i hans böcker.
– Det tar sin tid att läsa in och jag vill ju att det ska vara så felfritt som det bara går inför slutmixningen. Till slut blir du lite trött på din egen röst. Samtidigt fasar jag lite inför sommaren med grannarnas gräsklippare, men jag får se till att hitta luckor när det är tyst i omgivningen, säger Birger och skrattar.
Vid inläsningen upptäcker han också formuleringar han vill ändra på.
– Så jag kommer att göra uppdateringar när jag gör nyutgåvor av de första böckerna.

VÄNERSNÄSSONEN GJORDE TILL slut slag i saken och gjorde allvar av sitt  skrivande. Men det dröjde till pensionsåldern.
– Jag har alltid tyckt det varit intressant att intervjua människor och samla på mig livshistorier. När jag reste i Sydamerika träffade jag bland annat svenska immigranter i Brasilien och Argentina och många människor som levde under helt andra förhållanden än vi. Det gjorde starkt intryck på mig, men det var aldrig något som publicerades någonstans, även om jag hade en veckotidning som var lite intresserad, berättar han.

RESAN SÖDERUT GJORDE han efter att ha stannat kvar inom militären och  jobbat vidare efter den egna värnplikten. Tre år blev det som instruktör vid jägarplutonen i Skövde, sedan han tog värvning som 17-åring.
– Jag var som regel yngre än de värnpliktiga som jag utbildade. Det innebar en hel del utmaningar och jag insåg att jag var tvungen att ta rollen fullt ut, trots att de var äldre än jag. Det gav mig mycket erfarenhet och en del skinn på näsan.
Lusten att upptäcka Sydamerika fanns tidigt och han jobbade extra för att få ihop reskassan.
– Jag fick rådet att först ta ett år på sjön för att skaffa mig erfarenhet och det gjorde jag.

Det var väl inte jättepopulärt hos mamma och pappa, men de hindrade mig inte.
De fem månaderna i Sydamerika under 1970-talet sammanföll med en orolig tid i den delen av världen.
– Ibland fick min skyddsängel slita ont. Jag lärde verkligen känna mig själv på djupet i alla de situationer jag ställdes inför.

Han har tillbringat merparten av sitt yrkesliv i säkerhetsbranschen. Det, tillsammans med åren inom militären och andra möten och upplevelser från olika resor, har givit en källa att ösa ur i författandet. Som nu äntligen blivit verklighet efter att Birger varvat ner när det gäller jobbet.
– Jag skrev mycket redan som barn och magistern läste upp min första berättelse inför klassen i fyran. Sedan kom livet emellan. Men till slut hade jag inga ursäkter längre och under 2016-2018 tog jag tag i det på allvar.

Resultatet blev trilogin som med skrämmande träffsäkerhet inleddes med en pandemi,  skriven innan Corona slog till. De överlevande kämpar för att bygga upp ett fungerande samhälle igen. I uppföljaren handlar det om att hantera terrororganisationer och i del tre får vi följa huvudpersonen Lisas fortsatta kamp mot hennes förföljare, samtidigt som Ryssland försöker ta kontroll över södra Sverige. Som om inte det vore nog så drabbas världen av en naturkatastrof som jorden inte upplevt på många tusen år. 

Kopplingen till verkligheten är slående och många miljöer känns dessutom igen för oss alla som bor i Västsverige med omnejd.
– Det finns de som skojat med mig och sagt att de inte vill att jag skriver om mer hemskheter nu, eftersom det verkar slå in, säger Birger.

PARALLELLT MED INLÄSNINGEN av sin trilogi är Birger nu på gång att släppa en fjärde bok i serien. Samtidigt har han påbörjat en fristående uppföljare.
– Då flyttar vi oss åtta år framåt i tiden, där samhället ser helt annorlunda ut, avslöjar Birger.  

Han har hittat en särskilt intresserad läsekrets.
– En ganska tydlig målgrupp för mina böcker är människor som exempelvis är aktiva inom civilförsvaret eller har andra samhällsfunktioner som träder in när det uppstår svåra situationer som krig och katastrofer konstaterar Birger.  
    Röda korset, Lottakåren och Svenska kyrkan är exempel på organisationer som alltid finns där för ett samhälle i kris och alla som engagerar sig för andra vet vilka behov som uppstår när många människor drabbas.
Birger börjar samtidigt känna sig lite mätt på att skriva om död och elände. 
– Jag har börjat nosa på en "feelgoodkriminalare", men det är på ett sätt svårare och en annan utmaning rent författarmässigt. Där handlar det om att skapa en spänning utan att vara hemsk, utan snarare lite rolig. Det är kul att prova sig fram och du lär dig hela tiden nya saker.

HAN GER UT alla böcker på egen hand, precis som väldigt många andra författare som inte slagit igenom på bred front ännu.  Birger  jobbar fortfarande extra på Securitas för att få författandet att gå ihop.
– Det är inget lönsamt projekt, men det ger oerhört mycket. Och varje gång någon hör av sig och frågar efter nästa bok eller säger att de gillar vad de läst, så känns det såklart fantastiskt roligt och man blir oerhört inspirerad att fortsätta.
I samhällsskildringar är kombinationen av fiction och fakta förstås central.
– Jag har ju personlig erfarenhet just av säkerhetsfrågor och militära frågor, men ibland går jag på djupet i min research för att exempelvis ange rätt beteckning på specifik utrustning. Det är viktigt att sådant stämmer så långt som möjligt. Samtidigt lyssnar jag in omgivningens insikter, åsikter och erfarenheter och bär med mig det in i skrivandet.

Efter pandemin har han föreläst och berättat mer om sitt författarskap i olika sammanhang.
– Det är en viktig väg för att nå fler läsare, samtidigt som det är utvecklande, säger Birger.  Han känner att han nu hittat en bra arbetsstruktur för sitt skrivande.
– Disciplin är viktigt och att inte ha för många projekt igång samtidigt. Det är en utmaning i sig. Däremot har jag inget behov av att avskärma mig från allt annat för att kunna skriva. Det har jag förstått är ganska ovanligt, men jag sitter gärna på ett kafé inne i stan. Faktum är att jag blir nog mer störd av tystnaden, och jag har inga problem att ta en paus för att sedan kliva in i handlingen igen. Att vara social och umgås ger mig kreativitet.