Patos - "Det är klart att tösa ska ha ett hotell"

– Bele har blivit mitt liv. Här möter jag också människor som är i olika skeden av livet, från glädje till sorg, säger Ulrika Emanuelsson om sin 85-åriga ögonsten mitt i Trollhättan.

Vi tar rygg på Ulrika och går husesyn i hotellets fyra våningar. De 33 rummen har alla lite olika stilar och har uppdaterats och renoverats ett par gånger om sedan hon tillträdde som ny ägare 1 mars 1996. Inspirationen hämtar hon bland annat från andra hotell och sitt stora intresse för gamla möbler och inredning. De första veckorna som hotellägare för 27 år sedan handlade det dock enbart om städning.

– Mamma tillbringade en hel vecka med att bara göra rent i vår fina stentrappa. En åtkommande gäst frågade om vi hade bytt golv i foajén när han kom några veckor efter att jag tagit över, men vi hade städat. Bele var ganska nedgånget och sunkigt när jag tog över, men här fanns en potential och en historia som jag tyckte om, säger Ulrika.

Hon var 33 år då och med hjälp av mamma Ingrids stöd kunde hon ta över verksamheten när Bele blev till salu.

– Det var inte helt lätt för mig att få lån. Ingen bank i Trollhättan trodde på satsningen. ”Hotell Bele behövs inte” var ett av svaren jag fick, så i stället vände vi oss till mammas och pappas mångårige bankman i Grästorp. Mamma och jag åkte dit och när vi presenterat mina planer sa han: ”Det är klart att tösa ska ha ett hotell”. Det glömmer jag aldrig.

Ulrika konstaterar samtidigt att hon knappast gjort om samma hotellresa om hon vetat hur mycket jobb det faktiskt skulle innebära.

 – Men jag är oerhört stolt och glad över vad jag tillsammans med alla mina medarbetare genom åren lyckats skapa. Det är min personal som gör att jag fortfarande kan leva min stora dröm.

Vi har satt oss i frukostmatsalen, som när hotellet startades 1938 var just matsal. Senare blev det butik, men när tillfället gavs såg Ulrika till att återskapa matsalen.

– Förr var det restaurang som var öppen även på kvällarna, men idag använder vi den bara som frukostmatsal för hotellets gäster och för de som vill titta in och äta sin frukost här både på vardagar och helger.

I det mindre rummet vid köket på andra sidan foajén, ligger det som tidigare var frukostmatsal och restaurang. Idag är det inrett med vackra gamla möbler och här bjuds gästerna varje eftermiddag på hotellets hembakta, som dukas upp på skänken som kommer från föräldrahemmet. Det gör även den tronliknande soffan med hög rygg som är mycket äldre än hotellet. Mamma Ingrid ropade in på auktion på 1970-talet.

– Hon har alltid älskat auktioner och second hand och jag har ärvt det intresset, säger Ulrika och pekar även på den vackra ljuskronan i foajén.

– Jag visste att den en dag skulle komma till användning. När vi renoverade hela foajén och receptionen tidigare i år så kom den till pass. Receptionsdisken är ny, men har gjorts i mörk ek och harmoniserar med Beles långa historia.

– Jag har alltid drömt om att ha en svängd disk och nu har vi det. Även det gammeldags nyckelskåpet var något av det första jag skaffade, säger hon och visar nyckelförvaringen som också för tankarna bakåt i tiden.

För de som inte väljer trappan är det den gamla tidsenliga hissen som gäller, uppdaterad med nutidens teknik. Här transporteras varje dag också alla sängkläder som ska bytas och i ritualen ingår att Ulrika hoppar upp i lakansvagnen och trycker till packningen så att allt ska få plats.

Egentligen hade Ulrika tagit sikte på ett yrke inom vården.

– Jag utbildade mig till undersköterska och jobbade på gamla lasarettet i Trollhättan. Jag fortsatte utbilda mig till föreståndare inom äldrevården, men samtidigt hade jag kvar lusten att ha något eget. Tillsammans med sin dåvarande jobbarkompis Annika Johansson började Ulrika städa på Hotel Swania som extrajobb.

– Sedan sökte Folkets hus serveringspersonal och vi tänkte; "Hur svårt kan det va'?" Kompisduon fortsatte med sommarjobb i Lysekil och åtog sig också att städa på Hotel Lysekil. Efter två vintersäsonger som husmor på Hotel Bügelhof i Sälen blev det sex år som husmor på Hotel Lysekil för Ulrika, som blev Västkustbo.

Men så dök Till Salu-annonsen upp i Göteborgsposten om Hotell Bele. Ulrika tog med mamma Ingrid, som sade stopp efter första Belebesöket. Men när den säljande ägarkonstellationen ändrades lite längre fram, så tyckte mamma att det var läge att göra affär. Passande nog tog Ulrika över samtidigt som Saab blev amerikanskt och behovet av hotell för utländska tjänstemän blev stort.

– Vi ligger ju dessutom vägg-i-vägg med tidigare Butlers som blev stamstället för många som kom till Trollhättan för att jobba. De checkade in och sedan gick de över till puben, berättar Ulrika.

Hotellet har successivt rustats upp och Ulrika har hela tiden varit noga med att knyta an till och måna om den anrika historien. Under en period var Bele med i en hotellkedja för svenska privathotell. Idag är Ulrika helt fristående.

– Det finns såklart fördelar med att vara del i en kedja, men det innebär också att du inte alltid kan göra som du själv tycker och känner. Bokningsmässigt i dag så är det ju dessutom helt annorlunda jämfört med när jag startade. 90-95 procent bokas digitalt via de bokningstjänster vi är anslutna till. Förr skötte vi allt via telefon eller fax. När de utländska företagen bokade sina medarbetare var Ulrika tvungen att springa över till Teliabutiken i Odenhuset på andra sidan Kungsgatan och låna deras fax.

– Jag kunde inte faxa till utlandet.

Vi har förflyttat oss till en av balkongerna på fjärde våningen och blickar ut över den "nya gågatan", där allén är borta och ska ersättas med en helt ny utformning.

– Det har jag längtat efter länge. Träden har gjort det mörkt och otryggt och fåglarna har verkligen skitat ner mycket. Det är det enda klagomålet jag också hört från gäster genom åren.

Hon ser inte bara sina gäster som kunder, utan är också nyfiken på vilka de är. Ulrika månar om att vara "Det lilla hotellet med den stora personligheten." Många gäster återvänder också till hemkänslan med historiska vingslag och jämförelsen med ett varmt och omfamnande härbärge ligger nära till hands.

– Att verkligen se gästerna och höra hur de mår är ett sätt att bry sig. Och att tycka om människor är en förutsättning för att jobba här. En del är i stan på begravning, andra ska på bröllop eller dop, sin första date eller är här i jobbet eller för något evenemang. Hela livet passerar och min förste kamrer Robert Carlén sa till mig en gång; "Ulrika, du behöver inte resa, för hela världen kommer till dig." Det ligger något i det.

Kollegan Marita har dock sett till att Ulrika fått uppleva New York och andra världsstäder.

– Mamma och jag reste mycket till värmen förr, men nu är hon 93 år så nu håller vi oss hemma och tar en dag i taget. Mamma bor kvar hemma i Ulvstorp och behöver min hjälp, säger Ulrika, som själv flyttade till Trollhättan i unga år för jobb och studier.

Sedan pandemin slog till har Ulrika inte riktigt haft ro att ta ut semester. Coronaperioden var det jobbigaste hon upplevt, men också den mest lärorika tiden i hennes liv som hotellägare.

– Det var oerhört tufft på många sätt. Jag tvingades för första gången att säga upp personal, jag sa även upp min lägenhet och flyttade in i ett av rummen på bottenvåningen i hotellet. Sedan vara det bara att försöka hålla det flytande. Jag hade ett fåtal gäster, men det var en slitsam period som gav helt nya erfarenheter. När samhället rullade i gång igen blev det också en nytändning för hotellet. Och för Ulrika.

– Jag fick liksom chansen att starta upp igen som jag gjorde för 27 år sedan. Det gav ny energi. Idag har Bele sju anställda på hel- och deltid. Vännen Annika Johansson, som Ulrika tog sina första hotelljobb tillsammans med, är en av de trogna medarbetarna.

– Vi har följts åt och eftersom jag är ensambarn så är Annika som en syster för mig. Hotellet firar 85 år i år. Och den 26 oktober i år fyllde Ulrika 60. Något storfirande var aldrig aktuellt, även om hon såklart blev lite uppvaktad.

– Jag hade en stor fest med 197 gäster när jag fyllde 50 och samlade alla människor som varit runt mig i mitt liv. Och Marita och jag var i New York när jag fyllde 55. Det får räcka, säger Ulrika bestämt. Hon har med andra ord inget behov av att stå i centrum, men trivs däremot som spindeln i nätet på sitt hotell. Och några planer på att varva ner har hon definitivt inte.

– Jag ska hålla på tills jag är 95, om jag får vara frisk. Det känns som att det finns så mycket kvar som jag vill göra. Så länge jag tycker det är roligt så kör jag på, men skulle det komma en dag då jag känner annorlunda så får jag tänka om. Att ta över sina föräldrars lanthandel var aldrig aktuellt. Pappa Karl-Otto, som dog 2004, var tydlig med det.

– Han var klok och sa att det inte fanns någon framtid för lanthandlarna, men när han köpte lanthandeln var det hans dröm som blev sann. Mamma och pappa jobbade sex dagar i veckan och hade inga anställda. Ulrika har kort sagt mycket att brås på när det gäller att arbeta hårt. Hon är fortfarande med och städar och tar hand om allt som ingår i driften av ett hotell.

– De har jag gjort under alla 27 år. Ingen kan komma och säga att jag inte vet hur ett rum ska se ut. Ulrika sköter även all ekonomi. Balans mellan utgifter och intäkter är grundregeln som styr tempot i investeringarna.

– Jag vill ha ordning och reda och gör bara det jag vet att jag har råd med. Det är fortfarande svårt att veta vad som är normalt efter pandemin och så har vi krig i världen, höjda räntor och elpriser. Det är svårt att veta vart allting tar vägen. En sak är säker: Ulrika är inte färdig med sitt Bele. Hon har många små och större planer och varje kvadratmeter ses över.

– Det är så fruktansvärt roligt att hitta på olika saker. Helst skulle dygnet ha fler än 24 timmar.