Patos - En pilgrimsbubbla med sol, eftertanke och mjuk pepparkaka

Det här är fotograf Jerry Lövbergs och skribenten Erik Torstenssons skildring av Expedition Pilgrim.

10:05

Solen skiner och det är vårens första riktigt soliga majdag. Med hatt på huvudet och bra skor på fötterna får fotograf Jerry och jag äntligen träffa deltagarna som anmält sig till Svenska kyrkans Expedition Pilgrim. Vi samlas utanför Kyrkans Gård i Strömslund och har nu en dryg mils vandring framför oss. Expeditionen till ära har Thomas Ögren specialtillverkat vandringsstavar till alla. Grenar i asp har skalats från bark, men ett greppvänligt barkhandtag har lämnats innan stavarna oljats för att klara framtida strapatser. 
– Temat för Expedition Pilgrim är Frihet. Vi vill komma bort från stressen och kraven som finns i vardagen. Vi kommer att gå i ungefär 45 minuter åt gången och göra tre längre stopp, berättar Kerstin Kaluza, som tillsammans med Annica Ericsson ska leda oss nybörjare på färden mot Gräsviken.

EFTER EN KORT presentationsrunda bär det av genom  Strömslunds kvarter. De första hundra meterna slår jag följe med Ulf, som är pensionerad pastor i Frälsningsarmén i Trollhättan.
– Medlemsantalet växer och det sociala arbetet är viktigare än någonsin, konstaterar han, samtidigt som smärtan från artrosen i höger knä gör sig lite påmind.
– Men det är bra att röra sig och jag förvärrar inget genom att hålla i gång. Tvärtom. 
Kerstin tar täten och Annica går sist och ser till att alla är med. Det känns bra, roligt, soligt – och mobilen är undanstoppad djupt ner i fickan.

10:32

Vi gör ett första kort stopp.  Annica berättar lite mer om  pärlorna i Pilgrimens krans, knutna till nyckelorden som prästen Hans-Erik Lindström formulerat och som funnits länge i den svenska pilgrimsrörelsen. Annica skickar med oss några tankar att fundera på under den första längre 45-minutersetappen:
– Vad kan jag göra för att ge friheten mer utrymme i mitt liv? Och hur bunden känner jag mig av tidsbrist, relationer, arbetssituationen och ägodelar?
Innan vi vandrar vidare introducerar Kerstin även den lila pärlan, som står för enkelhet.

VI VANDRAR UTMED Edsvidsleden och möts av ihärdiga motionslöpare som njuter av att starta lördagen med en solig löprunda. Naturen tar över mer och mer och det småpratas intensivt. På något märkligt sätt känns det som att vi redan är en grupp som känner varandra. 
Marina konstaterar att några tuffa år som egenföretagare i byggbranschen slet hårt och satte spår. 
– Det är snart tio år sedan och jag fick rådet då att gå ut och promenera mycket på egen hand, men då tyckte jag bara att man fick fler tankar. Att gå tillsammans så här känns mycket bättre.

11:19

Solen värmer alltmer och efter att ha passerat några spångar och lite kuperad terräng slår vi oss ner i solgasset och kränger av oss ryggsäckarna. Sigbrits ryggsäck bråkar lite så hon bär den i ena handen. Hon avböjer vänligt men bestämt bärhjälp.
– Jag går och handlar var och varannan dag och är van att bära. Inga problem, deklarerar hon på sin skönt klingande göteborgska.
Jag skryter lite lätt om min "hembakta" mjuka pepparkaka, men medger i nästa andetag att den är köpt. Intresset för att smaka är ändå stort och när Aino dessutom bjuder på riktigt gott kaffe blir upplevelsen ännu bättre. 
Innan vi går in på etapp två samlas vi i ring och reflekterar kring just frihet och enkelhet. 
– Jag tänker på hur många runtom i världen som faktiskt måste oroa sig över att det kan ligga landminor utplacerade som direkt begränsar friheten på ett brutalt sätt, konstaterar Ulf.
Annica introducerar den gröna pärlan, som står för bekymmerslöshet.
– Vad betyder det för er? Och hur ofta får jag bara vila och bara vara, alldeles oansvarig?
Kerstin lyfter också fram tystnadens pärla, den blåa.
– Tystnad är nästan alltid helande, men ibland kan det också vara svårt med tystnad.

VI FORTSÄTTER OCH nu går vi med pratförbud. Tystnad gäller. Men ändå är vi tillsammans. Nu har den där "bubblan" att bara vara här och nu infunnit sig. Till skillnad från att som alltid annars ta närmsta vägen för att vinna tid, så väljer jag medvetet den längsta vägen när vandringsleden svänger. Det här är ju inte jakten för att hinna med linjebussen varje morgon.

12:21

Vi samlas efter att ha passerat härlig natur, där det soldränkta tjärnet utmed leden bara var tvunget att fotograferas. Redan där var det också okej att bryta tystnaden, men vägen fram till nästa reflektionspaus blev fortsatt lugn och stilla. Jag berättar om mitt val av "längsta vägen" och utmaningen i att hitta balansen mellan alla måsten som du ofta själv skapar. Hur även med åtaganden som i grunden är roligt och ger mycket? När blir de ett bekymmer?

BIRGITTA BERÄTTAR OM den jobbiga tystnaden i sitt liv. 
– Jag blev ensam för en tid sedan och när du levt ihop med någon i 50 år så är det svårt att vänja sig vid den nya typen av ofrivillig tystnad. Även om man inte alltid pratar med varandra, så vet man att det finns någon där. 

VI TAR OSS ut på den större vägen en sträcka, innan vi ska vika in till höger i skogarna kring skjutbanan. Vi har gått ungefär halvvägs. Stämningen är god och Kerstin driver upp tempot en aning.

13:05

Vi stannar till och öppnar våra ryggsäckar igen, bara ett par hundra meter från såväl Annicas som Marinas frisör. Här ute? I bakgrunden hörs knallarna från skjutbanan. De letar sig över kalhygget, då vinden blåser i vår riktning. Lite vatten, en banan och resten av den mjuka pepparkakan ger energin som behövs för att snart avverka den sista dryga timmen mot Gräsviken. 
Annica introducerar nästa pärla i Pilgrimens krans; den gula, som symboliserar långsamhet.
– Att jaga runt förlorar till sist sin mening. Och livet är ingen tävling och en inre långsamhet handlar om att göra prioriteringar, påminner hon och ber oss ställa oss frågan: "Hur ofta kan jag ta det lugnt?" Samtidigt vibrerar mobilen i fickan, men jag tvingar mig att inte svara.

13:32

Efter en lite kortare sträcka slår vi oss ner på en tjockt mossklädd gärdesgård bara för att få pusta lite extra. Nu är det inte långt kvar och Kerstin ger oss tankarna kring den orangea  pärlans budskap om andlighet.
– För oss pilgrimer handlar det om en gemenskap mellan  naturen och alla människor, förklarar hon. 
Kerstin knyter an till Pernillas lust att bara få slå sig ner på den grönklädda stenmuren, som  generationer långt före oss byggt när åkrarna i ordningställdes för länge sedan. 

Vi laddar för sista sträckan.
– Nu ska vi vandra på Öresjövägen en liten bit, sedan tar vi av in mellan husen så är vi snart vid Gräsviken, säger Kerstin.

INNAN AVGÅNG REPETERAR vi Heliga Birgittas Bön:
"Herre, visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den."
Den är inspirerad av Birgittas uppenbarelser, men är inte ett ordagrant citat.

14:47

Framme vid målet! En träbro leder oss över bäcken som rinner ut i Öresjö. Och den soldränkta sjön nedanför Gräsvikens kurs- och lägergård välkomnar oss och lockar till och med Kerstin, Pernilla och Aino till att bada. Jag avstår, även om det ser väldigt skönt ut. I köket har Margareta Andersson förberett pajer, sallad och fika. Väldigt nöjd och också lite stolt slår man sig ner och fyller på energidepåerna. Även om det inte varit så mycket strapatser, så känns det att du varit ute i skog och mark i nästan fem timmar. Vi avslutar med en samling i det lilla vackra kapellet och summerar dagen. Kerstin reflekterar över hur svårt det ibland kan vara att våga ta steget och göra en livsförändring för både kropp och själ.
– Men Annica och jag hoppas att vi har lyckats så ett litet frö för att förändra vardagens stress mot ett lugnare tempo.

KLART ÄR ATT det lär bli fler pilgrimsvandringar för flera av oss nybörjare.
– Det har varit en fantastisk dag och det här är ett väldigt trevligt sätt att träffa nya människor. Samtalen uppstår så naturligt när du går tillsammans i naturen på det här sättet, summerar Marina.