Patos - En stadsdirektör med pliktkänsla

Efter tolv år som chef för Trollhättans socialförvaltning blev Said 2021 Trollhättans Stads högste tjänsteman. Utifrån de politiska beslutens riktning är det hans formella ansvar att se till att kommunens alla verksamhetsområden fungerar. Det är komplext och en vardag styrd av såväl lokal som nationell politik, lagstiftning och regelverk. Han klev in i rollen med gott självförtroende, efter att av fackförbundet Vision tilldelats utmärkelsen Årets chef i Sverige. Det var personalen inom socialförvaltningen som nominerat honom.

– Det var verkligen en jättefin utmärkelse, men den var resultatet av ett lagarbete där vi hade ett sparbeting på 34 miljoner kronor, samtidigt som behovet av insatser inom den sociala sektorn ökade.

Said kallade alla sina 140 tjänstemän inom socialförvaltningen till stormöte, men i stället för besked om uppsägningar och nedläggningar så var hans budskap ett annat:

– Jag bad helt enkelt om hjälp för att vi tillsammans skulle kunna hitta en väg fram, utan uppsägningar och stora neddragningar. Jag vet fortfarande inte riktigt hur det gick till, men med gemensamma krafter klarade vi verksamheten. Några bytte jobb, men inga blev uppsagda.  Framgångsfaktorn var, som i så många andra sammanhang, delaktighet, konstaterar Said när  han tänker tillbaka på utmaningen.

Som stadsdirektör håller han delvis fortfarande på att identifiera och känna in i detalj vad som förväntas av honom. Med ett ledarskap byggt på öppenhet och inkludering gäller det att  orientera sig i en större arena, med ett ännu mer övergripande ansvar.

– Under mitt första år var det pandemi så då ledde jag organisationen digitalt. Nu under det tredje året känner jag att jag börjar lära känna lednings- och styrningsmekanismerna.

Politiken vill få ut maximalt och med hög kvalitet och det gäller att hitta en balans mellan resurser och krav, där alla mina 5 000 tjänstemän förstår och fångar den önskade riktningen i verksamheterna. Samtidigt är det viktigt med återkoppling och att ge bekräftelse både från mig och från politiken. Jag försöker vara ute mycket i våra verksamheter och möta mina medarbetare för att ”lägga örat mot marken”. Vi lever i en tid som kräver ständig förändring och som samtidigt erbjuder nya möjligheter. Hans utgångspunkt är klar:

– Jag jobbar i en förtroendebransch som är finansierad av skattemedel. Det vi gör ska skapa det största möjliga mervärdet för Trollhätteborna. Och då krävs det mycket samverkan både inom Trollhättans Stad och med andra organisationer och verksamheter. För egen del försöker jag hela tiden tänka på att jag ska förtjäna min roll och det förtroende jag fått.

På vägen hem till Kungälv efter en arbetsdag reflekterar han alltid över dagen som gått. Har han lyckats med det han ville?

– Jag funderar på hur jag agerat utifrån mitt ansvar gentemot min arbetsgivare och  Trollhätteborna. Och hur jag har varit mot mig själv och om jag lärt mig något nytt. Det är en viktig drivkraft; att alltid försöka lära sig nya saker.

På samma sätt har han tydliga söndagsrutiner, då han installerar sig i tvättstugan och kombinerar strykning av skjortor med SVT Play, kaffe och kakor. Och så sätter han upp mål för kommande arbetsvecka.

Förutom mer konkreta jobbuppdrag kan det vara att lista poddar han vill lyssna på, se till att träningen i hemmagymmet verkligen blir av och att det finns tid för meditation.

– Jag har alltid varit strukturerad och vill följa upp det jag haft som mål för att se om det givit resultat.

Han kan se samma drivkrafter och höga egenkrav hos sina två vuxna söner. 25-årige Edvin har gått i pappas fotspår och är utbildad socionom, medan 21-årige Elias pluggar datateknik på Chalmers.

– Jag brukar uppmana dem att inte vara för hårda mot sig   själva, men de vill vara duktiga och de kan nog ha att göra med att de befinner sig någonstans mellan två kulturer. Deras föräldrar är från ett annat land och även om de är födda i Sverige så finns det en känsla av att de måste vara mer ordentliga och tacksamma, säger Said. Han ser samtidigt det ”mellanförskapet” som en styrka.

– Jag har inget emot att vara tacksam och ordentlig och med två kulturer kan du också se saker från två olika håll. Du kan ta det bästa av två världar och 0blir nästan som en svamp som vill suga åt dig kunskap och råd.

Det var när Said som tonåring följde med sin hjärtsjuka mamma Fateme till sjukhuset hemma i Irans huvudstad Teheran, som han första gången insåg betydelsen av att ha ett samhälle med en utvecklad vård och omsorg. Den insikten tog han med sig till Sverige. Han kom hit som 23-åring i oktober 1986. Han hade då några år tidigare gått ut gymnasiet i Teheran och skickades så  småningom till fronten i kriget mellan Iran och Irak som pågick 1980-1988.

– Jag utbildades i militären i tre månader och skickades till fronten i femtio dagar innan jag hade en veckas permission. Då bestämde mig för att lämna Iran och desertera från armén. Att som yngsta barnet lämna sin familj med en sjuk mamma, och samtidigt lämna sitt land var ett svårt beslut. Han kan än idag ha vissa skuldkänslor. När han ser TV-bilderna från striderna i bland annat Gaza och Ukraina så vet han allt för väl hur många tragiska öden som krig skapar och hur det splittrar familjer och länder.

– Jag frågade mig om jag verkligen ville vara ett redskap för regimen i mitt land. Jag var inte politiskt aktiv, men det fanns en politisk dimension i mitt beslut. Det var ett dilemma och en svår process, men det har också gjort att jag känt ett ansvar inte minst mot min mamma för att jag vill  ta vara på de möjligheter jag fått. När jag kom till Sverige var det som en pånyttfödelse, berättar Said.

Det första halvåret på svensk mark tillbringade han på en tillfällig flyktingförläggning i värmländska Hagfors. Jämfört med mångmiljonstaden Teheran var kontrasterna stora. Flytten gick vidare till en förläggning i Falkenberg i väntan på myndigheternas beslut om uppehållstillstånd. Där blev Svenska kyrkans svenskundervisning guld värd.

– Jag läste svenska två-tre gånger per dag. Via kyrkan träffade jag också paret Pia och Nils, som välkomnade mig in i sitt hem och gemenskap. De blev som mina extraföräldrar i Sverige och vi fortsatte hålla kontrakten ända fram tills de gick bort för ett par år sedan. ,Just det där att bli inbjuden och inkluderad betyder så oerhört mycket och Nils och Pia var viktiga bollplank för mig. I augusti 1987 kom äntligen beskedet om uppehållstillstånd och Said sökte till Liljeholmens  folkhögskola i Rimforsa söder om Linköping och fortsatta studier ibland annat svenska. Nils och  Pia åkte såklart med för att kolla in skolan inför flytten.

– I Rimforsa fick jag en ny grundtrygghet och dessutom lyxen med ett eget rum efter att ha delat rum med flera andra på flyktingförläggningarna. De hade även bibelskola där så jag sjöng med i  mycket psalmer för att träna språket. Tack vare det fick jag faktiskt jobb på ett äldreboende i Kisa kommun, berättar Said.

Han har många fina minnen av människor som hjälpt honom på olika sätt under de första åren i Sverige.

– En sommar lånade en granne till folkhögskolan ut sin bil så jag och en klasskamrat kunde komma till jobbet när busstiderna ändrades.

”Studieresan” fortsatte och 1993 var Said färdigutbildad  socionom, efter drygt 3,5 års studier vid Umeå universitet.

– Jag ville egentligen bli psykolog, men betygen räckte inte så jag sökte socionomprogrammet, som var mer generellt. Det är den bästa investering jag gjort och mamma var här när jag tog min examen, berättar Said.

Under sommarpauserna från folkhögskolan och universitetet sökte han olika jobb på olika platser i Sverige, för att lära känna landet.

– Jag har sommarjobbat i Malå, Kristineberg, Skellefteå och Kalix som bland annat tolk och  handläggare för andra invandrare. Och när jag var klar med studierna flyttade jag till Stockholm och fick jobb på flyktingmottagningen i Nacka, Flytten till Stockholm gjorde han inte ensam.

– Jag träffades min fru på en fest i Umeå bara en månad innan jag skulle flytta. Vi gifte oss ett år senare och hon fortsatte att läsa till sjuksköterska i Stockholm.

Hustrun Sima, som också är från Iran, kom några år senare in på barnmorskeutbildningen i Göteborg, så 1998 gick flytten från Ostkusten till Västkusten. Said fick jobb som chef för socialförvaltningen i Göteborgstadsdelen Majorna och i Västsverige har paret blivit kvar. Innan Said började som chef för socialförvaltningen i Trollhättans Stad 2008 hade han även haft olika chefsroller inom den sociala sektorn i Bergsjön och varit verksamhetschef i Kungälv för ett statligt behandlingshem för ungdomar. Flytten gick också till Kungälv, där Said och hans fru bor  kvar ännu.

Även jobbmässigt känner den nu 60-årige Said att han också sannolikt flyttat färdigt.

– Att vara stadsdirektör är både utvecklande och utmanande för mig.

Mamma Fateme och pappa Perviz lever inte längre, men Said har sin äldre syster i Iran och sina två äldre bröder, en i Köpenhamn och en i Minneapolis i USA.

– Vi har en nära kontakt och facetajmar flera gånger i veckan. Och så försöker vi träffas en gång per år.

Sina grundläggande värderingar tackar han framför allt sin mamma för.

– Jag har själv ingen stark religiös tro, men jag har med mig mycket värderingar från barndomen som i sin kontext har en nära anknytning till religion. Mamma var troende och har givit mig många moraliska värderingar som jag bär som en inre kompass. Som att du ska visa respekt för andra människor och göra rätt för dig. Att visa tålamod och ha en pliktkänsla är andra viktiga ledstjärnor för Said, som hela tiden vill försöka bli ännu bättre. Inte minst i sin yrkesroll.

– Och om någon tvivlar på min förmåga så sporrar det mig bara ännu mer.

Namn: Said Niklund
Född: 4 juli 1963 i Teheran, Iran
Bor: Hus i Kungälv sedan 2003
Familj: Hustrun Sima och sönerna Edvin, 25, och Elias, 21
Gör: Stadsdirektör i Trollhättan sedan 1 januari 2021
Om namnet Niklund: En kombination av persiska ”nik” som betyder trevlig och "lund" inspirerat av den vackra lövskog som fanns vid familjens hus i Torslanda när  de bestämde sig för att ansöka om ett persisktsvenskt efternamn.