Patos - Fångar naturen med hjärta och känsla

Det är en grådisig januariförmiddag när vi knackar på hemma hos Jan och hustrun Daisy i huset i stadsdelen Torsred. Här har paret bott sedan 1964 och sett sina två barn växa upp.

– Jag älskar Trollhättan och har aldrig haft en tanke på att flytta, säger Jan, som är uppvuxen i Strömslund.

Kanske var det oljemålningen med två havsörnar som skulle ta en eider, som tidigt inspirerade Jan att vilja skildra naturen på sitt sätt? Den satt ovanför hans bäddsoffa i stora rummet under barndomsåren. Jans mamma och pappa hade fått den i bröllopsgåva och var en god kopia av den erkände naturkonstnären Bruno Liljefors (1860-1939). Liljefors betraktas än idag som en av konstvärldens viktigaste naturskildrare.

– Min pappa var konstintresserad och dessutom en duktig tecknare. Teckningsförmågan har jag haft med mig under alla år som biologilärare. Jag ritade upp allt från blodomlopp till hur naturen är konstruerad på svarta tavlan i klassrummet, i stället för att använda färdiga bilder. Det var nog i min roll som lärare som jag utvecklade mitt sätt att berätta. Jag älskar berättandet, och jag gick alltid till lärarjobbet med glada steg. Det hände att jag kom i fältkläder direkt från en fotorunda tidig morgon, berättar Jan och låter kokkaffet skölja ner en av de goda kakorna som Daisy ställt fram i vardagsrummet.

Fönstren vetter ut mot trädgården på baksidan huset. Det har gått 72 år sedan de träffades vid en jazzkväll på Wauxhall i Göteborg. Daisy, som är född i Borås och via Nyköping kom till Trollhättan som tioåring, var där med en väninna. Daisy och Jan kände till varandra eftersom de gick på realskolan i Trollhättan samtidigt. Jan hade gått till Wauxhall med sina jazzintresserade studiekompisar för att njuta av saxofonisten Malte Johnsons storband. Sedan den kvällen 1953 har det varit Daisy och Jan och 2025 stundar firandet av deras 70-åriga bröllopsdag.

– Att det blev Jan och jag har jag aldrig ångrat en sekund, säger Daisy.

Vid sidan om sitt jobb som bokförare har hon haft ett stort engagemang för gymnastik. Inte minst inom NIF-gymnasterna i Trollhättan och World Gym. Hon har även haft en roll för Jan i hans jobb som fotograf.

– Eftersom jag har en defekt på färgseendet så har Daisy ibland hjälpt mig att se över färgställningen i bilden, för att undvika ett onödigt "färgstick". Det har varit värdefullt. Och utan familjens stöd hade min verksamhet varit omöjlig. Sonen Peter har varit med Jan på otaliga färder, både när och fjärran.

– Idag är Peter en ytterst kompetent fotograf med fåglar som favoritmotiv. Som läkare var han minsann inte heller något dåligt sällskap för mig att ha med på äldre dar, säger Jan och skrattar.

Efter en incident 2023 har Jan bestämt sig för att ställa undan bilen för gott. Det har varit en svår omställning.

– Från att i alla år kunnat åka vart jag vill alla tider på dygnet för att fotografera, så är jag nu väldigt begränsad. Men jag hittar fortfarande fina bilder både här i trädgården och på Tuppekullen tvärs över gatan, berättar Jan.

Vi slår oss ner vid datorn i arbetsrummet och Jan visar bland annat koltrasten som han fångade på bild bakom huset nyligen. Precis som många andra av hans bilder ser den nästan målad ut.

– Jag har ofta fått höra att mina bilder har en känsla av akvarell, säger han och visar några av sina personliga favoriter på bildskärmen. Efter att under många år tillbringat otaliga timmar i mörkrummet nere i källaren med framkallning av sina analoga bilder med hjälp av fotovätskor, är det numer ett helt digitalt arbete. Jan, som genom åren bland annat varit testfotograf för erkända Hasselblad, var tidig med att ställa om till den digitala tekniken.

– Det ger ju helt fantastiska möjligheter.

Sin första kamera fick han av sina föräldrar 1947. Det var med den han fångade en bit av Trollhättans historia en kylig vintermorgon, när han promenerade utmed älven vid Gamle Dal. Där kom bogserbåten med pråmarna i dimman över det stilla vattnet. Bilden tillhör en av de klassiska Trollhättebilderna och finns bland annat med i boken Trollhättan 100 år.

– Men under många år var negativet försvunnet. Jag hittade det så småningom bakom en hylla i källaren och tyvärr var negativet repigt och illa hanterat. Men tack vare den digitala tekniken kunde jag reparera det. Bilden är speciell för mig, eftersom det är den första som finns bevarad.

Lusten att fånga livet i naturen växte fram under ungdomsåren.

– Vid indianlekarna i skogen nära hemmakvarteren uppkom en önskan att kunna återberätta vad vi upplevde i skogens skrymslen. Den lusten är fortfarande stark och det har aldrig vart roligare att fotografera än det är idag. Samtidigt har det blivit svårare, eftersom anspråket på bilden av naturliga skäl är helt annorlunda med den nya tekniken.

VI har förflyttat oss ner i källaren. Jan visar bilder som ligger på ett stort bord och står utmed väggarna. Mycket av det har genom åren visats på utställningar. Anekdoterna avlöser varandra och att Jan Grahn är en berättare av rang råder inget tvivel om. Det är allvar varvat med skratt och eftertanke om allt från livet som fotograf till rollen som pappa. Det är just den där sanna kärleken till fotograferandet, varvat med en varm humor och glimt i ögat, som har fångat åhörarna vid hans långt över 500 föreläsningar genom åren. Samtliga tillfällen finns dokumenterade.

– Oavsett om det varit ett litet sällskap i en bygdegård eller i större sammanhang, så har jag alltid känt ett stort ansvar gentemot både arrangören och publiken, på samma sätt som jag alltid kom väl förberedd till mina elever i skolan. I början bytte jag diabilderna för hand vid mina föreläsningar, men de senaste åren har ju presentationstekniken utvecklats något enormt, konstaterar Jan.

Den senaste utställningen gjorde han våren 2022 i konstnären Göran Löfwings Ateljé nära Hornborgasjön. Några fler är inte planerade.

– Där har jag nog kommit till vägs ände. Det är väldigt mycket jobb och jag är förmodligen överdrivet noggrann. När jag ställde ut på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm blev intendenten oerhört förvånad och imponerad när jag kom med min centimeterritning över hur jag önskade att rummet skulle se ut. Och hur tavlorna kunde hängas, berättar Jan.

Hans fotograferande har alltid varit 100 procent på allvar, men samtidigt fyllt av lust och nyfikenhet.

– Det handlar om att fånga en känsla. Jag har fotograferat djur och natur i flera delar av världen och nästan i Sveriges alla landskap. Det har funnits stunder då jag verkligen blivit ett med naturen. Det är en andlig upplevelse som är svår att beskriva, säger Jan. Han har också fotograferat mycket kulturhistoria. Bland annat många av Sveriges medeltidskyrkor.

– Kykorummet är en fantastisk plats och kyrkan i sig gör oerhört mycket nytta i dagens samhälle med sitt sociala arbete både för unga och äldre. Där finns en social gemenskap och en omtanke.

Det stora naturintresset ledde inte bara till att han utbildade sig till biologilärare och studerade zoologi och botanik vid universitet. Han har också varit drivande i flera föreningar både med fokus på naturvård och naturfotografering. Jan var även med och jobbade hårt för att Hullsjön, med sitt rika fågelliv skulle blir naturreservat, vilket den också blev 1977. Han är ett erkänt namn inom nordisk naturfotografi och har genom åren fått flera utmärkelser och stipendier. På ett sätt slöts den symboliska konstnärliga cirkeln 2013. Jan fick då frågan om att ställa ut bilder i anslutning till utställningen Naturlyrik och färgens klang, med Bruno Liljefors-målningar på Prins Eugens Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm.

– Jag fick med fyra av fem inskickade fotografier och det var förstås oerhört hedrande och högtidligt att få se dem där, med tanke på att jag beundrat Bruno Liljefors ända sedan barnsben. Hans målningar är så otroligt verklighetstrogna, men trots att det är olja och dokumentärt, så är det inte tungt. Jag har tagit bilder som är väldigt starkt influerade av Bruno Liljefors, men jag är inte helt säker på att jag var medveten om det när jag tog dem.

Det ringer på dörren och en av Jans tidigare elever hälsar på. Med sig har han ett knippe äldre bilder som han vill att Jan ska titta på.

– Det är fantastiskt att få ha kvar en relation med dem som jag en gång undervisat. I samband med en föreläsning så kom det faktiskt fram en tidigare elev och berättade att han valt att utbilda sig till biologilärare. Han använde sig fortfarande av anteckningar från mina lektioner. Det var fint att höra, säger Jan. Generellt sett har han annars lite svårt att ta emot beröm.

– Men det är klart att det är roligt med uppskattning och jag vet ju var kvalitetsribban ligger när det gäller modern naturfotografering.

Vad är det då som kännetecknar en Jan Grahn-bild? Han har förstås fått frågan ofta.

– Allt ligger i betraktaren öga, men för mig handlar det om en känsla. Jag brukar säga att jag fotograferar med hjärtat. Rent fototekniskt kan det handla om hur du skapar en relation mellan själva objektet och bakgrunden, om ljuset och skuggorna. Ja, om hela kompositionen.

Även om de tekniska möjligheterna att kunna ta bra bilder har ökat enormt, så är det är ingen garanti för att verkligen ta en bild som griper tag i dig. Och det är vad det handlar om. Jan har otaliga exempel på hur han lagt både timmar och dygn för att fånga just den där visionen han haft om en speciell bild. Som när han till slut, efter otaliga försök fick bilden han önskat på vårens fräken med sina sporgömmen.

– Då hade jag legat där på magen många gånger med olika objektiv och i olika ljus. Den bilden var ingen slump.

Även om han nu är bunden till att mest fotografera hemma i trädgården, så lär han sig fortfarande saker.

– För mig har det aldrig bara varit ett intresse. Det har varit, och är fortfarande, en passion.

Kanske är rubriken från en lokaltidning, efter en av Jans föreläsningar, ganska talande: 
”Gud skapade, Linné ordnade, Jan Grahn fotograferade”

– Den är faktiskt både lite tokig och hedersam. Jag har alltid fascinerats av Carl von Linné och har skrivit flera artiklar om honom. Bland annat i samband med 300- årsjubileet av hans födelse.

Med tusentals bilder i datorn och närmare hundra utställningsbilder på lager, så har Jan börjat fundera på hur hans fotografier kan sprida glädje även i framtiden.

– Jag har några funderingar och idéer. 
Han är tacksam för att fortfarande ha hälsan.

– Att vid min ålder kunna hantera både kameran och datorn betyder extra mycket.

Namn: Jan Grahn
Född: 24 augusti 1930 i Trollhättan
Familj: Hustrun Daisy, 2 barn, 6 barnbarn och 11 barnbarnsbarn
Bor: Villa i Torsred, Trollhättan
Yrkeskarriär: En av Sveriges främsta naturfotografer med en 40-årig lärargärning bakom sig, varav längsta tiden som biologilärare i Trollhättan på högstadiet och Komvux. Har producerat fyra böcker och skrivit mängder av tidsskiftsartiklar om natur och varit flitigt  anlitad som föreläsare. Har fått ta emot många utmärkelser och stipendier Av Naturvårdsverket utsedd till Årets Naturfotograf 2011 och av Svenska Naturfotograferna  mottog han 2016 hederstiteln Naturfotograf Emeritus.
Föreningsengagemang: Var en av initiativtagarna till Naturskyddsföreningarna i Trollhättan  och Norra Älvsborg. Var också med och startade föreningen Naturfotograferna.
Om  kärleken till Trollhättan: – Jag har alltid varit hemmakär. Även om jag gjort fantastiska resor, så har det bästa ändå alltid varit att komma hem.
Om regeringens förslag till uppluckrat strandskydd: – Det oroar mig sett till både allemansrätten och den biologiska mångfalden.
Om sin egen favoritbild: – Har jag någon sådan? Det skulle möjligen vara bilden av skatan.