Patos - I kyrkans tjänst, del 1

I det första avsnittet i Patos nya serie I kyrkans tjänst möter vi kyrkomusikerna Elina  Bomström, 28, och Anton Hasselberg, 26.

Redan som 17-åring bestämde hon sig för att bli kyrkomusiker. Men det där med att spela orgel var inte så intressant i början.
– När jag var barn var det fiol som gällde, berättar Elina Bomström, organist i Lextorpskyrkan.
När hon äntligen prövade orgel som 16-åring var det dock kärlek direkt.
– Pappa spelade mycket orgel hemma och ville att jag skulle prova redan som liten, men då var jag inte så intresserad, berättar Elina, som efter två år i Svenska kyrkans finskspråkiga verksamhet i Göteborg kom till Lextorp som organist sommaren 2021.
– Både mamma och pappa är från Finland och att kyrkans finska verksamhet är så stark  även i Trollhättan och Lextorp känns extra roligt. Jag pratar både svenska och finska, berättar Elina, som också hade sitt första sommarjobb som kantor i en finsk församling.
Förutom att spela varannan söndag vid gudstjänster i Lextorpskyrkan medverkar hon även återkommande i samband med så kallad tisdagsorgel i Trollhättans kyrka. I jobbet ingår också konserter, begravningar, dop och ledning av Lextorpskyrkans kör.
– Den är inte så stor, men det finns en väldigt härlig själ i Lextorpskören och vi repeterar  en gång i veckan. Redan under mitt första år här har kören medverkat vid fem högmässor, berättar Elina.

Att jobba med musik i kyrkan är intensivt. Mycket tid går åt till att planera och se till att man är väl förberedd, oavsett sammanhang.
– Någon sa till mig under min utbildning; passa på att öva mycket nu, för det finns inte lika mycket tid för det sedan när du börjat jobba. I somras, när det under en period var lite mindre att göra jobbmässigt, lade jag mycket tid på att öva musik av César Franck. Det var en belgisk-fransk tonsättare, pianist och organist och jag tycker väldigt mycket om hans musik.
Tillsammans med sina kollegor Anton Hasselberg och Mattias Eklund ska Elina ge  sammanlagt fyra César Franck-konserter i Trollhättans kyrka under oktober.
– Vi kallar det Fredags-Franck. Först blir det tre enskilda konserter under tre fredagar och
sedan en avslutande gemensam konsert med oss alla tre. Det är något jag verkligen ser fram emot, säger Elina.

Under gymnasieåren gick hon Musikkonservatoriet i Falun, med orgel som  huvudinstrument och piano samt sång som andrainstrument.
– Jag minns att jag direkt kände mig hemma på musikgymnasiet. Det var fantastiska år. Plötsligt var alla lika stora musiknördar som jag. På högstadiet var det bara jag som satt och övade ackord på skolbänken, berättar Elina och skrattar.
Hon pluggade sedan vidare på musikhögskolan i Stockholm med inriktning kyrkomusik och
fortsatte i ytterligare två år på musikhögskolan i Göteborg, där hon tog sin masterexamen.
– Medan jag jobbade i Svenska kyrkans finspråkiga verksamhet i Göteborg så läste jag på
pastoralteologi på halvtid vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala i ett år.

Pandemin gjorde att det blev en hel del hemmastudier, berättar Elina. Precis som de flesta andra kyrkomusiker fick hon praktik löpande genom att hoppa in och jobba under studieåren.
– Det är ont om kyrkomusiker så den som är intresserad kan räkna med jobb, säger hon.
Musiken fanns alltid i hemmet, men bland många syskon är det bara Elina som valt det  som yrke.
– En av mina systrar utbildade sig till pianostämmare, men jobbar inte som det idag, berättar Elina.

Tillsammans med sitt musikintresse har hon hela tiden haft sin tro som växt i samspel. Och att sjunga psalmer i Elfridakören hemma i Domkyrkan i Göteborg tillhör högtidsstunderna.
– Jag älskar verkligen körsång och vi är cirka 20 tjejer som ingår i Elfridakören. Den är  uppkallad efter Sveriges och Europas första kvinnliga domkyrkoorganist Elfrida Andrée. Det känns speciellt att få vara med i den kören och vi medverkar regelbundet i samband med mässor och de årliga julkonserterna i Göteborgs domkyrka.

Nu har Elina börjat bli varm i kläderna i Lextorp, där hennes "hemmaorgel" i jobbet finns.
– Vid den känner jag mig trygg. Det kan skilja sig en hel del mellan orglar i olika kyrkor,  men nu har jag börjat vänja mig vid de som finns i Trollhättans kyrkor. Det kan exempelvis vara lite olika avstånd mellan fotpedalerna, så det tar alltid lite tid att träna upp  muskelminnet. Det är en del som ska koordineras och visst händer det att man spelar fel ibland. Men det är bara att gå vidare, säger Elina

Mycket av musiken kommer igen i samband med högtider, begravningar och bröllop, men en del nytt blir det också.
– Det är alltid roligt när någon har förslag på musik som jag inte spelat tidigare. Då gäller  det bara att hitta ett passande arrangemang med tillhörande noter, så löser det sig.