Patos - I kyrkans tjänst, del 4

Bland annat hittar du Louise Sahlin och Helena Bengtsson, två av tolv diakoner i Svenska kyrkan Trollhättan som i samspel med många av kyrkans ideella krafter varje dag bygger relationer och möter människor som sörjer, känner sig ensamma eller är barn och ungdomar som har det tufft hemma. 
– Men det är ett jobb fyllt av energi och glädje som du får i mötet med andra, säger Helena.

Det är fredag eftermiddag och vi följer med Louise Sahlin på hennes återkommande korta promenad från Lextorpskyrkan över till ett av stadsdelens äldreboenden på andra sidan vägen. Här träffar hon Eva-Britt Zetterblad, som efter att ha drabbats av nervsjukdomen Parkinson för sex år sedan successivt blivit sämre. Idag äter hon via en sond i magen och hon och behöver hjälp med det mesta. Men livsgnistan är det inget fel på och i sommar ser hon fram emot att få fira 70 år.
– Jag är nog sådan som person. Och jag har alltid haft det bra i livet och känt mig nöjd, även om jag haft en del krämpor, säger hon när vi slagit oss ner i rum 67.

PÅ VÄGGEN SITTER ett litet kort av Louise Sahlins bortgångna kollega Agneta van der Poel, som var Eva-Britts tidigare kontakt bland Lextorps diakoner. När Agneta, som var mycket uppskattad inom Trollhättans församling, blev sjuk och dog  i februari 2021 var det Louise som tog vid i hennes roll i Lextorp. Sedan dess har hon träffat Eva-Britt så gott som varje fredag, bortsett från semesterperioder.
– Jag kan inte ha det bättre och fredagsbesöket är något jag ser fram emot, säger Eva-Britt, som också får besök av sina vuxna barn. Och när barnbarnen hälsar på är förstås också högtidsstunder.
– Personalen här på boendet är dessutom väldigt bra, så jag klagar inte, säger Eva-Britt.
Både Louise och Eva-Britt saknar och minns Agneta.
– För mig var hon en förebild som inspirerade, berättar Louise.
När Louise och Eva-Britt inte kan ses, så hörs de av på telefon. Och att ha en extra vän att skratta med och prata med betyder mycket.
– Louise är snäll och bra på att lyssna och jag har alltid haft kyrkan som en trygghet i mitt liv, berättar Eva-Britt.
Hon flyttade från Borås till Trollhättan när hon drabbades av Parkinson.
– Min dotter Marie bor här och det känns bra att ha henne nära, säger Eva-Britt, medan den  konstgjorda katten Zelda spinner och jamar i  knäet. Också det är ett extra sällskap som finansierats med hjälp av kyrkans diakoniverksamhet genom medel från Britta Lundqvists stiftelse.

FÖRUTOM BESÖK VID flera äldreboenden med samtal, musikstunder och andakter tillsammans med kyrkans präster och musiker, så vill Louise Sahlin vara en relationsskapare i närområdet. Bland annat genom återkommande träffar med de två syrisk ortodoxa kyrkorna och besök på Kronan Kulturhus. Där möts människor från världens alla hörn. 
– Jag går dit så ofta jag kan. Vi har många beröringspunkter och jag vill bidra med min kraft för att bygga ett bättre samhällsklimat. Jag är övertygad om att det händer när människor möts utanför deras trygga zon. Det bottnar alltid i att vara trygg i sig själv för att skapa en god och trygg relation, säger Louise.

VI SLÅR OSS ner i Kronans café och bjuds på irakiskt te och träffar caféföretståndaren Jasim  Ansari och verksamhetsutvecklaren Batul Boshi, som båda är engagerade i den ideella organisationen Support Group Network i Tvåstad och Göteborg. Organisationen har fokus på social integration, inkludering på arbetsmarknaden och utbildning. Initiativet kommer från flyktingar som bygger samarbeten i lokalsamhället. Utanför Kronan träffar Louise även denna fredag Kim Lindahl, som håller i fredagarnas After School. Då anordnas olika aktiviteter efter veckans sista skoldag, för alla som vill.
– Louise och Svenska kyrkan är ofta med kring våra arrangemang och vi har ett väldigt gott samarbete. Elever med andra religioner tycker också det är spännande att prata om hur Svenska kyrkan ser på olika saker utifrån kristendomen, berättar Kim, som precis som vanligt på fredagar klätt sig i sin färggrannaste mundering.
Louise bär som alltid sin gröna frimärksskjorta. Det är samma typ av plagg som används av präster och biskopar i Svenska kyrkan, men det är bara diakoner som bär den gröna färgen. När hon tänker tillbaka så kan hon se händelser i livet som påverkat henne och som på något sätt lett henne till diakonyrket. Hon minns särskilt i trean och  fyran på Hjortmosseskolan när det först kom en tjej från Sudan och senare en klasskamrat som hade intellektuell funktionsnedsättning. 
– De två blev mina bästa kompisar under alla åren fram nian. Det var något i mig som gjorde att jag såg dem precis som vilka andra klasskamrater som helst, på ett sätt som kanske inte alla andra gjorde.
Via en friluftslivsutbildning tog sedan Louise  examen inom pedagogik med inriktning kultur och fritid. Att sedan söka sig till Svenska kyrkan knyter hon delvis an till sin farfars bortgång.  
– Jag ville spela på farfars begravning och fångades upp i kyrkans dåvarande Ungdomsorkester. När det blev ett föräldravikariat ledigt i Trollhättan som församlingspedagog så fick jag det och blev kvar i fem år innan jag jobbade fem år som verksamhetsutvecklare inom studieförbundet Sensus. Sedan var det när jag själv var föräldraledig med min andra son 2017 som någon sa: "Men Louise, ska inte du bli diakon?".

Så blev det. För två år sedan vigdes hon och hon känner att vigningslöftena i kärlekens och barmhärtighetens tecken verkligen går att relatera till hennes egen uppväxt.
– Farfar var verkligen en "connector". En människa som spelade roll för andra. Och jag trivs också väldigt bra med att få möta människor. Min mormor var trogen kyrkobesökare och hennes dröm var att något av hennes barnbarn 
skulle jobba inom kyrkan. Så det känns ju extra bra att jag gör det nu, säger Louise med ett leende. 
– När pappa sedan dog i cancer för åtta år sedan visste jag mer om vad kyrkan faktiskt kunde erbjuda som hjälp och stöd.
JUST ATT TRÄFFA människor i sorg är något som alla diakoner gör i sin tjänst. Någon som finns där vid olika förluster, dödsfall, livskriser eller trasiga relationer kan spela en avgörande roll för den som drabbats. 
– Vi finns där för att lyssna eller för att försöka hitta en väg till försoning. En del hittar till oss diakoner efter att vårdcentralen ibland tipsar om att vi finns när kuratorer eller psykologer inte har möjlighet att ta emot direkt. Man kan höra av sig till oss för att få någon att prata med, säger Louise kollega Helena Bengtsson. 
Hon understryker att hennes och hennes kollegors vardag är fyllda av lust, fantastiska möten och en stark känsla av att göra nytta.
– Även om det kan vara jobbiga situationer så är det ett yrke fyllt av energi och glädje. Och även om du finns där för andra, så är det också viktigt att du intar en professionell hållning. För att orka i din roll som stöd så är det viktigt att kunna känna in och finnas där, men också stå tryggt i din egen vardag, säger Helena, när vi följer med henne på en av många återkommande rundor på stan.
Helena rör sig mycket bland utsatta och hon ser kyrkans många mötesplatser som särskilt viktiga.
– Det vi gör varje vecka med dagverksamhet och andra träffpunkter har stor betydelse för människor som annars skulle leva väldigt isolerat, berättar hon och hejar på ett välbekant ansikte som kanske inte får så många hej av oss andra. Vi kanske snarare tar en liten omväg och riktar blicken åt ett annat håll. 

HELENA VIGDES TILL diakon redan 1983 och sökte sig till yrket sedan hennes lillebror omkommit i en traktorolycka.
– Det var i samband med det som jag reflekterade över vad kyrkan gör för människor i kris och sedan dess har jag haft diakonitjänst i omgångar, berättar Helena.
Hon är dessutom utbildad kantor och för 20 år sedan vidareutbildade hon sig inom socialpedagogik på Högskolan Väst. Sedan dess har hon jobbat som diakon fullt ut igen. 
Hon sökte och fick tjänsten som fältdiakon.
– Samhället förändras och utmaningarna är ganska stora, säger hon.
Helena har sina rötter i Hälsingland och kombinerade jobbet som kantor och diakon, eller  diakonissa som det hette då, i Rengsjö i flera år.
– Pappa var kyrkomusiker och mina föräldrar har alltid haft ett ideellt engagemang i flera församlingar. 
Pappa Yngve finns inte längre men mamma Ulla, idag 87 år, är fortfarande engagerad i  kyrkans ideella arbete i sina barndomstrakter hemma i Norduppland.
– Ditt redskap som diakon är mötet och samtalet och utgångspunkten är att varje människa ska känna sig sedd, betonar Helena Bengtsson, som förutom att återkommande synas i centrum också finns i Kyrkans hus för fika, samtal och kvälls-mässa på onsdagar. 

ATT SAMORDNA OCH handleda ideella medarbetare är också en stor del av diakonernas vardag. 
– Vi jobbar tillsammans med många volontärer. Det är en förutsättning för att kunna göra allt det som vi som kyrka gör, säger Louise.

Hon tänker ofta på en praktikant inom socialpedagogik som hon hade hos sig. 
– Hon var ganska skeptisk till Svenska kyrkan, men efter praktiken var hennes bild en helt annan. Det är nog vår generella utmaning som kyrka, att faktiskt visa allt vi gör för människor i vardagen. Och det känns fantastiskt bra att vi 
i Trollhättans församling satsar så mycket på diakoni och har en stark tradition inom det området, säger Louise Sahlin.