Patos - I kyrkans tjänst, del 5

Efter tolv år som biskop i Skara stift, där Trollhättans församling ingår, kommer Åke Bonnier att lägga ner staven den 14 september 2024. Åtta dagar senare vigs hans efterträdare.
– Den här rollen medför ett stort ansvar. Det krävs att du har en vilja att möta människor och inspirera, säger Åke med adress till sin efterträdare. 

Samtidigt är han övertygad om att just lusten att möta medarbetare och kyrkans medlemmar runt om i Sverige är en självklarhet hos alla som idag innehar  ämbetet och som kommer att bli aktuella för att ta över ansvaret för Sveriges  äldsta stift.
Det grundades redan 1014 och i Skara stift finns 435 kyrkor. Av de 570 000  invånarna är drygt 60 procent medlemmar i Svenska kyrkan fördelade på drygt 100 församlingar.
I rollen som kyrkans andlige ledare i de 13 stiften runt om i landet krävs också  förmågan att leda stiftsstyrelsen, som har det övergripande ansvaret för respektive stifts verksamhet. Skara stift består av sex avdelningar: Kyrkoliv, Sekretariatet, Egendomsavledningen, Gemensamma funktioner (administration),  Flämslätts stifts- och kursgård och Lilleskogs  själasvårdsinstitut.
– För mig som biskop handlar det om att låta alla komma till tals och  argumentera, men också att kunna komma vidare till beslut. I Skara stift har vi en väldigt bra stiftsstyrelse och jag insåg mycket snart när jag började mitt uppdrag  att här finns en väldigt god administrativ hjälp i form av medarbetarna på  stiftskansliet som verkligen kan sina saker. Det har på så många sätt underlättat mitt uppdrag, säger Åke Bonnier. 

Som biskop är du ständigt påpassad och det är inget vanligt åtta-till-fem-jobb.
- Det är snarare ett dygnet-runt-jobb och mina kollegor är betydligt bättre på  att stänga av mejlen än vad jag är när jag är ledig. Fast jag lever efter devisen;  hellre avkopplad än inte uppkopplad, och har hittat bra rutiner för det.

Det är lätt att omgivningen hyser en sådan respekt för rollen som biskop att det på ett sätt blir ett hinder för många att våga närma sig biskopen som person. Att Åke Bonnier dessutom är minst sagt förmögen och tillhör den kända förlags- och publicistsläkten Bonnier har inneburit en ytterligare utmaning. Han är väl  medveten om det och har alltid strävat efter att vara personlig och nära med såväl medarbetare som människorna han möter i många olika sammanhang. Att  verka och bygga kyrka tillsammans har varit hans tydliga budskap ända sedan  han tillträdde.
– Jag har velat få människor att upptäcka att biskopen inte är någon som sitter  på en piedestal och samtidigt har jag känt att många gläds åt biskopsrollen i vårt stift. Jag trodde kanske att jag bara skulle vara efterfrågad som talare eller att medverka vid invigningar och andra sammanhang i början, men det har faktiskt aldrig tagit slut, säger Åke.

Han minns med ett stort leende särskilt ett möte med en konfirmandgrupp. 
– Jag var med och firande en morgonmässa och efteråt var det en kille som sa:  "Asså, jag trodde du var en tråkig robot, men du chillar ju." Det är ett mycket gott betyg på Åke Bonniers egen betygsskala. Utöver det spontana och nära mötet, där humorn tillåts ta mycket plats, är han noga med att alltid vara väl förberedd inför sina många olika uppdrag.
– Ibland känner jag mig trygg i att "det där klarar jag", men jag har lärt mig att  också ta hjälp av mina medarbetare i stiftets organisation med att bolla både  tankar och formuleringar. Det är viktigt att inte tro att du kan göra allting bäst själv, för då ska du inte ha några medarbetare, påpekar han. 

Äv en efter att han lagt ner sin stav i Skara Domkyrka som 65-åring i september  2024, så kommer han att fortsätta att vara biskop, eftersom han vigts till det.  Däremot behöver han inte formellt tjänstgöra utan kan ägna mer tid åt familjen  med barn och barnbarn. En sak är dock säker. Han får mer tid att som  privatpersonen Åke Bonnier fira gudstjänst varje vecka.
– Det har jag försökt och försöker hinna med även nu, när jag inte tjänstgjort  själv. Och jag har så ofta jag kunnat åkt ut som en "vanlig kyrkobesökare" till olika kyrkor i vårt stift. Det är något som jag verkligen uppskattar, men jag vet att det tyvärr brukar skapa en anspänning hos tjänstgörande präst när "larmet går" från  kyrkvärden att "Biskopen är här!", säger han och fortsätter:
– Men jag har aldrig någon ambition att döma, utan jag vill fira gudstjänst och  uppleva det som våra kyrkobesökare upplever. Det ger nya tankar och insikter som jag tar med mig. Just de spontana kyrkobesöken är något jag önskat att jag hunnit göra mer, utan pukor och trumpeter vid min ankomst. Samtidigt kan jag känna att  jag borde ha ägnat mer tid åt ledningsgruppen på stiftskansliet ... Men hur mycket  jag än jobbar så har dygnet bara 24 timmar. Och även en biskop blir trött på kvällen, säger Åke och skrattar.

Sedan första dagen i sin ansvarsfulla roll har han känt en glädje över sitt uppdrag, även om processen med biskopsvalet i sig var påfrestande.
– Du blir nominerad och sedan granskad på ett sätt som du kanske inte är van  vid. Sedan går du och väntar på besked på om du gått vidare eller inte och i slutänden  är frågan om du blir vald. Det är en ganska jobbig och omtumlande väntan, medger Åke, men konstaterar att processen i grunden är som i alla  jobbansökningsprocesser. Den stora skillnaden här är att biskopsvalet sker inför offentligheten och att alla som tycker något kan göra det öppet.
– Men tackar du ja till att bli nominerad så är det något du får tåla, säger Åke  Bonnier.

Efter fem år som domprost i Stockholm nominerades han till tjänsten i Skara och vann omröstningen med en historiskt stor marginal. När han vigdes den 26 augusti  2012 efterträdde han Erik Aurelius. Trots en utsatt position understryker Åke att  han aldrig tappat den äkta entusiasmen och glädjen i sitt uppdrag. Han  återkommer till betydelsen av dialog på alla nivåer och i alla sammanhang. 

Två gånger per år samlar biskopen exempelvis alla kyrkoherdarna, som är  församlingarnas eller pastoratens chefer i stiftet. På samma sätt har Sveriges  biskopar återkommande träffar
– Vi biskopar har också regelbundna digitala möten och en egen chatgrupp där vi  kan utbyta vardagstankar och erfarenheter. Det betyder mycket, säger Åke.

I ett försök att ge några goda råd till sin efterträdare återvänder han till vikten av att bevara lusten och entusiasmen, men också att delegera.
– Och för att orka överhuvudtaget så har två saker varit viktigast för mig; Den  helige Ande, alltså Gudsrelationen. Bönen är så viktig i en biskops liv, liksom att  få fira mässa regelbundet. Och det har jag fått göra i hög utsträckning. Det andra är att du måste känna en grundlust i själva uppdraget. Jag brukar säga att lust  och helig Ande driver mig och ger mig kraft. Det är något som jag verkligen önskar min efterträdare, säger Åke. 

Att tycka om att resonera och vända och vrida på tankar och formuleringar är en  annan viktig egenskap. Som när de 13 biskoparna möts till regelbundna  biskopsmöten för att överlägga i en lång rad olika frågor. Eller det mer  omfattande arbetet med att formulera de återkommande Biskopsbrevet, som  ges ut i bokform och berör viktiga ämnen. Biskopsbreven fungerar som stöd och  inspiration till präster, diakoner och församlingar, men också till allmänheten.
– Oftast är det svåra frågor som tas upp och som kan ta flera år att skriva. När  det publiceras är det viktigt att alla känner att man kan leva med de slutliga  formuleringarna.
Samtidigt är varje biskop självständig i sin roll, precis som varje stift:
– Jag upplever att vi har högt till tak, men samtidigt så står vi ju alla bakom och  företräder det som Svenska kyrkan står för. Det är en lojalitet som är en  förutsättning i den här rollen, precis som för präster och diakoner.

En gång under sina år som biskop har Åke Bonnier blivit anmäld till  ansvarsnämnden för biskopar, efter ett uttalande som anmälaren hävdade stred mot kyrkans tro, lära och trosbekännelsen. Anmälan lämnades utan åtgärd och  Åke Bonnier tvivlade i sak aldrig på något annat och någon risk för att bli  avkragad fanns aldrig.
– Men det är klart att det inte var någon rolig upplevelse i sig att bli anmäld och  jag lade mycket tid på att formulera mitt svar.

På samma sätt ingår det i rollen att hantera anmälningar mot präster och  kyrkoherdar i domkapitlet.
– Det är ingen rolig del i jobbet, men sådan ser formalian ut, konstaterar Åke  Bonnier.
Han har återkommande uttalat sig och tagit ställning i olika samhällsfrågor. Så  sent som under den gångna sommaren har han med anledning av de  återkommande Koranbränningarna efterlyst en utredning som ser över om det  inom befintlig grundlag går att förbjuda bränning av heliga skrifter.
– Ryms det inom yttrandefriheten att en stor världsreligions heliga skrift  skändas? Det innebär ett angrepp på religion som sådan och det är något som  drabbar oss alla, menar han.