Patos - I kyrkans tjänst, del 7

Och oavsett om det handlar om att sjunga countrygospel eller möta studenterna på Högskolan Väst, så känns uppdraget alltid lika angeläget för Petra Waller och Andreas Pervik.

– Jag har aldrig ångrat mitt val att bli präst, säger Petra.

Vi träffar Petra Waller i Götalundens kyrka i Trollhättan efter högmässan en söndag i slutet av januari. Ett 50- tal kyrkobesökare lyssnade till hennes predikan och tog emot nattvarden. Det är just nattvarden som skiljer en mässa från en ”vanlig” gudstjänst. Precis som när hon skrivit de uppskattningsvis drygt 800 tidigare predikningarna sedan hon prästvigdes 1996, så har hon lagt mycket jobb på att formulera sig utifrån de tre grundtexter hon och hennes kollegor har att utgå från varje söndag.

– Att skriva en predikan är en ganska omfattande och lång process för mig. Jag går in i min egen bubbla och arbetar mycket med texten. Jag funderar, filosoferar och pratar med Gud. Predikoarbetet är en form av bön för mig, förklarar Petra.

Att våga vara personlig och våga reflektera utifrån sig själv är ett sätt att skapa igenkänning.

– Samtidigt försöker jag hålla det på en nivå som gör att lyssnarna kan tolka och omvandla det  jag säger utifrån sig själva. Som präst måste du vara medveten om att det du säger kan påverka människors livsval och beslut och det gör att jag försöker undvika att vara för kategorisk. Det är en fin känsla att jag faktiskt påverkar människor med det jag säger, men det innebär också ett ansvar, säger Petra. Gudstjänsten i dess olika former är bara ett av många återkommande sammanhang där de elva prästerna i Trollhättans församling, möter Trollhätteborna. För Petra är  musiken en annan viktig mötesplats och just den här söndagen följs högmässan av repetitioner med ett av hennes musikaliska skötebarn: Countrygospelkören.

– Vi har hållit på i två år, repar fyra söndagar varje termin och har konsert på Annandag Jul och Annandag Påsk. Det brukar vara fullt hus, berättar hon medan medlemmarna gör sig redo.

När klockan slår 14:30 släpper 4-mannabandet och kören loss i Götalundens musiksal med Petra som rutinerad sångsolist. Maken Dennis, som till vardags är kyrkvaktmästare, tar hand om gitarrspelet och tillsammans har paret i flera år haft countrybandet Petra & The Hayweeds. Dessförinnan var det irländsk folkmusik som gällde, under namnet Petras Patrask. Hon är med andra ord van att stå på scen, men tycker att anspänningen är betydligt större när hon predikar än när hon sjunger.

–Predikan är en större urladdning rent energimässigt. När jag sjunger går jag in så i musiken att jag inte känner samma anspänning. På något sätt behöver jag inte vara lika extrovert som sångerska.

Innan hon började i Trollhättans församling och Götalundens kyrka för två år sedan jobbade hon i 23 år som församlingspräst i Västra Tunhems pastorat.  Dit kom hon efter sitt första så kallade pastorala år i Grästorp, efter prästvigningen 1996 i Skara domkyrka. Rötterna har hon i bohuslänska Tanumshede.

– Mormor gick till kyrkan varje söndag, men jag skulle inte säga att jag är uppvuxen i en kyrklig familj och jag minns knappt min konfirmandtid.

Tron väcktes i stället några år senare.

– Efter gymnasiet läste jag engelska på en folkhögskola på Visingsö och hade en utbytestermin i Brighton. Jag valde kristendom som tillvalsämne och kände ”Wow, det här tror jag på.” Och så började jag gå på fler gudstjänster och lära mig mer om kristendom. Jag kände mig hemma och insåg att jag kunde tänka mig att ha kyrkan som arbetsplats. Tanken var i första hand att kanske jobba som diakon eller pedagog.

– Jag tänkte absolut inte präst. Från mina hemtrakter förknippade jag det mest med gamla gubbar, även om den kvinnliga prästen Monika på Folkhögskolan verkligen bidrog till att ge en helt annan bild.

Nyfikenheten och känslan av att ha hittat in på rätt spår ledde vidare till det  religionsvetenskapliga programmet vid Göteborgs universitetet.

– Men jag stod länge emot tanken att bli präst. Fast så plötsligt under en lektion så bestämde jag mig. Det var som om en tung sten bara släppte.

Samtidigt hade hon börjat satsa på musiken tillsammans med Dennis.

– Vi hade vårt band och jag var inte säker på att jag ville offra det. Jag trodde nog inte då att det skulle kunna gå att kombinera.

Det var Dennis som också fick henne att flytta till Trollhättan.

– Min tvillingsyster är uppvuxen i Trollhättan och var kompis med Dennis, som precis som jag var intresserad av Irland. Så vi började brevväxla när jag bodde i Brighton.

Efter att ha landat i sitt yrkesval hade Petra det obligatoriska samtalet med biskopen om sin inre kallelse, innan antagningkonferensen gav klartecken.

– Jag var egentligen ganska grön inom kyrkan och för att få mer erfarenhet inför de avslutande studierna så fick jag även möjligheten att praktisera hos Svenska kyrkan i Grästorp. Hon har aldrig ångrat sitt val.

– När jag ser tillbaka så har det blivit bättre än jag trodde. Idag har jag dessutom erfarenheten som gör att jag sällan är nervös inför mina uppgifter. Jag har lärt mig att Gud är att lita på. Som präst är du van vid att omgivningen har förutfattade meningar om hur du är som person.

– Det är nog så med de flesta yrken där du bär ”uniform”. Prästkragen gör att människor ofta blir lite reserverade och oftast är jag prästen och inte Petra. Det kan kännas tråkigt ibland, men samtidigt är jag präst och det är ett livslångt uppdrag. Jag får ofta höra från folk att ”du är en bra präst, för du är en normal människa”. Och det är ju precis det vi präster är, men samtidigt har Gud gett oss uppdraget att ge andlig vägledning. Då är det viktigt att själv följa Kristus. Den som följer Kristus leder andra rätt.

ÄVEN PETRAS kollega Andreas Pervik är ganska ny i Trollhättans församling, men har även han lång erfarenhet. Med sin utgångspunkt som präst knuten till Trollhättans kyrka tillbringar han också minst en dag i veckan vid Högskolan Väst som universitetspräst. Han känner mycket väl igen Petras beskrivning av hur omgivningen kan reagera när han berättar att han är präst.

– Det var mer reserverat förr, men det var inte så länge sedan en student stannade till vid min kontorsdörr på högskolan och undrade; ”Vad gör du här?” Vi pratade lite och då ropar hans kompis till honom: ”Har du blivit religiös eller?” Det är en ganska typisk situation.

Utländska studenter är betydligt mer vana vid att präster är en del av vardagen, jämfört med oss i Sverige.

– Vi är också med och anordnar tisdagscafét CU@4 på Högskolan Väst med fokus på just utländska studenter. Det känns lite extra viktigt att finnas för dem, eftersom många är långt  hemifrån och har flyttat hit till Trollhättan själva. Att vara en del av det är ett sätt för kyrkan att vara synlig och visa att vi finns ifall någon behöver oss. Vi förmedlar också kontakt till andra trosinriktningar och samfund i Trollhättan, säger Andreas.

Svenska kyrkan har en mångårig stark tradition med institutionspräster även på bland annat sjukhus och fängelser.

– Generellt är behovet av att ha någon att prata med större än någonsin och jag finns också som en avlastning när högskolans kuratorer inte hinner med. På högskolan finns också ett rum för den som bara vill ha en stunds stillhet, eller be. Många muslimska studenter använder rummet , som är fritt från religiösa symboler.

Förutom det populära tisdagscaféet har man startat ett språkcafé .

– Många utländska studenter vill lära sig svenska. Rent historiskt har ju kyrkan en gång startat universiteten och det känns roligt att få vara en del av Högskolan Västs vardag och känna sig uppskattad i det vi gör där, säger Andreas.

Han är Göteborgare och prästvigdes 1987. Med bara ett par år kvar till pension trivs han bättre än någonsin.

– Jag har haft flera olika tjänster i både små och större församlingar, mest i Göteborgs stift. Ett tag kombinerade jag också rollen som skolpräst och religionslärare vid Helsjöns folkhögskola utanför Kungsbacka. Just att få träffa elever varje dag var väldigt roligt och jag tror att jag även utvecklades som pedagog.

Han konstaterar att varje gudstjänst är unik. Oavsett om det är söndagsgudstjänst, dop, vigsel eller begravning.

– Det är en utmaning, men också charmen med jobbet. Du måste hitta tilltalet, språket och känslan varje gång för att nå fram. Även om du kanske inte själv är i toppform, så är det angeläget att du lyckas förmedla det du vill.

Tankarna på att söka sig till prästyrket växte fram redan i konfirmationsåldern. Gymnasievalet föll därför på humanistiskt program med såväl latin som grekiska som tillval. Fast utåt sett pratade Andreas om att han skulle bli lärare.

– Det kändes lite skämmigt att säga att jag skulle bli präst. Kanske just för att det är så förknippat med fördomar.

Nu kan han se tillbaka på snart 40 år i yrket, som rent formellt inte bara är ett yrke. Som präst och diakon vigs du och det innebär att du bär ditt uppdrag hela livet, dygnets alla timmar. Efter fem års studier i Uppsala tillbringade Andreas ett helt år i Jerusalem.

– Jag fick ett stipendium och efter ett halvår erbjöds jag att få stanna ett halvår till. Det var helt otroligt och mötet med andra traditioner och religioner formade mig. Alla kyrkor i hela världen finns representerade i Jerusalem och bara känslan att vara vid de historiska platserna där Bibeln utspelar sig gjorde starkt intryck.

Idag är det svårare än förr att rekrytera präster, även om vårt sökande och intresse för andlighet generellt sett är stort, så minskar antalet prästkandidater.

– Samtidigt är människors behov av kyrkan stort, så jag räknar kallt med möjligheten att fortsätta på deltid eller vikariat även när jag fyllt 65.

Andreas gläds särskilt åt att konfirmandundervisningen i Trollhättans församling fortfarande lockar många.

– Det är oerhört viktigt med mötesplatser för ungdomar och utöver konfirmandundervisningen erbjuder vi ju även träffar och verksamheter för äldre tonåringar och unga vuxna, som också trivs extra bra med sitt engagemang i olika studiecirklar och med att ha enskilda samtal. Med sin erfarenhet i ryggen inser Andreas samtidigt att även du som präst måste prioritera och vara rädd om dig själv.

- Mitt i allt finns en verklighet där du måste skapa en rimlig arbetsbörda. Idag orkar jag av naturliga skäl inte lika mycket som när jag var nyvigd, men samtidigt har jag kanske ett sundare förhållande till min roll. Han hoppas också att svenskarnas vidgar sitt perspektiv kring av vad Svenska kyrkan faktiskt står för och gör i sin samhällsroll, inte minst inom den sociala sektorn.

– Vi får förhålla oss till det faktum att färre besöker våra gudstjänster och att medlemsantalet minskar, men samtidigt möter jag också många som inte är några flitiga kyrkobesökare, men som tycker att vi gör ett bra jobb och känner att de vill fortsätta vara medlemmar just därför. Det är roligt att höra.