Patos - Ingen ska vara ensam på vägen till sista vilan

I SVERIGE REGLERAS BEGRAVNINGSVERKSAMHETEN av begravningslagen, som slår fast vilka r ättigheter och skyldigheter som finns. Alla som är folkbokförda i Sverige och har en beskattningsbar inkomst betalar också en obligatorisk begravningsavgift, oavsett om man är medlem i Svenska kyrkan eller inte. Det är däremot Svenska kyrkan som har statens uppdrag att hantera all begravningsverksamhet, förutom i Stockholm och Tranås.

I Trollhättan finns två begravningsplatser; Håjum och Götalunden. En begravning innebär oftast att familj, släkt och vänner samlas och tar avsked och att anhöriga tillsammans utformar begravningsgudstjänsten i samspel med kyrkan och

– Men det är inte alltid det finns anhöriga eller vänner som tar hand om det praktiska. Det är inte så ofta, men det händer att vi genomför begravningsgudstjänster enligt den avlidnes vilja utan en enda besökare. Då blir det väldigt påtagligt att det finns människor som levt väldigt ensamma, säger Frank Thorén Hall.

Har den döde inte angivit några önskemål om sin begravning och det inte finns anhöriga, så tas det praktiska arbetet först om hand om begravningsentreprenören. Sedan placeras askan efter kremeringen i en minneslund, eller i en befintlig familjegrav om sådan finns. I minneslunden, som blir allt vanligare i Sverige, finns inte en uttalad plats för anhöriga att besöka i form av en sten eller namnplatta. Det är istället själva lunden som är minnesplatsen.
– Ensambegravningar i minneslund är inte ovanliga. Oavsett om det finns anhöriga eller inte så är det viktigt för oss att alltid genomföra en urnsättning med värdighet. Överhuvudtaget innebär det här jobbet att vara en medmänniska i stunden, utöver det praktiska arbetet med att exempelvis gräva en grav eller gräva hålet där urnan sänks ner, betonar kyrkogårdsarbetaren Andreas Molin.

Begravningslagen säger att man i största möjliga mån ska utforma begravningen som de anhöriga vill ha den, om det inte finns något nedskrivet av den som dött.
– Det enklaste och bästa för alla är att du och jag skriver ned våra tankar om hur den egna begrav-ningen ska vara, men samtidigt är det något som vi kanske inte vill tänka så mycket på, konstaterar Frank Thorén Hall. 

DET HÄNDER ATT Frank i sin roll som medlare måste försöka jämka samman anhörigas olika viljor, när det inte finns något skrivet om ceremonin eller var och hur den döde ska begravas.
– Det är ingen rolig situation för någon och kan skapa en hel del osämja, vilket är väldigt tråkigt. Kan inte jag som medlare få anhöriga att enas, så är det i slutändan Länsstyrelsen i rollen som tillsynsmyndighet som får fatta beslut. Ibland går det så långt, berättar Frank, som nyligen hanterat ett ärende som pågått i nästan ett år.

Både Frank och Andreas konstaterar att vi i Sverige generellt har ett lite annat förhållningssätt till begravningar än i flera andra länder.
– I Sverige blir begravningen lite krasst ibland en del av vardagen på ett annat sätt. Den planeras in utifrån hur kalendrarna ser ut och det är ingen tillfällighet att vi har väldigt många begravningar på fredagar. Vi har mycket runt oss och det är ofta stressigt, så att inte ens en begravning alltid har högsta prioritet. Det känns inte riktigt bra tycker jag, men det är samtidigt så vårt samhälle ser ut, konstaterar Frank Thorén Hall. 
Bland dem som tydligt anger hur de vill att den egna begravningen ska vara, finns önskemål om allt från utvalda psalmer till att fira livet.
– Jag minns särskilt en sådan begravningsgudstjänst förra året, där temat var just att fira livet. Det var hög musik och mycket glädje. Och det var väldigt fint att se att den som avlidit fick sin vilja uppfylld, säger Frank.  

THOMAS SCHMIDT HAR jobbat som begravningsentreprenör i Trollhättan i 17 år. Det händer att han hjälper ensamma att fylla i sin sista önskan i det som hans begravningsbyrå kallar för Vita arkivet.
– Jag minns särskilt en man som kom in och berättade att han var döende och ville ha hjälp med det. Vi träffades flera gånger, innan han sa: "Thomas, nu ses vi inte mer". Men jag fick ta hand om honom efter att han avlidit och det kändes väldigt fint.

SAMME PERSON HADE barn, men de hade ingen kontakt sedan länge och pappan ville inte att de skulle närvara vid begravningen.
– Men sådana krav kan du inte ställa. Kyrkan stänger inte dörren för någon och det förklarade jag för honom. Och efter att han dött så hörde barnen av sig och ville självklart ta farväl av sin pappa. Det var en hjärtskäranade historia på många sätt. Och just ensamheten vi möter ibland sätter sig djupt,  säger Thomas.

Vita arkivet eller liknande tjänster är formellt ingen juridiskt bindande handling.
– Ibland händer det att anhöriga vill justera något med musik eller blommor, men det vi trycker väldigt hårt på och som är etiskt riktigt är att åtminstone följa önskemål om gravplats eller kremering. Det avviker vi inte gärna i från,  betonar Thomas.
Begravningsentreprenörerna har ett nära  samspel med Svenska kyrkan, sjukhuskyrkan,  kyrkogårdsförvaltningen och Trollhättans Stad kring begravningsverksamheten.
– Sjukhuskyrkan hanterar dödsfall när det gäller foster och spädbarn och gör det på ett fantastiskt sätt. När det gäller ensamma som dör på sjukhus hjälper ofta Trollhättans Stads socialförvaltning till med att eftersöka anhöriga och släktingar och tar sedan kontakt med oss begravningsentreprenörer.

Thomas Schmidt minns en annan begravning speciellt. Det var en musiker som dött och som inte hade några anhöriga. Thomas och hans kollegor valde dock att sätta in en dödsannons, eftersom det fanns lite pengar till det i dödsboet.
– Vi anordnade en enkel ceremoni i ett kapell med bara musik. Det kom femton vänner för att ta ett sista avsked. Efteråt kändes det så fint att vi  ordnat med annons och ceremoni, trots att det inte fanns anhöriga.

På samma sätt är det bra att ha det nedskrivet även i den bästa familjegemenskapen, med många anhöriga, påpekar Thomas.
– Finns det många olika uppfattningar så är det till stor hjälp och bidrar till att undvika onödiga slitningar.