HON MÖTER OSS i entrén till Götalundens kyrka och pratar i telefon samtidigt som hon öppnar dörren. Ljuset faller väldigt vackert genom kyrkans takfönster på församlingsdelen och dess bänkrader, och kastar ett nästan lite andligt sken över den modernt utsmyckade kyrkan. Här blandas klassiska kyrkornament med små, kreativa hantverk som tillverkats i samband med kyrkans återkommande och populära barnaktivitet Messy Church. Under fotograferingen småpratar vi om religion och dess plats i samtiden. Maarit reciterar ur minnet den tyske filosofen Martin Heidegger när vi närmar oss ämnet religion och existentialism, och intervjun fortsätter tvärs över bänkraderna samtidigt som de sista bilderna tas.
FÖR ATT VARA långtidsarbetslös på grund av långtidssjukskrivning så kan man verkligen inte säga att Maarit är sysslolös. Hon har tidigare under dagen varit vid Gräsvikens kurs- och lägergård och hjälpt nyanlända ukrainska flyktingar att komma på plats i deras nya och oerhört svåra situation. Hon är aktiv i Götalundens kyrka sedan september i fjol. Mycket för att hon tycker att det är en väldigt fin församling, som dessutom finns precis i närheten där hon bor.
– Här finns också en lyhördhet inför olikheter. Det känns väldigt välkomnande för alla och ger mig energi, konstaterar Maarit. Hennes kyrkliga engagemang består idag bland annat av flyktinghjälpen, att fixa kaffe till gudstjänsterna. Utanför uppdragen inom kyrkan lägger hon just nu mycket tid på att planera årets Pridevecka i Trollhättan. Hon har varit en av Trollhättan Prides arrangörer sedan 2017, då hon blev tillfrågad om hon ville vara med i styrelsen. Sedan två år är hon nu även kassör.
– Pride för mig är ett tillfälle att i handling visa det vi alltid gärna pratar om: Alla människors lika värde, att få vara den man är, att få älska vem man vill. Att ha ett Pridetåg eller Pridevecka är att verkligen få manifestera det, säger hon.
JUST PRIDE SOM arrangemang har inte alltid haft samma betydande roll i hennes liv.
– Jag skulle inte säga att Pride alltid har varit viktigt för mig. Men mycket av det har bottnat i att jag inte vågade erkänna vem jag faktiskt var. Jag levde som homosexuell man offentligt tidigare, och det var jag bekväm med. Men det var en roll som inte var mitt sanna jag, och då blev Pride lite obekvämt för mig. I takt med att jag blivit mer bekväm med vem jag är och vågat vara mig själv, så har jag insett hur mycket Pride betyder.
Men under den tiden då jag inte vågade vara mig själv och mitt sanna jag så kändes det skenheligt, säger Maarit, som kom ut som homosexuell som 14-åring 2001. Efter en längre och i många delar påfrestande process med utredningar fick hon senare sin transdiagnos 2013. Nu genomgår hon könsbekräftande vård och räknar med att vara färdig med processen att även byta kön rent juridiskt 2025. För det krävs en ansökan till Rättsliga rådet.
ARBETET MED PRIDE i Trollhättan är i full gång och sedan förra året är det en del av Trollhättan action week. Initiativet togs förra året bland annat för att lyfta HBTQ-frågorna inom idrottsrörelsen. Jämfört med Pride i Stockholm och andra storstäder så tycker Maarit att manifestationerna på mindre orter har en dimension extra.
– Det kostar kanske mer av dig som person att sticka ut på mindre orter, och då är en Pridevecka väldigt viktig just här i exempelvis Trollhättan. På småorter närmar du dig kärnan och ursprunget mer, säger Maarit, men understryker att det absolut inte är något fel på de större städernas fokus på folkfest och party.
– Även om Stockholm Pride drar mer åt folkfesthållet, och kanske inte riktigt har kvar sitt ursprungssyfte, så har det fyllt sitt syfte och samhället har utvecklats mycket de senaste åren. HBTQ-frågor, med könsidentitet och acceptans, får möjlighet att ta en större plats och debatten kring dessa frågor blir bättre och mer informativ, påpekar hon.
LÅNGTIDSARBETSLÖSHETEN ÄR EN konsekvens av den psykiska ohälsa som hon brottats med länge. År 2008 fick hon ett sammanbrott. På frågan om det berodde på att det då, för 14 år sedan, var ett annat samhällsklimat och att det var svårare att komma ut eller känna sig accepterad för den man är, så svarar hon nej.
– Det handlade inte så mycket om att jag skulle landa i vem jag är. Att jag bröt ihop handlade om att jag inte orkade ta tag i vem jag var, eller är. Det är inte enklare idag, och det kommer nog aldrig att bli enklare. Det kan vara enklare ur vissa rätt ytliga aspekter, som en mer kunnig och förstående läkarvård och juridiska aspekter som är lite smidigare. Men det kommer nog alltid att vara svårt att behöva ta beslutet, med allt vad det innebär. Och inte bara inse och erkänna för sig själv att ”så här är det”, utan att göra något åt det, konstaterar hon.
ÄVEN OM MAARIT framhåller att situationen och debatten absolut har blivit bättre kring
människor som söker könsbekräftande vård och behandling, så anser hon samtidigt att samtalet kring det har blivit infekterat av för mycket ideologi.
– Du måste istället lyssna till sjukvårdens och läkares professionella bedömningar kring dessa personers situation, understryker hon. Vi frågar om man bara kan hävda att man är man eller kvinna – utan att väga in socialformning eller upplevelser som man bär med sig i
uppväxten utifrån sitt kön? Maarit säger att det blir konstigt att ställa dem mot varandra.
– Ingen förringar de upplevelser som kvinnor eller män har haft, och det enda jag och andra vill är ju att bli accepterade för det vi definierar oss som nu, utan att inkräkta på någon annans liv. För vem vinner på att inte erkänna andra människor bara för att de inte delar exakt dina upplevelser?
SVENSKA KYRKAN I Trollhättan är en av Prides samarbetspartners.
– Svenska kyrkan är fantastisk i att de väljer att vara en del av detta, men också i att vara
väldigt progressiv och att våga samtala öppet om nya saker i kulturen. Det är något som många ofta glömmer.
Patos - Maarits långa väg för att bli kvinna
Maarit Larinen har gått igenom flera svåra år för att äntligen kunna känna sig mer tillfreds med sig själv. Efter att ha kommit ut som transkvinna är det idag hoppet om att andra ska få det bättre som är hennes drivkraft. Engagemanget i Trollhättan Pride är ett resultat av det. – Man ska få vara den man är och få älska vem man vill.
I Sverige är det cirka 60 personer som varje år byter juridiskt kön.
Könsbekräftande vård och behandling kallas den medicinska process som transpersoner kan gå igenom. Det innebär att man ändrar sin kropp med hjälp av hormoner och/eller operationer så att den bättre stämmer överens med ens könsidentitet. För att få genomgå en behandling som innebär ingrepp i könsorganen måste du också byta juridiskt kön. Sverige var 1972 först i världen med en lag som gav transpersoner rätt att ändra juridiskt kön och att genomgå underlivskirurgi.I Sverige är det cirka 60 personer som varje år gör det.
Såväl Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) som Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL) anser att möjligheten att ändra juridiskt kön och möjligheten att få tillgång till könsbekräftande vård ska skiljas åt. Det betonas att transpersoner inte är en homogen grupp och utgångspunkten för lagstiftningen bör vara den enskildes behov.
Regeringen har i november 2021 också remitterat ett utkast till lagrådsremiss
om två nya lagar om könstillhörighet till ett hundratal remissinstanser. Lagförslagen innebär en modernisering av lagstiftningen och ska enligt förslaget ge transpersoner mer makt över sina liv, sina kroppar och sin identitet. Bland annat föreslås att processen för ändring av det kön som framgår av folkbokföringen skiljs från processen för kirurgiska ingrepp. Ett övergripande mål är att en ändring av det kön som framgår av folkbokföringen som huvudregel ska bygga på självbestämmande. Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2024.
Källa: UMO. RFSU, RFSL, Regeringskansliet