MED SIG I bagaget har han bland annat sex år som präst i Biskopsgården i Göteborg, lika många år som gatupräst inom Göteborgs Stadsmission och därefter 13 år som präst och kyrkoherde i Bergsjöns församling. De senaste åren har han jobbat som verksamhetutvecklare för alla församlingar i nordöstra Göteborg.
– Det är ett stort område och jag kan väl känna att jag längtar efter att komma ner på golvet och vara en del av ett tydligare sammanhang igen, säger Henrik, när vi först ses över ett drygt timmeslångt teamssamtal.
HAN SITTER HEMMA i villan i Gunnilse, en dryg halvtimmes tågresa från Trollhättan.
– Stationen ligger inte långt borta så det kommer att funka bra att pendla. När han veckan efter är på plats i stan för att planera inför det som händer efter årsskiftet,
så blir det en rask lunchpromenad utmed kanalen. Vatten och segelbåtar har en speciell plats i Henriks hjärta.
– Förutom att vi seglat mycket i familjen, så bestämde sig några vänner och jag för att segla till skotska Shetlandsöarna. Idén dök upp när vi satt ute på Västkusten för över 20 år sedan. Och det slutade med att vi la ut en annons efter en båt, fick
napp, och faktiskt gjorde det. Vi var borta i tre veckor och vi tog steget och gick från "det går kanske inte", till att verkligen göra det. Det är något jag burit
med mig sedan dess, berättar Henrik.
Förutom att det blivit fler långseglingar genom åren så handlar tänket också om
vardagen.
– Jag är en "doer", men som ledare är det också oerhört viktigt att skapa förankring och delaktighet för att få bästa resultat, understryker han.
HENRIK BLIR KYRKOHERDE i det som vid årsskiftet förvandlas från ett pastorat med tre församlingar till Trollhättans församling. Att Svenska kyrkan justerar och organiserar om är inget ovanligt. Och jämfört med när man i Göteborgs gick från
28 kyrkoherdar till nio för tre år sedan, så är förändringen i Trollhättan inte lika dramatisk.
HENRIK ÄR ETT av fyra syskon som växte upp i prästgården i Lane Ryr med mamma Ingeborg och pappa Sven, som var präst i församlingen. Uddevalla är hemstaden och farmor i Göteborg gjorde att även det kändes hemma. Trollhättan
däremot, var något spännande som låg nära, men ändå långt bort.
– Det var okänd mark i min barndomsvärld, med väldigt spännande besök i samband med Fallens dagar. Min bild av Trollhättan idag är väldigt positiv. Här finns en kämpaglöd och ett innovativt sätt att jobba. Det är något jag också känt när
jag mött Trollhättan i kyrkans sammanhang, säger Henrik.
HAN HAR I många år varit involverad och lett arbetsgruppen för nätverket Framtiden bor hos oss, där Svenska kyrkan i flera städer gått samman för att jobba med integrationsfrågan. Nästa nätverksträff arrangeras i Trollhättan 26–28 april på temat "Trygghet i våra stadsdelar".
– Jag jobbade bland annat en hel del i styrgruppen tillsammans med Agneta van der Poel, som jag så gärna hunnit lära känna ännu bättre.
Agneta, som var diakon och arbetslagschef i Lextorps församling, gick bort i cancer tidigare i år. Något som också drabbade Henriks syster Margareta
förra året.
– Margareta fick beskedet just efter att vår mamma gått bort och sedan gick det fort. Så det senaste året har det varit mycket. Men det är erfarenheterdu tar med dig och det enda du vet säkert är att vi lever här och nu. Det är viktigt att inte glömma, säger Henrik.
Hans systers och mammas bortgång präglade också Henriks 60-årsdag i somras.
På ett fint sätt.
– Vi samlade storfamiljen ute på kusten och inledde på fredag med en minnestund
över mamma och Margareta. Och sedan hade vi en fest på lördagen för att verkligen fira livet. Det var en fantastisk helg som jag kommer att bära med mig länge.
HENRIK ÄR DEN enda i syskonkvartetten som gått i pappans fotspår.
– Det var en resa att hålla mig självständig i den processen och göra mina egna val när jag kom upp i vuxen ålder. Men det betydde mycket för mig när jag gick med i Kyrkans ungdom i Uddevalla som 15-åring. Det gav mig ett sammanhang som visade på en trovärdighet och att det vi gör och tror på i kyrkan är på riktigt. Kyrkan är ingen nisch ute i ett hörn någonstans. Det avgörande steget mot prästyrket tog han sedan efter två år som assistent vid Sjömanskyrkan i holländska Rotterdam, dit han kom som 20-åring. Där mötte han på nära håll mycket utsatthet och missbruk.
– Den tiden, med många viktiga samtal, stärkte mitt starka sociala engagemang som en konsekvens av den tro jag har.
EFTER SIN UTBILDNING i Uppsala prästvigdes han 1989 och blev sedan präst i Biskopsgården i Göteborg, som idag tillhör ett av flera områden som uppmärksammas av mindre roliga anledningar. Henrik tog med sig sina erfarenheter därifrån in i nästa jobb; gatupräst hos Stadsmissionen. Då var han tillbaka i miljöer där människor lever i svår utsatthet.
– Att jobba med de här frågorna utifrån vårt uppdrag som kyrka, gör att det samtidigt finns en sådan kraft i det. Det finns inte alltid lösningar, men kyrkans uppdrag är att vara närvarande och visa på ett hopp, trots allt.
HAN SER FRAM emot att leda Trollhättans församling. Och han är mån om att bli en aktiv del av verksamheten, även om han som högste ansvarig chef förstås kommer att behöva ägna mycket tid åt att organisera och planera i rollen som arbetsgivare. Men bli inte förvånad om ni får höra Henrik ta fram gitarren och sjunga några av alla de fantastiska visor som finns.
– Musiken är ett alldeles eget språk, som förmår att uttrycka de viktiga sakerna i livet som det talade ordet inte alltid klarar av, säger Henrik.
Precis som med musiken så kopplar han av, hittar energi och öppnar sina sinnen med vandringskängorna på eller under skogspromenaden med den portugisiska vattenhunden Leila.
– Hon är en 26 kilo tung och härlig pälsboll som gärna vill vara med överallt. När Linnéa och jag läste om rasen innan vi bestämde oss så fastnade vi för meningen: "Där du är, där är din portugisiska vattenhund", berättar Henrik och skrattar.
Och just känslan av närvaro är viktig för Henrik även som kyrkoherde.
– Ingen av oss kan klara av allt själva. Vi måste göra det tillsammans och för mig handlar ledarskap mycket om att alla ska ges möjlighet att komma till sin rätt.
Namn: Henrik Törnqvist
Född: 1 augusti 1961
Familj: Gift med Linnéa, fem barn, varav tre vuxna barn från tidigare äktenskap. Och så Leila, en portugisisk vattenhund.
Bor: Villa i Gunnilse norr om Göteborg.
Uppväxt: I Lane Ryr utanför Uddevalla.
På fritiden: Segling, musik, spela gitarr, vara ute i naturen, fjällvandra.
Aktuell: Tillträder som ny kyrkoherde i Trollhättans församling 1 januari 2022. Han efterträder Elisabet Öman, som återvänder till rollen som arbetslagschef med placering i Lextorp.
Henrik om kyrkans roll: "Kyrkan är inte ett hörn någonstans i marginalen, utan den måste finnas mitt i livet. Vi ska väcka hopp men ibland också hälsosamt motstånd. Tillvaron är mer än att hålla koll på nästa Black friday."
Om kärlek, försoning och delande: "Det är tre viktiga ledord för mig som handlar om alla människors lika värde, att vi aldrig kan slå oss till ro med oförsonlighet eller a cceptera de djupa orättvisor som finns ute i världen och i här i vårtsamhälle."
Text och Foto: Erik Torstensson och Amer Kapetanovic