ATT MISTA NÅGON i sinnärhet är alltid svårt. Att mista en förälder eller ett syskon när du är barn är förstås extra jobbigt och väcker många frågor. Matilda var bara tolv år när hennes pappa Erwin blev sjuk.
– Han låg på sjukhus i nästan två veckor innan de konstaterade att han fått en hjärntumör. Han behandlades i 1,5 år, men tyvärr gick den inte att bota, berättar hon.
NU HAR DET gått fyra år sedan pappa dog. Han blev 60 år. Tillsammans med mamma Eva flyttade Matilda till Trollhättan från Bengtsfors för snart två år
sedan. Här läser hon det naturvetenskapliga programmet på Nils Ericssongymnasiet och har ett år kvar innan studenten.
– Vi hade redan tidigare pratat om att flytta hit för att komma närmare mormor och morfar och Erwins vuxne son med familj. Dessutom blev det närmare till kommunikationer och universitet, berättar mamma Eva, som nu också jobbar i Trollhättan. De vårdar minnet av Erwin i sin vardag.
– Vi pratar om honom och kommer ihåg saker vi gjort tillsammans. Att dela bilder
med varandra i familjens chattgrupp är ett bra sätt. Det känns viktigt att göra det, så att man inte tystnar i rädsla för att någon ska bli ledsen, säger Eva.
ERWIN VAR FÖDD och uppvuxen i Österrike, men blev kvar i Sverige efter att han som 20-åring besökt dalsländska Bengtsfors på paddelsemester. Så småningom träffade han norrländskan Eva och det blev starten på ett liv fyllt av aktiviteter, en bred bekantskapskrets och med det fina huset i Bengtsfors som bas.
– Erwin jobbade som lärare på gymnasiet i Åmål och jag var på lågstadiet i samma stad, berättar Eva.
– Och pappa var väldigt engagerad i våra aktiviteter med bland annat längdskidor, kajak, slalom och orientering. Han fanns alltid med runt om, berättar Matilda.
Upptäckten av hjärntumören blev starten på en oviss och jobbig period för familjen, där den ständiga frågan var; kommer behandlingen att bita?
– Men vi pratade mycket och barnen var med på sjukhuset när Erwin var inlagd. Han var klar i huvudet ända tills han hamnade i koma den sista tiden, berättar Eva.
DET VAR PÅ Näl hon fick kontakt med Sjukhuskyrkan första gången. En tid efter Erwins bortgång kontaktades hon på nytt av sjukhusprästen Birgitta Edvinson, som då erbjöd både henne och barnen att delta i de samtalsgrupper som anordnas för just barn och unga i Fyrbodal som mist någon närstående. Eva och Matilda tackade ja, medan Matildas storebror var mitt upp i gymnasiestudierna och hade svårt att få till resorna från Bengtsfors till Vänersborg, där grupperna träffades då.
– Parallellt med gruppen för barn deltog jag i en liten grupp för vuxna. Det var bara en pappa till de två döttrarna som Matilda träffade, och jag. Men det betydde mycket att få träffa någon i samma situation, säger Eva.
Hon får medhåll av Matilda, som då var 14 år.
– Ingen jag kände då hade gått igenom samma sak. En del kompisar hade mist mor- eller farföräldrar, men det är något annat att mista en förälder när du är barn. Det var väldigt tufft, men samtalsgruppen hjälpte mig verkligen och var ett bra
stöd, säger Matilda.
MITT I ORON och sorgen under sin pappas sjukdomsperiod ochefter hans bortgång, så fortsatte Matilda och hennes bror med sina idrotts- och musikaktiviteter.
– Det var skönt att ha kvar de rutinerna. Där och i skolan var allting liksom som vanligt och det blev en ventil i allt det jobbiga, säger Matilda. Just att försöka hänga kvar i vardagsrutinerna var något Eva också fått som råd.
– Jag frågade en kurator om det under Erwins sjukdomstid och hon underströk just att vi skulle försöka fortsätta med så mycket aktiviteter som vi bara orkade.
MATILDA FYLLER 18 år i år. Just nu lutar det åt att hon ska läsa vidare till arkitekt efter gymnasiet. Ett tag var hon inne på att bli läkare, precis som sin storebror
som pluggar på universitetet i Linköping.
– Men jag tror att något mer kreativt yrke passar mig bättre, säger Matilda, som i sommar återigen besökt familjens hus i pappa Erwins hemby i Österrike.
– Vi har ganska stor släkt där och brukar åka dit på somrarna och även under höst- och julloven. Det har vi gjort sedan vi var små och det känns speciellt att komma dit.