Patos - "Vi människor fungerar inte som robotar"

– Positivt är ändå att vi märker att samhället är mer öppet och att vi börjar prata om psykisk ohälsa på ett annat sätt, även bland exempelvis arbetsgivare. En människa kan faktiskt vara sårbar, och samtidigt duktig i sitt arbete.

Just att öka öppenheten, minska tabun och prata om orsakerna till psykisk ohälsa är ett av flera steg på vägen mot att också minska ohälsotalen och  självmordsförsöken.
– Vi måste ta bort skuld och skam. Det är faktiskt en del av livet att inte alltid må bra. Vi människor fungerar inte som robotar, utan vi har svackor och tankar kring livets mening. Det är viktigt att vi avdramatiserar det och inte ser det som en svaghet eller något onormalt. Om vi kan fortsätta den utvecklingen så ökar också chansen att fler ber om hjälp.

Désirée Ricken har alltid haft ett grundläggande intresse för hur vi människor är och fungerar. Att hon under sin väg mot färdig läkare satte fokus på just psykiatrin var ingen tillfällighet.
– Jag bestämde mig definitivt när jag jobbade en kort period på landsbygden i Skottland och träffade en psykiatriker som var sjukhusdirektör på ett litet sjukhus. Genom honom förstod jag verkligen vikten av att psykiatrin måste vara i framkant, för att hjälpa så många människor som möjligt. Det är samtidigt viktigt att se till hela människan inom vården och att även andra specialiteter, som medicin, ser samspelet med psykiatrin och hur psykisk ohälsa påverkar oss.
För oss är det patientcentrerad vård och här finns mer att göra. Vet vi att om människor exempelvis varit utsatta för trauman, så påverkar det också hur de beter sig inom vården och vilken vård man kan ta emot, påpekar Désirée Ricken, som ofta föreläser både för kollegor och andra samhällsfunktioner.
– Överhuvudtaget behöver samhället gemensamt hitta fler lösningar för hur vi jobbar med suicid, betonar hon.

Suicid är det formella begreppet för självmord, som Désirée undviker att använda.
– Ordet självmord är problematiskt, för du mördar inte dig själv. Det är inte ett brott att avsluta sitt liv, påpekar hon. Hon menar samtidigt att det inte är realistiskt att få ner de höga siffrorna över antalet individer som varje år avlutar sina liv, till noll. Utlåtandet från Världshälsoorganisationen är mer rimligt, anser  hon.
– WHO säger i en rapport att om vi använder alla resurser på ett bra sätt så kan vi minska suicidfallen med 30 procent redan 2030. På samma sätt som vi inte kan förhindra att vi dör i cancer eller hjärtinfarkt, så är det inte heller rimligt att tro att vi kan förhindra all suicid. Det är övermäktigt, säger Désirée, väl  medveten om att det är kontroversiellt att faktiskt säga det.

Hon understryker att resonemanget inte har något med hennes eller psykiatrins ambition att göra.
– Vi ger allt vi kan, men pressen som en nollvision innebär gör också att varje enskilt fall blir ett enormt stort misslyckande. Det riskerar i slutänden att bli övermäktigt för oss som jobbar med det här. Samtidigt finns det patienter jag  träffat som jag förstår inte orkar. Jag måste kunna säga till mig själv att jag har  gjort det bästa jag kan, men ibland tar deras kraft att leva slut. De har kämpat enormt under lång tid med trauman och oerhört svåra livssituationer. De som  inte orkar leva vidare får aldrig nedvärderas, utan vi måste se på dem med ömhet och kärlek och försöka förstå, säger Désirée.

De enorma skuldkänslor som många anhöriga upplever hamnar också i ett annat ljus om vi vågar medge att vissa människor helt enkelt inte orkar med livet längre, menar hon.
– Jag och mina kollegor får ofta frågan från anhöriga om vad de kunde ha gjort  mer för att förhindra att någon i deras närhet avslutat sitt liv, men svaret är  ibland att det inte fanns något mer att göra.
Samtidigt understryker hon att omgivningen verkligen kan hjälpa medmänniskor som mår psykiskt dåligt.
– Att våga prata om det, och att faktiskt våga ställa frågan om personen funderat på att ta livet av sig. Det är svårt, men det kan vara en enorm ventil som öppnas och gör att den som mår dåligt inte bär allt inom sig helt själv.

Vi träffas hemma i Désirée Rickens trädgård i ett ljummet och augustigrönt Dalsland. Här i det röda huset har hon bott permanent i elva år, sedan hon separerade och sommarhuset blev året-runt-bostad. Här hämtar hon mycket av sin egen kraft för att återkommande orka med upp till 80-timmarsveckor med det medicinska ledningsansvaret för omkring 650 medarbetare, varav 50 läkare inom NU-sjukvårdens specialistpsykiatri.

– Vi som är från Tyskland älskar ju Astrid Lindgren och Sverige, så det här var ett drömhus för oss när vi köpte det. Och jag stortrivs fortfarande, även om det är ganska mycket gräsmatta att klippa på sommaren, säger Désirée och plockar upp honkatten Kalle i famnen.
– Vi döpte henne till Kalle innan vi visste att det var en hona, ursäktar hon sig.

Hit till huset nära Kroppefjäll kommer släkt och vänner från Tyskland mer än gärna och hälsar på. Och de tre barnen, som nu fyllt 19, 22 och 23 år, kommer  hit regelbundet sedan de nu återvänt till olika städer i Tyskland för att plugga. Ida läser politisk vetenskap och Franka och Jakob siktar på att gå i mammas och pappas fotspår och bli läkare.
– De gör den omvända resan som jag och deras pappa gjorde 2007 när vi   bestämde oss för att flytta till Sverige och jobba som läkare här. Vi var på en  rekryteringsmässa som NÄL anordnade och vi insåg att här i Sverige är det  lättare att kombinera livet som småbarnsföräldrar med våra jobb som läkare, jämfört med i Berlin, berättar Désirée.

Hon har hela tiden fortsatt utveckla sina yrkeskunskaper och vidareutbildar sig just nu inom rättspsykiatri. Tidigare har hon också utbildat sig till psykoterapeut. Det har givit henne ytterligare insikter och samtidigt redskap som hon använder i sin egen vardag när saker känns jobbiga.
– Just det där att vara här och nu, att kunna förankra sig i ögonblicket och inte fly in i framtiden eller sörja det förflutna. Det är något jag också pratar mycket  om med mina patienter. Att det trots mycket motgångar alltid kan finns något  att glädjas över och att försöka se problem i ett större perspektiv. Även om  jobbet i sig kan vara tufft, så ger det henne samtidigt mycket energi och glädje.

– Vi har fantastiska team och kollegor och mötena med våra patienter ger också otroligt mycket på olika sätt. Och att ibland träffa människor som tidigare varit ens patienter och se att livet för dem har vänt är en enorm tillfredsställelse.

Tillsammans med all sakkunskap och erfarenhet så ser Désirée att hennes  främsta kapital i relationen med sina patienter är förtroende.
– Jag står kvar, jag finns för dem och stärker dem trots att de ofta förlorat så mycket under livets gång.
Samspelet inom vården efter det akuta tillståndet spelar en stor roll i arbetet med att förhindra suicid.
– Vi har infört en metod med fasta uppföljningstider vid våra mottagningar för  de som redan gjort suicidförsök och vi har också akuta mobila team, som håller  kontakten med patienten efter det akuta besöket hos oss. Som patient ska du  veta att du inte blir lämnad ensam. Det är ett arbetssätt som hjälpt oss och  patienterna jättemycket, men det finns förstås alltid en förbättringspotential och vi följer upp och utreder avvikelser varje gång.
Samtidigt finns det alltid möjlighet att få råd och stöd via telefon.
– Vi är den akuta instansen när man inte klara av sin situation i hemmet.

Det nära samspelet med Sjukhuskyrkan är också en viktig byggsten för psykiatrin. Sjukhuskyrkan erbjuder både patientsamtal och stöd till anhöriga på olika sätt.
– Hos många patienter finns existentiella frågor och jag erbjuder dem alltid att träffa någon från Sjukhuskyrkan. Där finns ett fint och varmt bemötande och du  kan lyfta dina tankar utan att känna något krav på att du ska tro. Vi människor behöver själslig föda också, betonar Désirée.

Själv växte hon upp med den katolska kyrkan i den lilla staden Lechenich utanför Köln.
– Där har jag, tack vare väldigt fina präster, kunnat lära mig mycket kring den existentiella samvaron och att prata om det. Den uppväxten har präglat mig.

Varför visar då statistiken att många av oss mår psykiskt dåligt? Det finns förstås inget entydigt svar, men den övergripande samhällsutvecklingen med en  ökad individualisering med fokus på kapitalisering och konsumtion spelar  definitivt roll, hävdar Désirée Ricken. Hon hänvisar till det enkla faktum att vi människor växer i samspel med andra och mår bra av att hjälpas åt och dela med  oss till varandra.
– Efter en avslutad yrkeskarriär hamnar inte minst många äldre män i en tomhet  och upplever en identitetskris. Den kategorin är också överrepresenterad i suicidstatistiken.

Att mötas mer över generationsgränserna har också en positiv effekt på vårt  mående och motverkar bland annat den ofrivilliga ensamheten.
– Många unga idag saknar den dialogen. Äldre människor har livserfarenhet och gått igenom saker i livet som kan ge yngre nya perspektiv, säger Désirée.
Hon hänvisar till en undersökning som visar att varannan elev någon gång haft ett självskadebeteende.
– Det är en otroligt hög siffra. Många unga känner en otillräcklighet idag. De känner ett stort ansvar för att de ska gestalta sina liv, förverkliga sig själva och leva sina drömmar.

I en nyligen presenterad intervjustudie kring psykisk hälsa i samarbete mellan Folkhälsomyndigheten och Högskolan Väst, där 33 ungdomar 15-25 år deltog, framkom att de unga pendlar mellan tillförsikt och maktlöshet inför framtiden.
"De känner mestadels optimism inför sin egen framtid, som de till viss del känner att de kan påverka, men ser betydligt mer pessimistiskt på de utmaningar som omvärlden står inför med bland annat klimatförändringar och krig."

Bakgrunden till studien, som presenterades i juni 2023, är Folkhälsomyndighetens uppdrag att stödja kunskapsutveckling inom områdena  psykisk hälsa och suicidprevention både på regional och lokal nivå.

Bland personer 15–29 år, som har lägre risk än äldre att avlida till följd av sjukdom, stod fastställd suicid 2022 för en tredjedel av alla dödsfall. Under den  senaste 20-årsperioden har suicidtalet (antal suicid per 100 000 invånare) i  Sverige minskat i de flesta åldersgrupper, utom just bland unga. Tonåringar och unga vuxna uppger oftare än andra att de har psykiska besvär. Det gäller särskilt  flickor och unga kvinnor.
– Vi har en fortsatt stor utmaning framför oss, men den ökade medvetenheten om psykisk ohälsa är ett steg i rätt riktning, säger Désirée Ricken.