I tonåren kunde jag inte riktigt bestämma mig för vilken utbildning jag skulle gå. Jag började vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet, men bytte sedan till design. Men så slutade jag det också och läste senare in gymnasiet på Trollhättans folkhögskola, berättar Camilla.
SAMTIDIGT KÄNDE HON att det var något i tillvaron som saknades.
– Jag hade en vän på folkhögskolan som var muslim och för honom var Gud en viktig och naturlig del av livet. När jag beskrev tomheten för honom sa han; ”Men Camilla, det är Gud du måste söka”. Det låter kanske inte så dumt tänkte jag, och bestämde mig för att ta kontakt med prästen där jag tidigare påbörjat konfirmationsläsningen. Efter att ha träffat henne under en tid blev jag konfirmerad under en gudstjänst, berättar Camilla.
EN TID SENARE växte också övertygelsen fram när det gällde vilket jobb hon skulle satsa på.
– Jag hade funderat mycket fram och tillbaks kring vad jag ville göra i framtiden. Det kunde nästan skifta från dag till dag, men inget landade riktigt. Att jag skulle jobba i kyrkan var däremot inget jag hade en tanke på, berättar Camilla och konstaterar att kallelsen förstås ser väldigt olika ut från person till person.
– Jag fick en gudsuppenbarelse i något som kan liknas en dröm och på morgonen när jag vaknade, så visste jag att det var präst jag skulle bli. Det kändes helt självklart. Vi sitter i hennes enkla men fräscha kontor i Götalundens nyrenoverade
och utbyggda kyrka. Här började hon sin ettåriga lärotid som pastorsadjunkt för drygt ett år sedan och det är först efter
ett år som man blir prästanställd ”på riktigt”.
– Jag trivs otroligt bra. Mina mer erfarna kollegor runt om i pastoratet är fantastiska och jag lär mig mycket från dem, säger Camilla. Hon känner att hon satsat rätt, men en bit in i studierna började hon ändå tveka.
I SAMBAND MED att jag var föräldraledig med Ingrid fick jag tid att verkligen tänka efter en extra gång. Är det verkligen detta jag ska göra? Jag tror att det var bra för mig att få fundera en omgång till. Att pröva sin kallelse är nödvändigt, inte bara en utan flera gånger.
CAMILLA MINNS I detalj den där söndagen i Skara domkyrka den29 januari 2016. Efter sju intensiva år då hon både blivit mamma, pluggat och praktiserat, så bekräftade Skara stifts biskop Åke Bonnier formellt att hon var färdigutbildad.
– Det var en helt fantastisk känsla. Det mest nervösa var nog under fredagens utfrågning. Själva prästvigningen i kyrkan på söndagen var mest bara härlig,
fylld av spänning och förväntan. Och min församling vid Götalundens kyrka hade fyllt en hel buss med anställda och medlemmar som tog emot mig vid domkyrkan. Det betydde oerhört mycket för mig, berättar hon.
CAMILLA ÄR UPPVÄXT i Åsaka, men bor sedan länge inne i Trollhättan. De första studieåren pendlade hon till Göteborgs universitet, medan det sista året innebar
veckopendling till Lund.
– Du kan välja att gå det sista året i Lund eller Uppsala. Visst var det lite tufft och jag saknade Ingrid, men det funkade bra. Under sitt första år i Götalunden har Camilla utöver ordinarie gudstjänster även genomfört sina första dop, sina första vigslar och sina första begravningar.
– Även om man tränat på de olika gudstjänstformerna under utbildningen, så är det en helt annan sak att göra det på riktigt. Nu under våren ser jag fram emot att ha mina första konfirmationsgudstjänster.
SOM PRÄST HAR hon en viktig funktion för många. Men att alltid vilja finnas till hands och kunna ge stöd, tröst och hjälp kan ha sitt pris. Att präster går in i väggen är inte ovanligt. Enligt Kyrkans akademikerförbund löper just präster och pastorer som är kvinnor störst risk att drabbas av psykisk ohälsa och sjukskrivning, bland kyrkans drygt 21 000 anställda. En orsak anses vara svårigheten att värna sin ledighet.
– Jag har funderat en del på det och det finns förstås inga enkla svar, men en bidragande faktor tror jag är att det är ett jobb där man hela tiden använder sig själv som redskap. Alla tankeprocesser är inte så enkla att stänga av när man går hem för dagen. Samtidigt är det ett arbete som berikar på så många sätt, just alla möten med människor och allt som man får ta del av, säger Camilla.
HON UNDERSTRYKER VIKTEN av att verkligen fylla på med egen energi och ta hand om sig själv.
– Jag hämtar energi från träning på gymmet och tiden som jag får spendera tillsammans med nära och kära. Särskilt med min dotter Ingrid som nu är 6 år. Och så ser jag till att äta en hel del glass, säger Camilla och skrattar.
Att hon själv får fira gudstjänst och vara en del av gemenskapen i församlingen, utan att vara i tjänst, är också en återkommande injektion. I ÅR ÄR det 60 år sedan även kvinnor fick vigas till präster inom Svenska kyrkan och i slutet av 1990-talet passerade kvinnorna männen i statistiken. Idag är omkring två tredjedelar av alla som prästvigs kvinnor. Förre ärkebiskopen Anders Wejryd menade att en anledning till svängningen är att den moderna kyrkan fått mindre formella strukturer, där man kan bygga nätverk i en icke hierarkisk organisation. Det tilltalar kvinnor på ett helt annat sätt än tidigare. Sedan sommaren 2014
har Sverige också en kvinna som ärkebiskop i Antje Jackelén.
– Rent generellt så är förstås det bästa att ha en mångfald oavsett vad det gäller. Inte minst i vårt jobb där vi möter så många olika behov. Alla bär vi med oss vårt eget bagage, som förhoppningsvis också kan vara till användning, säger Camilla.
PRECIS SOM SINA studiekollegor var hon tvungen att gå igenom ett sorts lämplighetstest innan hon kunde gå vidare med själva utbildningen.
– Vi var ett drygt dygn på Lilleskogskursgård utanför Alingsås.Där intervjuades vi bland annat av en psykiatriker, präst och diakon och hade olika övningar och gruppsamtal. Sedan fick man vänta ett tag på omdömet. I processen ingår också individuella samtal med biskopen, omdöme från praktikhandledare och rekommendationsbrev. Det var extremt nervöst, här handlar det ju om en prövning av den yttre kallelsen.
SVENSKA KYRKAN HAR över 6 miljoner medlemmar i sina närmare 1 400 församlingar runt om i landet. Men sedan kyrkan skildes från staten vid millennieskiftet, har den successivt tappat medlemmar. De allra flesta som går ur anger skälet att de inte tror på Gud. Camilla understryker att kyrkan kan fylla en viktig funktion även för den som inte har en uttalad tro. Kyrkan har en viktig funktion i samhället, men att vara en kyrka i tiden innebär utmaningar, konstaterar hon.
– Det är en ständigt pågående process som aldrig blir färdig. Vi som kyrka måste självklart anpassa oss, utan att för den sakens skull tappa vår kärna. Vi måste lyfta fram det som är unikt för kyrkan och se vad människor behöver idag. Det handlar inte om några ytterligare metoder för hur vi ska bli bättre eller prestera mer. Det får vi tillräckligt av. Frågan är snarare vad som händer med mig när jag inte orkar, eller inte kan prestera, resonerar Camilla.
HON SER ETT av kyrkans främsta uppdrag i att just visa människor att det finns en kraft som bär när man själv inte riktigt orkar.
– Det finns oändlig kärlek som jag får ta emot utan minsta prestation. Camilla är en av två präster i församlingen. Utöver förberedelser och genomförandet av gudstjänsterna så träffar hon dagligen församlingsborna i olika sammanhang. Både i glädje och sorg. Konfirmandarbetet är också ett givet inslag under veckan, där
söndagens gudstjänst, som hon själv håller i varannan vecka, är den självklara höjdpunkten för henne.
– Just att känna en familjär gemenskap med församlingen både före, under och vid fikat efteråt ger väldigt mycket.
PÅ FRÅGAN VAD hon sätter främst i sin roll kommer svaret lika självklart som snabbt.
– För mig handlar det om att förmedla människans okränkbara värde. Vi människor dömer varandra både ofta och hårt, men inför Gud är vi alla lika. Om inte ens Gud dömer oss, så varför ska vi göra det? Gmedan det sista året innebar veckopendling till Lund.
– Du kan välja att gå det sista året i Lund eller Uppsala. Visst var det lite tufft och jag saknade Ingrid, men det funkade bra. Under sitt första år i Götalunden
har Camilla utöver ordinarie gudstjänster även genomfört sina första dop, sina första vigslar och sina första begravningar.
– Även om man tränat på de olika gudstjänstformerna under utbildningen, så är det en helt annan sak att göra det på riktigt. Nu under våren ser jag fram emot
att ha mina första konfirmationsgudstjänster.
SOM PRÄST HAR hon en viktig funktion för många. Men att alltid vilja finnas till hands och kunna ge stöd, tröst och hjälp kan ha sitt pris. Att präster går in i väggen är inte ovanligt. Enligt Kyrkans akademikerförbund löper just präster och pastorer som är kvinnor största risk att drabbas av psykisk ohälsa och sjukskrivning, bland kyrkans drygt 21 000 anställda. En orsak anses vara svårigheten att värna sin ledighet.
– Jag har funderat en del på det och det finns förstås inga enkla svar, men en bidragande faktor tror jag är att det är ett jobb där man hela tiden använder sig själv som redskap. Alla tankeprocesser är inte så enkla att stänga av när man går hem för dagen. Samtidigt är det ett arbete som berikar på så många sätt, just alla möten med människor och allt som man får ta del av, säger Camilla.
HON UNDERSTRYKER VIKTEN av att verkligen fylla på med egen energi och ta hand om sig själv.
– Jag hämtar energi från träning på gymmet och tiden som jag får spendera tillsammans med nära och kära. Särskilt med min dotter Ingrid som nu är 6 år. Och så ser jag till att äta en hel del glass, säger Camilla och skrattar.
Att hon själv får fira gudstjänst och vara en del av gemenskapen i församlingen, utan att vara i tjänst, är också en återkommande injektion.
I ÅR ÄR det 60 år sedan även kvinnor fick vigas till präster inom Svenska kyrkan och i slutet av 1990-talet passerade kvinnorna männen i statistiken. Idag är omkring två tredjedelar av alla som prästvigs kvinnor. Förre ärkebiskopen Anders Wejryd menade att en anledning till svängningen är att den moderna kyrkan fått
mindre formella strukturer, där man kan bygga nätverk i en icke hierarkisk organisation. Det tilltalar kvinnor på ett helt annat sätt än tidigare. Sedan sommaren 2014 har Sverige också en kvinna som ärkebiskop i Antje Jackelén.
– Rent generellt så är förstås det bästa att ha en mångfald oavsett vad det gäller. Inte minst i vårt jobb där vi möter så många olika behov. Alla bär vi med oss vårt
eget bagage, som förhoppningsvis också kan vara till användning, säger Camilla.
PRECIS SOM SINA studiekollegor var hon tvungen att gå igenom ett sorts lämplighetstest innan hon kunde gå vidare med själva utbildningen.
– Vi var ett drygt dygn på Lilleskogs kursgård utanför Alingsås. Där intervjuades vi bland annat av en psykiatriker, präst och diakon och hade olika övningar och gruppsamtal. Sedan fick man vänta ett tag på omdömet. I processen ingår också individuella samtal med biskopen, omdöme från praktikhandledare och rekommendationsbrev. Det var extremt nervöst, här handlar det ju om en prövning av den yttre kallelsen.
SVENSKA KYRKAN HAR över 6 miljoner medlemmar i sina närmare 1 400 församlingar runt om i landet. Men sedan kyrkan skildes från staten vid millennieskiftet, har den successivt tappat medlemmar. De allra flesta som går ur anger skälet att de inte tror på Gud. Camilla understryker att kyrkan kan fylla en viktig funktion även för den som inte har en uttalad tro. Kyrkan har en viktig
funktion i samhället, men att vara en kyrka i tiden innebär utmaningar, konstaterar hon.
– Det är en ständigt pågående process som aldrig blir färdig. Vi som kyrka måste självklart anpassa oss, utan att för den sakens skull tappa vår kärna. Vi måste lyfta fram det som är unikt för kyrkan och se vad människor behöver idag. Det handlar inte om några ytterligare metoder för hur vi ska bli bättre eller prestera mer. Det får vi tillräckligt av. Frågan är snarare vad som händer med mig när jag inte orkar, eller inte kan prestera, resonerar Camilla.
HON SER ETT av kyrkans främsta uppdrag i att just visa människor att det finns en kraft som bär när man själv inte riktigt orkar.
– Det finns oändlig kärlek som jag får ta emot utan minsta prestation.
Camilla är en av två präster i församlingen. Utöver förberedelser och genomförandet av gudstjänsterna så träffar hon dagligen församlingsborna i olika
sammanhang. Både i glädje och sorg. Konfirmandarbetet är också ett givet inslag under veckan, där söndagens gudstjänst, som hon själv håller i varannan vecka, är
den självklara höjdpunkten för henne.
– Just att känna en familjär gemenskap med församlingen både före, under och vid fikat efteråt ger väldigt mycket.
PÅ FRÅGAN VAD hon sätter främst i sin roll kommer svaret lika självklart som snabbt.
– För mig handlar det om att förmedla människans okränkbara värde. Vi människor dömer varandra både ofta och hårt, men inför Gud är vi alla lika. Om inte ens Gud dömer oss, så varför ska vi göra det?