Orden är inte nya. Vi har hört de förut. De predikar egentligen sig själva. De bär ett eget existentiella värde. Det är ord som civilisationer, samhällen och ideologier lagt i sina fundament. Ord med ett budskap som ekar genom historiens grottor, tempel, katedraler och maktcentra.
Döm inte, så skall ni inte bli dömda.
Förklara ingen skyldig, så skall ni inte förklaras skyldiga.
Frikänn, så skall ni bli frikända.
Ge, så skall ni få.
Och ändå är just de här orden, om dom, rättvisa och förlåtelse, så svåra. Inte att tala om, men att leva efter. Så svåra att ”göra”. Det är väl för att de berör några av de svåraste aspekterna av tillvaron. Orden blottlägger vår kamp med livet. Det här är vad det handlar om. Det här brottas vi alltid med. Den kampen finns på insidan och på utsidan. Det är en kamp som definierar oss som människor och som med jämna mellanrum sätts på prov: Kan jag leva upp till mina värderingar? Kan jag vara den jag vill vara?
Döm inte, så skall ni inte bli dömda.
Förklara ingen skyldig, så skall ni inte förklaras skyldiga.
Frikänn, så skall ni bli frikända.
Ge, så skall ni få.
Dagens text är en del av det tal som kallas för Saligprisningarna. I Matteusevangeliet kallas talet för Bergspredikan eftersom Jesus tog med sig apostlar, lärjungar, och åhörare till ett berg där han höll sitt tal.
I Lukasevangeliet tar han med sig alla till en slätt. Där, på slätten, säger han det som ska bli kärnan i hans lära:
Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike.
Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta.
Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta.
Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er.
Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er.
Så som ni vill att människorna skall göra mot er, så skall ni göra mot dem.
Det är ett manifest för medkänsla. Det berättar om hur vi ska leva som kristna; hur vi ska handla och bete oss mot varandra. Det är radikala uppmaningar, vars grundton är omsorg (min omsorg om dig – din omsorg om mig). Det begär kärlek, tolerans och acceptans av oss – till och med gentemot dem som inte vill oss väl. Det är inte bara vackert och klokt. Det är tungt, och som vi ju vet, fruktansvärt svårt.
Som det är med klokskaper, visdomsord och budskap som vi vill ska gälla och vara verkningsfulla: Det är lätt att tro att det är en prestation att uppfylla, så att jag kan bli en helt igenom god människa. Men det är inte så det funkar.
Det är inte vad Jesus menade. Och det är inte heller något som Gud förväntar sig av oss att vi ska bli. Jesus ord pekar ut riktningen. Kompassnålen som pekar åt vilket håll vi ska gå: Att vilja leva så bland människor, att vi inte dömer eller förklarar någon skyldig.
Att vi vill vara barmhärtiga, frikänna och ge av det vi har.
Men vi blir aldrig ”färdiga”. Vi tappar riktningen. Därför behöver vi påminnas om den igen och igen. Och, för en stund ibland, rikta blicken mot bjälkarna vi har i våra ögon i stället för att titta på flisorna i vår broders eller systers öga.
Bjälken som sitter i vägen. Som skymmer sikten. Som hindrar mig från att se dig helt klart. Bjälken, som är mina tillkortakommanden och småaktigheter, mina brister och min oförmåga. Bjälken, som jag helst inte vill kännas vid men som likväl sitter där.
Hur har du det med din bjälke?
Vad har du svårt med, idag?
Var och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra, skriver Paulus. Och att: Var och en måste bära sin egen börda. Det är det egna och idoga arbetet, kampen vi har med oss själva.
Vi gör alla fel. Det är därför vi inte ska döma, säger Jesus. Men det handlar inte om att vara tyst eller inte agera när orättvisor begås – tvärt om. Paulus skriver att: om någon skulle ertappas med en överträdelse skall ni… … visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet…
Jesus manifest för medkänsla går inte ut på att allt är ok. Nej, det utmanar oss till att våga vända blicken mot oss själva. Allt det goda jag vill ska ske, det börjar också med mig.
Det går inte alltid, det vet vi. Alla fel som begås, det är inte alltid domar och straff och förlåtelse hjälper. Det är inte alltid vår medkänsla räcker till. Det är inte alltid vi når upprättelse.
Våra bjälkar kommer nog alltid sitta där.
Vi kan väl öva på att leva med dem?
Vi kan väl öva på att frikänna varandra, en flisa i taget.
Av: Annafia Trollbäck
Trollbäckens kyrka, 2023-07-02