Från ödemarken ropar Johannes döparen med hög röst:
BANA VÄG FÖR HERREN, gör hans stigar raka. Varje klyfta ska fyllas, varje berg och höjd skall sänkas. Krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas. Och alla människor skall se Guds frälsning.
Ute i öknen, i det torra och ofruktbara landskapet, står han och ömsom välsignar ömsom förbannar de som söker sig dit.
Öknen är en övergiven plats, men lika mycket ett tillstånd – platsen i en människa där hon är mogen för och hör Guds tilltal. I det öde landskapet, där solen gassar och dammet yr, står Johannes döparen, klädd i kamelhår med ett läderbälte om midjan och förkunnar syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop.
Han ville att människorna skulle ”vända om”, ”ändra färdriktning”, visa att de ville ändra sitt sätt att leva för att kunna återvända till Gud – som ett barn som återvänder hem, eller en vilsegången vandrare som slår in på den rätta vägen.
Han hade ingen respekt för vare sig makten eller dess auktoritära representanter. Huggormsyngel kallar han dem. Han avskriver förtur i relation till Gud på grund av härkomst. Ingen mannamån – lika för alla.
Det han säger är att: ni behöver förändra era liv, bygga ett rättvist samhälle: ge åt den som behöver, utnyttja inte människor för pengar och hota inte med våld – när ni gjort det, när den förändringen är synlig – då kan Gud komma.
Johannes visar att vi har etiska skyldigheter gentemot varandra, det är inte bara viktigt utan avgörande.
Johannes bereder vägen med de orden, med den läran.
Han går före.
Hans ord ekar genom tiden, genom andra historiska skeenden, som alla velat förändra: fylla klyftorna, sänka bergen, höja dalarna, göra branterna släta.
Var finns Johannes Döparen i dag?
Bland demonstranterna i Iran som kräver ett rättvist och jämlikt samhälle och eller bland ungdomarna som stämt svenska staten för bristande klimatpolitik eller bland mammorna som höjer rösten och inte vill skicka sina män och söner till kriget i Ukraina?
Från vilken ödemark ropar röster idag: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka?!
Johannes och Jesus är knutna till varandra sedan moderlivet. Deras mammor, Elisabet och Maria var släkt. Elisabet bekräftade Marias uppgift att föda Gud till världen, och i det ögonblicket sparkade Johannes i hennes mage, som om även han kände det.
Johannes föds först, ställer sig upp först, höjer rösten först, tar sats och går ut i öknen först. Hans roll i berättelsen är beredande, han banar vägen för Jesus. Det är en roll som krävs för att den profetiska fortsättningen ska kunna äga rum.
Johannes är radikalen. En som sysslar med subversiv verksamhet, som vill omstörta rådande ordning för att skapa rättvisa och balans i relation till Gud.
Jag tror att personer som Johannes döparen behövs.
De är nödvändiga för att någon förändring alls ska kunna bli av. De som sätter i gång rörelsen, som vågar ställa sig upp och börjar ropa. Var skulle vi vara utan dem?
Folket som gick ut till honom i öknen, och lät sig döpas, fylldes av förväntan, och de undrade om inte Johannes kunde vara Messias. Nej, det är inte Johannes som är Messias: … det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar, sa han.
Sedan kom Jesus dit.
Deras budskap bär likheter, Johannes och Jesus.
Men det finns en skillnad. Johannes menade att människan behövde förändra sitt liv och samhället först – sedan kunde Gud komma (som Messias). Jesus menade att Gud kommer först så att människan kan förändra: sitt liv… samhället… och därmed världen.
Gud behöver fylla oss med Liv så att vi får kraft och ork att åstadkomma förändring.
Vi är förenade, vi hör ihop, genom tid och rum, men också med varandra här och nu, och framåt. Det är lätt att säga, så lätt att förstå med huvudet – men inte alltid lika lätt att begripa med hela våra väsen. Ändå hänger våra liv på det: samhörigheten.
Det finns ord för det i dagens episteltext: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.
Det Paulus säger är lätt att läsa som ett politiskt påstående för jämställdhet och respekt, men det är mer teologiskt det ska läsas. Innebörden blir då att Gud har skapat varje människa till sin avbild, Gud vill vara i varje människa. Där finns en samhörighet som går på djupet, som går under och förbi våra yttre olikheter. Vi kommer alla från samma. Vi hör ihop med samma. Med Gud.
Och tänk de ögonblicken när du kan ana det och känna det – tänk vad oändligt mycket större ditt liv blir då.
Ditt liv är större.
Vi må vara förgängliga som gräset, som det står i Jesaja, förgängliga som blomman på ängen, tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång – men Gud består, Gud finns kvar.
Gud är livskraften, och den bär vi alla på.
Gud har skapat oss till sin avbild. Gud har skapat himmel och jord och allt som finns i dem. Gud är närvarande här och nu och förbinder dåtid med nutid.
Johannes ropade då. Folket gick dit. Han fick de kanske att känna den där samhörigheten, med det större, att alla var förbundna med Gud – och att det spelade roll hur de levde sina liv, också för den tid de själva inte skulle få uppleva men som skulle komma efter.
Jesus kom, då. Han öppnade upp deras ögon ytterligare, han rätade upp krökta ryggar, visade att befrielse var möjlig. Kraften i Johannes och Jesus röster i öknen, som profeterna ropat långt innan de fanns, den låg sedan kvar som en ton i luften efter att ingen av de fanns mer – tonen fördes vidare genom tiden med Andens vind. Den slutar aldrig blåsa. Den slutar aldrig ljuda. Den blåser in från öknen, från de öde platserna där vi inte tror att något kan leva.
I varje tid, överallt och när som helst, kan tonen bli till en röst, till röster, till körer som ropar:
Bered en väg för Herran!
Amen.