Om morgonen och kvällen, vid matbord, sängkanten. I vördnad, stilla, med sakta rörelser. Med böjda huvuden och korslagda fingrar. Med slutna ögon, öppna ögon. Blickar vända mot himlen eller blickar vända mot marken. I dans, snurrande, virvlande. Eller sittande, stående, vaggande fram och tillbaka. Repeterande ord om och om igen. Tillsammans, ensamma. Fritt talande eller läsande samma. Bugande, knäböjande, kastande framstupa. Ropande, mumlande, gråtande, skrattande, sjungande, i tystnad.
Bönens uttryck är många.
I psalm 212 står det: Långt bortom rymder vida, längre än solar går, högre än stjärnor tindrar den bedjandes suckar når. Hur många är det inte som vänt blicken uppåt och skickat ut sin längtan, sina önskningar, förhoppningar, ut i himlarymderna och hoppats på att det ska tas emot och uppfyllas av Gud.
Bönen kan också vara ett samtal, i vånda, förtvivlan och ilska. Där Gud bannas och förbannas. I dagens psaltarpsalm ropar författaren: Se på mig, svara mig, Herre, min Gud! Bibeln är full av tvivlande böner från människor som är osäkra på om Gud verkligen hör eller är där. Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte?
Hur ska vi kunna be till kärlekens gud, när det brutala, och mörka så ofta tycks vara starkare än det goda?
Med tvivel, i desperation, har människor bett ändå.
För att det inte funnits något annat att göra.
När ingen annan funnits att tala med.
När det tycks som att det inte spelar någon roll.
När ingen annan kunnat hjälpa, stödja eller påverka, då har bönen funnits där.
Som vi sjöng i psalm 211: Jesus kär, gå ej förbi mig. Låt mig bönhörd bli. Då åt andra nåd du skänker, gå ej mig förbi. … låt mig bönhörd bli.
Bönen, som en sista trygg utpost, när allt annat faller samman. Och jag tror att bönen då har hjälpt.
Bönen finns, som en repetitiv påminnelse, dag efter dag, kanske alltid med samma ord, om att Gud är den som bär. Att vi kan överlämna allt i Guds händer, vila tryggt och stilla i den förvissningen. Bönen kan vara en ram runt livet. Innanför kanterna finns du, finns jag, där finns dåtid, nutid, framtid, finns allt levande, skapelsen.
Bönen är ett samtal med Gud, har jag hört sägas många gånger. Jag tror att det är det Jesus försöker säga i dagens EV-text: När ni ber skall ni inte… … stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se… … Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord…
Bön är ingen uppvisning.
Bön handlar inte om prestation.
Bön handlar inte ens om ord.
Nej, bönen är mellan dig och Gud.
… när ni ber, gå då in i kammaren, stäng dörren och be till din fader som är i det fördolda.
Det vill säga, med det språk och på det sätt som är ditt.
I fortsättningen som följer på dagens text ger Jesus också en gemensam riktning för bönen. En ram som omsluter alla jordens böner. Ett gemensamt språk att använda när vi vill be tillsammans eller när vi inte vet vad eller hur vi ska be. Då finns Herrens bön.
Jesus säger: Så skall ni be…
Vår fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske,
på jorden så som i himlen.
Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Den bönen, har funnits i ungefär 2000 år. Vi ber den i nästan varje gudstjänst, innan varje nattvard. I den bönen finns du, finns jag, där finns dåtid, nutid, framtid, finns allt levande, skapelsen.
Bönen, oavsett ingång eller känslor bär på önskan om hopp. En vändning.
Vem hoppas på det han redan ser?
Frågar Paulus i dagens EP-text.
I bakgrunden finns en koppling till 1 Mosebok och om hur människan (Adam & Eva) genom sin synd fördärvat skapelsen. Det är en bild som jag i grunden inte delar med Paulus, men jag har inte kunnat släppa orden om den av människan fördärvade skapelsen. För det är ju också sant. Men inte ur det perspektivet som Paulus skrev, utan där vi står nu – 2000 år senare. För det är ju ett pågående fördärv vi håller på med. Vi lever i en skadad/fördärvad skapelse – det är ett pågående faktum.
Det känns så maktlöst, ofta. Att det är så.
För när ska det vända? När ska vi sluta fördärva?
När ska vi börja återupprätta skapelsen?
Och, vad kan jag göra? Vad kan vi göra? Långt från makt och inflytande. Vi kanske kan, eller vi kan åtminstone be.
Be om att det ouppfyllda hoppet ska uppfyllas.
Hoppas på det vi inte ser.
Vänta uthålligt.
Och be under tiden.
Låta min bön gå in i din bön, som kan bli vår bön, som kan bli en gemensam och kollektiv bön – för jorden.
Tänk om det finns en kraft där, som vi tillsammans kan sända ut. Till alla med makt, till himlarymderna. Be om att vi ska klara av att rädda den enda jord vi har,
för de liv som är nu, för allt liv som vi väl vill ska kunna fortsätta leva, också efter oss. Be för jorden.
I psalm 786, Jordens bön, som är den sista psalmen vi sjunger i dag så börjar verserna med:
Jag är er moder/Jag är er näring/Jag är ert livsrum.
Det är jorden som talar. Hon riktar sin bön mot oss. Jordens ouppfyllda hopp. Hennes uthålliga väntan.
Hennes hopp om det hon ännu inte kan se.
Jag avslutar med att läsa den sista versen:
Gud är vårt ursprung: källan till livet!
Allting är givet för kärleks skull.
Livet bör vårdas, inte förrådas.
Jag är er moder, puls av er puls.
Amen.
Av: Annafia Trollbäck
Tyresö kyrka, 2023-05-14