I drömmen såg Jakob en stege som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och gick ner för den.
Jakob, Isaks son, Abrahams barnbarn, får uppleva att verkligheten är större än det vi kan se med blotta ögat.
Han såg att det finns en förbindelselänk mellan det himmelska och det jordiska. Stegen.
Änglarna, Guds budbärare och soldater, rör sig mellan världarna. Jakob såg änglarna gå upp och gå ner för en stege som ledde från jorden ända upp till himlen.
Han såg himlens port.
Det är Jakobs dröm och upplevelse som Jesus refererar till i dagens evangelietext när han säger: … ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.
Här beskriver alltså Jesus sig själv som stegen, förbindelselänken mellan himmel och jord.
En stege manar oss att klättra och den säkrar våra steg.
Med stegens hjälp kan vi nå platser vi inte annars kunnat nå. Genom Jesus vill Gud visa att verkligheten är större än det vi kan se med våra ögon.
Varje kliv på en stege är ett fortskridande, men också en balansakt. Under varje kliv blir allt för ett ögonblick ostadigt innan båda fötterna hittat ny balans.
Jag undrar om vi befinner oss mitt i ett sådant kliv?
Allt vinglar och svajar. Var ska vi sätta ner foten?
Kommer vi återfå balansen på nästa avsats?
Kan vi låta bli att titta ner, i stället fästa blicken uppåt, för att inte få svindel.
Det är för mig sorgligt tydligt, att vi, som mänsklighet inte lever i balans. Jorden ropar, som i födslovåndor, på vår hjälp. Medan vi ”tuffar på” som vanligt, som om ingenting har hänt, som om det inte är någon fara.
Ett dagsaktuellt exempel är regeringens nedskärningar av klimatarbetet. Att göra allt och lite till för att nå klimatmålen, helst redan i förrgår, är vår enda chans.
Tiden rinner ut. Ändå är signalen till oss, medborgarna, att det inte är viktigt. Inte tillräckligt viktigt.
Så, om våra företrädare inte bryr sig, varför ska då du och jag göra det? Och om jag bryr mig. Om det spelar roll för mig. Hur ska jag förhålla mig till och hantera att klimatnöden – människans största ödesfråga – inte står högst på den politiska dagordningen?
Om Jesus är stegen. Då är det han gjorde, det han sa, det han stod för – vägen att gå. Jesus hade ett uppdrag här på jorden, och han gav det vidare till oss att fullfölja:
Att förvalta skapelsen.
Jorden är ingen egendom. Vi har inte fått den i gåva.
Vi har fått den till låns. Den korta tid vi lever här.
Uppdraget är att förvalta jorden vidare, till de som kommer efter. Just nu gör vi, som mänsklighet, ett dåligt jobb.
Vi är dåliga förvaltare. För det borde vi skämmas.
Det är svårt med skuld och skam. Men i vissa sammanhang är skam ingen dålig känsla. Vi behöver våga erkänna skammen för att resa oss på nytt och göra rätt.
Jag har predikat över episteltexten, om änglarnas kamp, flera gånger och läst den ännu fler. Men inte förrän nu, den här gången, förstod jag vilka ”bröderna” i texten är.
Det står: Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt.
”Bröderna” var kristna martyrer. Vid den tiden då Uppenbarelseboken skrevs, tidiga kristna som levde, förföljdes och dog för sin tro. Martyr betyder vittne. Martyrerna var människor som inte gav upp sin kamp för det de bevittnat och trodde på.
När jag förstod det såg jag framför mig, alla som kämpar för klimatet, som martyrer. Klimatmartyrer. De som vittnar om, berättar, forskar, protesterar, skriver, demonstrerar – för jordens överlevnad. Som vägrar ge upp.
Och att de mörka krafterna i detta, är de som förnekar, förlöjligar och aktivt motarbetar det arbetet.
Hör vi hur martyrerna ropar? Lyssnar vi?
Eller är vi så förförda av Djävulens krafter att vi inte tror att vi behöver eller kan göra något (åt det)?
Har vi gått på Djävulens knep: att allt bara handlar om oss själva. Att vårt eget liv inte märks i det stora hela.
Att det jag gör inte spelar någon roll.
Att det enda sättet att hantera vår oro, ångest och rädsla på är att vända oss bort från världen, bort från solidaritet och det gemensamma uppdraget att tillsammans förvalta jorden. Har vi, verkligen, gått på det?
I sådana fall är det dags för oss vakna upp!
Martyrerna slutar inte kämpa. De vägrar vara tysta.
De fortsätter, enträget att vittna. I mina ögon lever de upp till den förväntan Gud har på oss, som vi – alla – nu måste fatta modet att leva upp till.
Det är en kamp, för vår överlevnad. Men det är också en andlig kamp – om vilka värden som ska få råda och guida oss framåt. Det är en kamp med kosmiska dimensioner.
I den kampen behöver vi välja sida.
På vilken sida vill du stå?
Jorden är vårt enda hem.
Vi måste våga ta varandra i hand, samla oss, och säga ifrån. Så att vi vet, att när vi, som mänsklig gemenskap, sätter ner foten på nästa steg – då står vi stadigt.
Var vill du vara? Sedan, när allt är över.
Vem vill du ha varit?
Pengarna, prylarna, resorna, inläggen på sociala medier, karriärerna. Det kan inte vara det, som du kommer att minnas.
Vi är större än så. Vi rymmer mycket mer. Vår värld rymmer mer. Vi är skapade för något annat – vackrare och mer förunderligt.
Himmelens port är öppen. Och änglarna går upp och går ner över Människosonen. Verkligheten är större än det vi ser. Vi bär alla på det himmelska inom oss.
Änglarna för inte vår kamp. Men de finns här, på vår sida. De kämpar med dig. Med oss. De vill att vi ska orka.
Att vi ska vilja. Så som Gud vill. Så som Gud hoppas på att vi vill. Värna, förvalta och älska, skapelsen.
Är den inte värd att kämpa för?
Allt det här, var det till för att gå under? För att vi skulle sabba det? Och gömma oss bakom fikonlöv till skärmar, och inte vilja träda fram när Gud ropar på oss:
Var är du människa!?
Så kan det bara inte få vara…
Vägen framåt är tillsammans. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Det är en del av mänsklighetens konstitution. Jag vet att vi vet det.
Men lättjans kraft är stark.
Vi har i vårt medmänskliga DNA, en historia av människor som tillsammans rest sig. Som tillsammans vittnat och kämpat för alla människors lika värde och rätten till ett värdigt liv. Det är på den grunden vårt samhället här i Sverige vilar.
Nu gäller det också jorden.
Jorden är lika mycket värd som dig och mig och har rätt till ett värdigt liv.
Vi behöver resa oss, igen.
Om makthavarna inte gör det. Då behöver vi göra det.
Det gäller ju allt levandes överlevnad.
Tillsammans står vi på stegen.
Vi är mitt i klivet mot framtiden. Vi följs åt.
Uppdraget är inget vi kan tacka ja eller nej till.
Vare sig vi tror på oss själva eller inte:
I den här kampen kan ingen ställa sig utanför.
Det Gud säger till och lovar Jakob i hans dröm, det gäller också oss:
Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder…
… Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går. Jag kommer inte att överge dig.
Amen.