Samtliga av dagens texter rör sig mellan det fördolda och det uppenbara. Det handlar om att, ”bevittna något som aldrig anats”; om att plötsligt ”kunna se”; om vår ”begränsade kunskap” och ”gåtfulla spegelbilder”.
Vi lever i en tid som på många sätt är styrd av ögats lag. Det är med hjälp av ögat vi kan mäta, nagla fast regelbundenheter och mönster, och dra slutsatser om vad som är sant och falskt. Ofta misstror vi dessutom våra andra sinnen. Vi litar mer på ett bäst-före-datum än våra egna näsor när vi ska bedöma maten i kylskåpet, och låter febertermometerns resultat slå fast huruvida vi verkligen är sjuka, oavsett hur vi känner oss. Vi tror det när vi ser det! Liksom folket sjöng Guds lov när de såg miraklet – den blinde kan se!
Men lärjungarna verkar trots allt ha accepterat att vandra i dunkel. Av det som Jesus säger i början av dagens evangelium för att få med dem på vandringen till Jerusalem begrep de, citat ”ingenting”, slut citat. Ändå gav de sig iväg tillsammans och vandrade vid hans sida. Är det inte så som livet ser ut för det mesta, även om vi gärna vill tro att vi är rakt igenom rationella? Är det inte en ständig balansakt mellan att tro sig veta och att vandra i dunkel? Nog är det så att många med mig längtar efter att kunna navigera efter andra kompasser än det observerbara och det allseende ögat. Att vara i ovisshet men ändå våga tro.
Det får mig att tänka på ärkebiskopens ärliga svar i TV- intervjun 30 minuter som ju näst intill blivit bevingat vid det här laget. När han på frågan om hur Jesu uppståndelse gick till utbrister: ”Det vet väl inte jag.” Hur kommer det sig att det blev något som berörde så många av oss? Som snarare stärkte vår tro än tvärtom. ”Varje gång ärkebiskopen inte kan svara blir jag lugnare” kommenterade DN-skribenten Vesna Precopic. Att låta tron få vara ett mysterium.
Inte heller den blinde mannen vid vägkanten behöver se för att våga tro. Rakt ut i luften ropar han, ”Davids son, förbarma dig över mig.” Människorna försöker att få tyst på honom, tysta hans längtan, men han ropar ännu högre. Herre förbarma dig!
Och Jesus svarar, ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” Jesus talar inte om allt han kan göra eller sätter igång att tolka mannens önskan, utan ber honom att själv sätta ord på sin längtan. Frågan är central, för den visar att Jesus vill ha en direkt personlig relation. Här finns en som ropar och en annan som svarar. En som hör och som går den andra till mötes, som en person och inte som ett ting.
Och kanske är det just det. Medan ögat lätt förvandlar allt det ser till objekt, är lyssnandet kärlekens språk, som alltid vittnar om ett Du och inte ett Det. Är det inte i själva verket så att när vi vill komma i kontakt med det som är sant och riktigt då sluter vi våra ögon och lyssnar. När vi blundar ser vi klarare.
Vi står just nu inför fastan, som ju är en mycket speciell tid i den världsvida kyrkan. En tid då vi försöker skala ner på intrycken för att ge mer plats för tron i våra liv, och att låta den ta form i världen. Vi får möjlighet att rannsaka oss själva och fråga ”Vad är det jag inte ser? Varför ser jag inte det som är uppenbart?”
Jag tror inte att det som vi behöver under denna fasta är fler bilder, fler synintryck. Jag tror att vi har kommit till vägs ände med vad våra ögon kan ta in. I denna tid av sammanflätade globala kriser, har den aldrig sinande strömmen av bilder, grafer, fakta och ännu mera fakta, ännu inte gett oss kraft, tron eller modet att ta itu med förändring.
Så kanske behöver vi sluta våra ögon. Blunda. Tystna. För att kunna komma i kontakt med den där stumma vetskapen om att vi hör samman. Att vi måste höra samman, för annars förlorar vi kontakten med det djupast mänskliga hos oss.
Vi är beroende av Gud och av varandra. För mig just nu är detta mycket verkligt. För tro mig, för att kliva på det här uppdraget, som kyrkoherde, för att säga ja till kallelsen så är det helt avgörande för mig. Att veta/känna att det finns ett Vi. Ett Tillsammans. Den blinde mannen är ytterligt beroende av andras hjälp. Det är vi också. Du och jag. Blinda och behövande. Vi är inte oss själva nog. Jag är fullkomligt otillräcklig. Det är precis som det ska. Det betyder inte att vi inte duger. Det bara påminner oss om vårt beroende av varandra. Vi hör ihop. Du och jag och Gud.
Guden som också hör Ditt rop. Så om du för ett ögonblick placerar dig själv vid vägkanten. Vad är ditt rop? Din nöd, din längtan, din vilja? Och vad svarar du på Jesus fråga; Vad vill du att jag ska göra för dig?