Om jag vore humoristiskt lagd hade dagens predikan kunnat bli en bra ”stand-up”.
Jag blir full i skratt när jag läser dagens evangelietext.
Den är rolig, på gränsen till absurd.
Om jag, för ovanlighetens skull, låter texten stå för sig själv, rakt upp och ner, utan att ge den kontext och sammanhang. Då är texten en märklig dialog.
Jesus säger: En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.
Lärjungarna: Vad menar han när han säger: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’… och någon av de lägger till:
och när han säger: ’Jag går till Fadern’? Vad menar han med ’en kort tid? Vi förstår inte vad han säger.
Jag vet inte hur ni fungerar, men om någon inte förstår det jag säger (som för mig är klart och tydligt), då sänker jag rösten, pratar långsammare och tydligare, kanske med versaler i tonfallet. Jag föreställer mig att Jesus gör likadant när han upprepar det han redan sagt:
NI UNDRAR VARFÖR JAG SADE: ’EN KORT TID OCH NI SER MIG INTE LÄNGRE, ÄNNU EN KORT TID OCH NI SKALL SE MIG IGEN’?
För han har pratat, han har predikat, han har helat, han har utfört mirakel. Han har berättat för lärjungarna vem han är, var han kommer ifrån, vilket hans uppdrag är, vad som ska hända. Men nej, de förstår inte vad han menar, de förstår inte vad han säger.
Och sedan, som för att underlätta för lärjungarna, använder han en liknelse. Som han brukar. Förstår människorna inte orden så är det bra att använda bilder. Ett pedagogiskt bra grepp. Ofta använde Jesus liknelser som refererade till lärjungarnas/människornas egna liv och den miljö de levde i: den karga naturen, landsbygden, jordbruk, fiske, mat. Men jag undrar verkligen hur Jesus tänkte här, när han väljer bilden av en födande kvinna när han talar till en grupp (unga) (singel)män?
Det är en bild som inte har den mest uppenbara kopplingen till sin målgrupp. Det är väl också så, om jag inte är helt ute och cyklar, att i kulturer där åtskillnaden mellan män och kvinnor är tydlig och viktig, som när Jesus levde, så får inte män närvara vid förlossningar. Det är alltså en liknelse som förmodligen inte låg inom deras referensområde.
Så jag föreställer mig att den flög över deras huvuden. Hur skulle det Jesus sagt (En kort tid och ni ser mig inte längre, en kort tid och ni skall se mig igen) tillsammans med liknelsen om den födande kvinnan bli begriplig för lärjungarna? Den är knappt begriplig för mig, 2000 år senare, som fött tre barn!? Jag föreställer mig att lärjungarna står där med halvöppna munnar, tittar försiktigt på varandra och när Jesus tittar bort – skakar lite på sina huvuden.
Det är inte bara det att dialogen är märklig. Den har fått stå kvar (!). Med sina upprepningar och sin udda liknelse.
Bibeln som är så sparsmakad när det kommer till beskrivningar, känsloyttringar, som är så minimalistisk i sin litterära utformning – där man inte sällan behöver läsa och läsa igen och arbeta hårt och gräva ett bra tag för att tränga igenom det översta lagret – för att sedan (kanske) få syn på samtalet, människorna, ljuden, dofterna från en sedan länge svunnen tid. Men här får en i mina ögon ganska förvirrad dialog, där samma sak sägs tre gånger, stå kvar genom sekler och årtusenden, kyrkomöten och bibelöversättningar.
När jag föreställer mig scenen har jag svårt att inte se Monty Python-gänget eller Galenskaparna framför mig.
Det som fångar mig, med den här texten, är att jag blir road och vill skratta (inte åt utan med).
Skratta med evangeliet.
Det är viktigt/bra med allvar. Likaså att vara seriös.
Det är vi ofta i kyrkan. För frågor och ämnen kring livet, existensen och tron är ofta allvarliga och seriösa.
Men det är också viktigt med humor.
Vägen till livet är dagens tema.
Ur ett kristet perspektiv går Vägen till livet genom uppståndelsen. Det är det Jesus pratar om i dagens text. Att han kommer att dö och uppstå. Och att lärjungarna kommer att gå en tung tid till mötes, men att sorgen och smärtan ska vändas i glädje – när de möter Jesus som uppstånden.
Jesus död och uppståndelse är ett tydningsmönster som vi kan använda i våra liv. Händelser och erfarenheter avlöser varandra – saker dör och uppstår, vi dör och uppstår, många gånger under vår tid här på jorden. Jag, som ofta är seriös och allvarlig föreställer mig ofta den här uppståndelseprocessen i våra egna liv som så dramatisk och storslagen. Men när jag läser den här texten, som är så lustig med tröga lärjungar och Jesus som pratar obegripligt och ingen förstår någonting, och säkert blev både lärjungarna och Jesus irriterade på varandra när de stod där (var de nu stod någonstans, på en landsväg eller en gata eller på ett berg), så tänker jag att vägen till livet också går genom att skratta, det kan väl också vara en slags uppståndelse?
Det har vi väl alla varit med om (not till mig: hoppas jag), skrattet som bubblar upp inuti och inte går att stoppa. Skrattet som befriar sig från kroppen och fnissar, hickar, porlar, kluckar, frustar. Och hur det känns efteråt, när man skrattat färdigt och är som lealös i musklerna. Något har lossat och tagit sig ut. Hur levande känner man sig inte, när man fått skratta ordentligt? Vilken förlösande kraft finns det inte i skrattet? Såklart är också det ett slags uppståndelse, och en vägen till livet?
Skrattets kraft och humorn kopplat till religion och tro fick mig att tänka på boken/filmen I rosens namn (Umberto Ecco 1980). På ett benediktinkloster i medeltidens Norditalien utspelar sig denna filosofiska och religionshistoriska deckare där munkar mördas på löpande band efter att ha läst en hemlig bok. Mördaren vill inte att boken, det enda exemplaret som finns, och dess budskap ska bli känt. Den hemliga boken är ett filosofiskt verk som handlar om komedin och humorn som ett filosofiskt verktyg, inte enbart ett billigt nöje för outbildat folk. Mördaren ser skratt och skämt som djävulens redskap som i filosofers och teologers händer skulle kunna rubba och utmana stabiliteten i samhället, religionen och ”sanningen/det sanna” om Gud. Skrattet/humorn som det stora hotet. Och visst är det så, att skrattet stör det som vill vara kontrollerat och stabilt. Skrattet kan underminera och avväpna. Skrattet låter sig inte kontrolleras.
Skrattet kan vara en subversiv kraft – ett kraftfullt verktyg för frigörelse och förändring.
Jag hoppas så att de skrattade med varandra, Jesus och hans lärjungar. Att Jesus kanske sa, äsch det där var en sopig liknelse, ni ser ju helt förvirrade ut – jag tar en annan. Vad jag vet, så står det ingenstans i bibeln, att Jesus skrattar. Men, om Gud blev människa fullt ut, då måste Jesus också ha skrattat.
Vi pratar ibland om helig vrede. Men skrattet då? Kan inte det vara heligt? Evangelium betyder glatt budskap.
Om budskapet är glatt, så måste vi ju få skratta.
Det kanske inte är så farligt, att släppa på kontrollen och bara skratta åt alltihop då och då? Öppna upp för något annat, något frimodigare, mer tillåtande.
Jag tror att vi behöver det.
Amen.
Eller förresten: Om någon nu tänker ”Vad menar hon? Vi förstår inte vad hon säger!”, då hoppas jag att du vågar le åt alltihop, kanske fnissa lite på hemvägen, åt hur konstig och obegriplig en söndagspredikan kan vara ibland.
För det kan de ju verkligen vara.
AMEN.
Av: Annafia Trollbäck
Bollmoradalens kyrka 2024-04-21
