Idag är det Fastlagssöndag. Idag inleds fastan. Efter tre dagars firande, som har sitt klimax på tisdag när det är fettisdag, blir tongångarna på onsdag – då det är Askonsdagen – vemodiga och manar oss till eftertänksamhet. En fyrtio dagar lång sträcka har vi framför oss, av allvar och stillhet. Fastan är en period när vi kan fundera över hur vi lever våra liv och hur världens liv ser ut. Att fasta handlar om att avstå. Avstå från vissa saker för att ge plats för något annat. Att inte väja från det svåra i mitt liv, i andras liv, i världens liv. Som Jesus gjorde.
Det finns en rörelse i den kristna tron. Den går från liv till död till nytt liv. På ett liknande sätt som vid jul kommer nu själva ramberättelsen nära. Berättelsen om vandringen upp mot Jerusalem och det som väntar Jesus där lägger sig bredvid, eller flätar sig in i våra liv. Det finns en glipa/en på glänt dörr att kliva in i – om vi så vill, och gå vägen upp till Jerusalem tillsammans med Jesus och lärjungarna…
Karin Boye skriver:
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd
– men det är vägen, som är mödan värd.
Hur föreställer du dig vägen?
Är den rak och bred
– en motorväg i ett öde landskap?
Är det en mindre grusväg
– som böljar mellan kullar?
Är det en vindlande väg
– uppför ett berg?
Är det en stig
– knappt synlig i skogen?
Går vägen genom städer och byar?
Finns det andra människor där på vägen,
som du möter, som du passerar?
Eller går du där ensam?
Jesus går på vägen, upp mot Jerusalem.
Hur du än föreställer dig vägen, så går vi där med honom.
Nu och i fyrtio dagar framåt.
En väg att följa.
Följ mig – viskar vägen, viskar Jesus.
Du kan vara trygg med att andra
gått den här vägen före dig. Den leder dig, guidar dig, vidare.
Vägen finns också inom dig.
I kaoset, i livet, i världen runt dig kan vägen erbjuda en mening, även om du inte vet vart den leder.
Fortsätt bara att gå.
Vägen håller kursen.
Vad är det som väntar oss?
När vi lägger vår livsväg bredvid kärlekens väg
– då vet vi, vad som väntar.
Vägen upp mot Jerusalem leder till lidande och död. Och sedan, uppståndelse.
Det är inte konstigt att vara rädd. Att känna oro, bävan – som lärjungarna, och de andra som följde Jesus, gjorde. Det är inte konstigt att vilja försäkra sig om att det kommer finnas en plats för mig bredvid tronen sedan. För jag vill veta, precis som Jakob och Johannes
– att det var värt det.
Ni vet inte vad ni ber om. Säger Jesus.
Nej, det vet vi inte, men nickar ändå.
Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop jag döps med?
Kan ni stå ut med lidandet?
Acceptera det.
Möta det som väntar.
Vara i det.
Leva i det.
Om det inte finns någon ärorik belöning.
Vad ska vi då hålla oss till?
Varför ska vi då gå här, med Jesus?
Vilket är vårt mål?
Det är lätt att bli arg, att vilja vända om.
Släppa taget.
Ta en annan väg.
Svaret är inte det vi vill ha.
Våga.
Fortsätt att gå.
Våga.
Stå ut med lidandet.
Inom dig och utanför dig.
Stå ut med att se det.
Stå ut med att vara i det.
Våga tjäna.
Den som vill vara stor hos er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Våga tro på den ordningen. Så som Gud gör.
Kärlekens väg.
Mot lidandet. Mot döden. Gravens mörker.
Sedan. Uppståndelsens morgon.
Nytt liv.
Här.
I det här livet.
Det är möjligt.
Det är vad som väntar.
Ett himmelrike inom oss.
Och utanför.
Att ta hand om.
Att vårda.
Att tjäna.
Jag är vägen, sanningen och livet. Säger Jesus.
Det är dit vi är på väg.
Följ mig!
Som Karin Boye skriver:
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.