Jag skulle vilja, utifrån bland annat Hebreerbrevet, göra ett påstående:
Jesu död är en nyckel till det heliga, till människans kontakt med det heliga. Inte uppståndelsen, utan döden, att hans död på korset öppnar vägar in till det heliga.
När Jesus dog på korset berättas det att förhänget i templet, det som skilde tempelrummet från det allra heligaste där man förvarade arken, brast uppifrån och ner. Det som skilde vanliga människor från det heligaste gick sönder. Och vägen in i det heliga rummet stod öppet. En djup symbolik för att något viktigt öppnades när han dog.
Men också utifrån att det ofta är i det djupaste spektret av livet som människor kan mötas och något heligt kan ske. Det är i de djupaste känslorna som förhänget brister och jag tror att Jesu lidande och död, hans uppgivenhet när han ropar frågan till Gud: ”Varför har du övergivit mig?” visar att Gud inte viker undan för det djupaste i människors liv.
Om han inte hade dött, om han hade fortsatt hela människor, predika och göra underverk för att sedan direkt tas in i evigheten, så hade något oerhört viktigt missats. Det djupast mänskliga. Vi pratar då om död, om sorg och förlust, om erfarenheter av livet, skuld, skam, djup kärlek, förlåtelse, djup lycka. Allt som inte håller till i de övre mer ytliga skikten utan som går genom kropp och själ. Det är det som, bland annat, kan få förhänget in till det heliga att brista.
Jag vill berätta om ett sådant tillfälle som jag var med om för en tid sedan. Jag är med i en grupp som träffas för att prata om tro och liv, vi har morgonböner tillsammans och den här gången hade vi en thanksgiving-middag. Vi åt god mat, kalkon, pratade och hade det bra. I slutet av middagen gick vi ett varv där alla fick berätta om något som han/hon var tacksam för från året som gått.
Middagen nådde sitt slut och några gick. Vi blev en liten grupp kvar. Och då brast förhänget till det heliga när en person började berätta om en djup sorg och vad den sorgen gjorde med personen. Någon annan fyllde igenkännande i berättelsen om att vara utlämnad, känna smärtan, bli ilsken, känna sig ensam och hopplös, att inte vara sitt bästa när livet gör ont osv. Till slut hade vi alla delat något av det som berör oss som djupast i livet och det var som om tiden stod still. Som att ingen sen ville lämna bordet där vi satt, och vi såg på varandra med respekt, och jag vill nog säga med kärlek.
Och trots att det den gången handlade om sorg och smärta så gav samtalet glädje, hopp och kärlek. Vi kunde se på varandra med lite nya ögon, vi kunde i den stunden bära det svåra tillsammans och ge varandra hopp om att det väntar annat efter livets mörker eller ökenvandring. När förhänget till det heliga brister kan även sorgen ge glädje.
Det behövs att någon, i ett tryggt sammanhang, vågar lyfta på förlåten, vare sig det som finns där är putsat och redo för att visas upp eller bara trasigt, sårigt och smutsigt. När vi delar de djupaste mänskliga känslorna och erfarenheterna, ja då brister förhänget och det heliga kommer helt nära. Gud är helt nära.
Det går inte att planera in de här händelserna, man kan bereda mark för dem genom att skapa rum för samtal, genom att försöka bygga trygghet och tillit men sen kan vi bara vara. Låta det som händer hända. Någon gång vara den som tar sats och vågar lyfta på förlåten, på skydden, och börja dela med de andra.
Kanske låter det nu som att jag förskönar och förhärligar smärta och sorg, det är absolut inte det jag vill göra. Jag är så medveten om att det finns mörker som är så stort att vi inte orkar bära det, att det finns ondska som går bortom allt vi kan föreställa oss. Det är inte ondskan jag pratar om utan de djupa existentiella erfarenheterna av att vara människa.
Paulus skriver i Hebreerbrevet att: ”Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att han fick möta döden.”
Och jag är övertygad om att det är nyckeln som får förlåten att rämna och det heliga, att för en stund stå öppet.
Amen