Intåget i Jerusalem. När Jesus rider in i staden på en åsna. Det är en dröm om fred. Det predikade jag om på 1 advent, som hade samma evangelietext som idag,
på Palmsöndagen.
Jesus, en dröm om fred. Att det kanske var det människorna kände, när de stod på gatorna och såg Jesus rida förbi.
Att den drömmen har transporterats genom tiden/historien. Att det är en dröm vi behöver – att det finns en hoppets stråle att fästa blicken och våra liv mot. Särskilt när tiderna är svåra och mörkret omkring kryper tätare inpå.
På 1 advent är vi vända mot julen, riktningen är mot barnet som ska födas. Barnet som Guds yttre tecken och manifestation i världen.
Idag, på Palmsöndagen är vi vända mot påsken. Evangelietexten är den samma. Men riktningen och ansatsen är en annan. Den är inte vänd mot livets början utan mot dess slut. Bortanför döden väntar uppståndelsen, men vägen som leder dit är oundvikligen ångestfylld, smärtsam och skrämmande.
Idag har jag inte blicken fäst på folksamlingen, deras förväntningar och förhoppningar, Hosiannaropen.
Jag har inte blicken fäst på Jesus som en dröm om fred. Nej, idag har jag blicken fäst på människan Jesus, där han sitter på åsnan och rider genom Jerusalems gator.
Han är på väg mot döden på korset. Men det vet bara han.
Min blick är fäst mot Jesus inre kamp.
När jag tittar på målningar och ikoner av intåget i Jerusalem slås jag av att Jesus ser så stilla ut.
Lugn. Inåtvänd.
Som om han i tanken är någon annanstans.
Han tittar rakt fram. Eller snett uppåt mot himlen.
Ofta med handen formad i rättvisans gest.
På en målning ser jag honom med ansiktet dolt.
Och blicken sänkt.
När jag tittar på den målningen tänker jag att den berättar något om det som pågick i Jesus inre. För den som har blicken sänkt och ansiktet dolt är uppmärksamheten vänd inåt. Jag ser Jesus sitta på åsnan i en bubbla av tystnad, alltmedan folket runtomkring vinkar med palmblad, breder ut mantlar på vägen. Alltmedan folket ropar och sjunger.
Och jag tänker på hur det känns att vara i den bubblan. Och jag undrar om det inte är så att vi nog vet en hel del om det. Vi som sitter här idag. Vi, som precis som Jesus, lever vanliga, unika, komplicerade, mänskliga liv.
För ibland är det ju just så…
Att vi ser vägen framför oss. Klart och tydligt.
Vi vet vad vi måste göra.
Vi vet att det inte finns någon återvändo.
Att det är nu det sker.
Det stora och viktiga, som vi har förberett oss för,
och väntat på. Riktningen är utstakad.
Vi vet att det kommer att kosta.
Vi vet att det kan bli smärtsamt.
Ibland vet vi att något i våra liv måste dö för att något annat ska börja leva eller återuppstå.
Förnuftet vet att det är så här.
Förnuftet säger att det kommer bli bra,
att det är rätt väg att gå.
Förnuftet säger, att sedan, på andra sidan, då blir det bättre.
Du har övertygelsen och modet, säger förnuftet.
Men… Det känns plötsligt skrämmande.
Det känns obehagligt och svårt.
Det känns ensamt och utelämnat.
Trots allt förnuftet vet, vill vi inte längre.
Fader, låt denna bägare gå förbi mig.
Vi tvivlar.
Är vi starka nog? Ska vi våga? Kommer vi orka?
Den inre kampen.
Där känslorna och förnuftet brottas.
Det är den jag ser när jag tittar på en målning av Jesus som rider genom Jerusalem, med blicken sänkt och ansiktet dolt.
Det finns tillfällen i livet när vi alla sitter på en åsna och rider genom Jerusalem. På vägen mot korset.
Men det vet bara vi.
Så knyts Jesus liv än en gång samman med vårt.
Den inre kampen. Den är vi inte ensamma om.
Den har Jesus; Den har Gud också varit i.
Där du går. Där har han gått.
Och där går han än, bredvid dig.
Mellan Gud och människa, mellan Gud och oss,
finns ingen skiljemur.
Nu sitter han där på åsnan, blicken nedvänd, inåtvänd. Någonstans ur folkmassan bryter en röst igenom, någon frågar: ”Vem är han?”
Och kanske är det nu, som han lyfter blicken. Ser folket. Ser korset. Fattar mod.
Nu vandrar vi med honom. Profeten Jesus från Nasaret, Guds son. Han kommer att vandra med oss.
Amen.
Av: Annafia Trollbäck
Bollmoradalens kyrka, 2024-03-24
