Ordet Pingst kommer från ordet pentecoste som betyder den femtionde. Det är nu femtio dagar efter påsk. Jesus har gjort sin himmelsfärd och apostlarna har lämnats ensamma. De väntar.
Jesus har sagt: Jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni ska stanna kvar i staden tills ni blivit rustade med kraft från höjden. Han har också sagt att: Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar. De väntar.
Och sedan händer det. Ett dån från himlen, som av en stormvind, fyller hela huset. I luften ser de tungor, som av eld, som fördelar sig och stannar på var och en av dem. Därefter fylls de av helig ande. De börjar tala på andra språk. Med ord som anden ger dem.
Det är pingstundret och i det ögonblicket föds kyrkan. Det är då det kristna budskapet börjar spridas utanför den innersta kretsen och ut till människor som kom från andra platser och länder än Palestina.
I den kristna berättelsen är Pingsten början på den tid då den heliga Anden framträder och börjar verka. Jesus har lämnat jorden men efterlämnat sin ande – Guds verkande kraft/Guds osynliga närvaro. Treenigheten har nu sin form, Fader – Son – Ande.
Det här fick mig att börja fundera, över pingsten, vad den handlar om, var kan förankringen finnas, för mig personligen och på djupet. För även om det är kyrkans födelsedag så är berättelsen från Apg. med den exstatiska scenen där apostlarna börjar tala olika språk – i alla fall för mig – fjär. Jag har svårt att se den som något annat än en del av ramberättelsen. Men, det skrämmer mig lite också, hur den heliga anden framställs, som något oerhört dramatiskt, storslaget och drabbande.
Så, jag lade helt enkelt texten från apostlagärningarna åt sidan och tittade på psaltarpsalmen. Där fastande jag vid strofen: Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.
För bilden i Apostlagärningarna är så dramatisk.
Det exstatiska och hänryckta skymmer sikten för den aspekt av Gud som, för mig, är den vackraste och som är så mycket mer än att plötsligt börja tala främmande språk: Anden.
Det hebreiska och grekiska ordet för ande, RUACH / PNEUMA, betyder: ande/andetag/andedräkt/vind. Guds ande/andetag/andedräkt sveper fram över vattnet i skapelsens begynnelse, står det i 1 Mosebok. Det är Guds ande/andetag/andedräkt som blåser liv i materian – lerklumpen som blev människan. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.
Anden: Den aspekt av Gud vars kraft fyller allt levande och som bär liknande namn i många traditioner världen över.
Anden: Den aspekt av Gud som är förutsättningen för allt liv.
Anden: Det som vi alla, om något, har gemensamt.
Att vi andas. Vi andas in… Vi andas ut…
Guds andetag, att Gud andas, är förutsättningen för allt annat. Det är det första som sker när vi föds. Och det sista som sker innan vi dör.
Både ordet RUACH och PNEUMA är feminina ord.
Guds ande är alltså en feminin aspekt av Gud.
Gud är inte bara en han. Gud är lika mycket hon.
Och hon, anden, blåser liv i skapelsen.
Hon finns i dina och mina andetag.
Guds ande är andetaget. Det är en fysisk påminnelse om det levande livet, vårt levande liv, och dess förgänglighet, vårt förgänglighet. Men det är också något av det mest självklara vi gör, som vi inte tänker på, som vi tar för givet, ungefär 25 000 gånger om dagen. Andetaget, säger Sema Ekinci i en av P1s morgonandakter, är något vi välsignats med, det betyder att du är vid liv. Men, som hon också säger: vem räknar sin välsignelse 25 000 gånger?
Andas in…
Andas ut…
Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.
Gud sänder sitt andetag, då skapas liv.
Navet i skapelsens liv är andningen. In… Och ut…
Vi andas in syremolekyler och andas ut koldioxid. Växterna andas in koldioxid och andas ut syre…
Livets kretslopp bygger på andetaget. Men andetaget stannar inte vid det. Jorden själv andas, genom skogarna och haven. Sommaren och vintern är långsamma andetag som släpper ut mer respektive mindre syre. Och ser vi till universum så kan dess rörelser av expansion och kontraktion enligt forskare ses som andetag, om än mycket, mycket långsamma.
RUACH CHAVAR ELOHIM
Guds heliga andedräkt.
När vi drar in luft i våra lungor, andas vi in Gud.
Jag har hört att det hebreiska ordet för Gud, som vi läser ut som ELOHIM och som består av konsonanter på hebreiska, inte är ett personnamn för Gud. I stället är konsonanterna ljudet av in- och utandning: ELO… HIM… Gud är, Gud finns i ljudet av våra andetag.
Jesus beskriver anden som strömmar av levande vatten. Guds närvaro, Guds ande, Guds andetag som strömmar genom oss, levande – och är liv. Utan vilken vi inte kan finnas till.
Andas in…
Andas ut…
Guds Ande…
I form av:
En duva. Tungor av eld. Strömmar av levande vatten.
Guds Ande, som:
Hjälpare. Tröstare. En ledande eller exstatisk kraft.
Guds Ande, som…
Vinden. En storm. En stilla susning.
Andetaget. Andedräkten.
Vi andas in… Vi andas ut…
Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.
Av: Annafia Trollbäck
Tyresö kyrka, 2023-05-28