Pilgrimer tycker till om kyrkans skog

I en glänta halvvägs upp på Tavelsjöberget har 18 män och kvinnor slagit sig ner på klipphällar och i blåbärsris för förmiddagsfika. De packar upp äpplen, smörgås och termosar ur ryggsäckarna medan samtalen växlar mellan cykelsemestrar och fjärilsnamn.

De började gå från Tavelsjö kyrka vid 10-tiden och är del av en årlig pilgrimsvandring som pågår under tre dagar. Vissa sover över på liggunderlag i församlingsgården och hjälps åt med måltider och disk, medan andra deltar enstaka dagar.

Innan det är dags att snöra på sig kängorna för nästa etapp delar ledaren Ingela Eriksson några reflektioner kring dagens tema ”enkelhet”. Hon påminner om att det latinska ordet för pilgrim betyder främling.

– Vi är gäster på det här klotet. En pilgrim vill inte lämna några spår 
i naturen, utan lever enkelt utan att roffa åt sig, säger hon.

Plats för lek och upptäckter

Pilgrimsvandring förenar två av Ingelas stora intressen: skogen och andlig fördjupning. Sedan 15 år tillbaka leder hon regelbundet retreater, vandringsgudstjänster och pilgrimsvandringar som anställd i Hörnefors församling. Skogen har hon haft en nära relation med sedan flytten till Västerbotten i mellanstadiet. Då var skogen en plats för lek och upptäckter. Nu tar hon hundpromenader på skogsstigarna utanför husknuten i Norrbyn, plockar bär och fascineras över växtlighet av alla slag.

– Skogen är ett av mina livsrum där jag känner mig trygg och hemma. Jag vet vad alla ljud och dofter betyder.

Det vill säga skog som ”fungerar”, inte trakthyggesbruk och monokulturer där alla träd är exakt lika höga. Ingela följer debatten om dagens skogsbruk, inte minst kring Svenska kyrkan som skogsägare.

– Svenska kyrkan ska företräda ett synsätt som innebär att naturen inte bara är lite grönt fluff, utan skapad med tanken att allt levande ska samexistera, säger Ingela. Vi tror på Gud, Skaparen.

Hur ska kyrkan sköta skogen?

Samtidigt uppmärksammas kritiserade avverkningar av kyrklig skog runt om i landet. Så hur ska Sveriges femte största skogsägare egentligen bruka sin skog så hållbart som möjligt? Det har den så kallade skogsutredningen i uppdrag att utreda. 

I slutet av september kommer slutrapporten. När utredaren frågade efter synpunkter från församlingarna runt om i landet skrev Ingela genast ett svar från en grupp ideella och anställda som arrangerar årliga pilgrimsvandringar. I sitt svar utgår hon från pilgrimens sju nyckelord, där enkelhet är ett. Det innebär att ta vara på det man har, konsumera minimalt och låta resurser som skogsråvara bli långlivade produkter som binder kol i stället för engångsartiklar och energi. Hon beskriver också tystnaden i skogen som talar utan ord. Friheten för alla arter, inte bara den egna. Och skogen som ett heligt tempel där människor utforskar sin andlighet.

– Vi möter skaparen i skapelsen, i ett kyrkorum som är evigt!

Ingelas erfarenhet är att axlar och stresshormoner sjunker. Alla sinnen aktiveras och perspektiven vidgar sig i en djup skog eller på ett högt berg. Det händer också något när man vandrar med andra. Pilgrimerna delar tankar, men också praktisk hjälp. Någon har extra sockar, någon annan skavsårsplåster eller en godispåse.

– Delande är en god strategi för att uppnå enkelhet, säger Ingela och exemplifierar med sin ryggsäck som hon packat så lätt som möjligt, men med möjlighet att även kunna dela med sig av vissa saker.

Vad hoppas du utredningen leder till?

– Mod! Att Svenska kyrkan kan se sitt skogsinnehav ur fler perspektiv än som ett ekonomiskt värde. Mod att tänka 100 år framåt då vi behöver skogen som jordens lunga. Kyrkan ska leva som den lär, annars tappar vi trovärdighet. Många medlemmar får inte ihop Svenska kyrkans värderingar med bilden av en exploatör.

Ingela påpekar också att försoningsprocessen med det samiska folket kräver handling, inte minst i skogsbruket.

Det är dags för pilgrimerna att vandra vidare mot lunch med utsikt över Tavelsjöbygden. Innan de går ställer sig alla i ring och ber: ”Gud, visa oss din väg och gör oss villiga att vandra den”.  

Text: Ulrika Ljungblahd (Ur Spira nr 3 2024)