(Ur Spira nr 3 2023)
Regnet skrämmer inte motionärerna på Bräntberget. Flera löpare och stavgångare tar sig de 48 höjdmetrarna upp till toppen. Den som genomför 184 vändor på fyra månader har klarat Korpens utmaning Bränteverest och rört sig 8 849 meter – som upp till världens högsta berg Mount Everest.
Bränteverest startade första pandemisommaren. Då hakade Mariakyrkan på och började inbjuda till gemensamma vandringar på måndagar. Och så har de fortsatt. Mellan 5 och 20 personer träffas varje vecka under sommaren för att gå upp och ner. Några går ett eller två varv till toppen, andra fem–sex.
– Och jag vill alltid ta en bild, säger Carola Malmehed, och fångar vant kvällens sju bergsbestigare med mobilen.
– Där kan man se Holmön när det är klart väder, säger en av deltagarna och pekar mot horisonten.
– Och där, mellan höghuset och skorstenarna skymtar ett gulaktigt tak – det är
Mariakyrkan, berättar Myemma Nilsson.
Även om hon gått upp på toppen flera hundra gånger vill hon ändå speja ut över stan och utsikten varje gång.
När en svettig löpare kämpar sig upp över krönet konstaterar Carola att den sista branten känns som ett riktigt berg.
– Jag är inte superpratsam på vägen upp – då lyssnar jag hellre, skrattar hon. Och jag får höra de mest fantastiska livsberättelser.
Det händer något med samtalen när man samtidigt är utomhus och i rörelse, tycker både Carola och Myemma som arbetar som diakoner i kyrkan. Det är till exempel helt okej att bli tyst en stund när andhämtningen blir tyngre eller naturen erbjuder något vackert att titta på. Kvällarna kan bjuda på samtal om att förlora fotfästet, hisnande glädje, och allt däremellan. Det ger nya perspektiv. Ordet svindel associerar Anna Liljestrand till yrsel. Nya perspektiv är dock odelat positivt.
– När man får ett annat perspektiv söker man hållpunkter ganska raskt. På fjällen eller havet finns få hållpunkter, men här kan jag se det som känns hemma.
– Ja, när det blir högt och lite skrämmande behöver vi något att hålla oss i, säger Myemma.
– Det kan vara något vi gör tillsammans, säger Anna.
Tillsammans är också måndagskvällarnas nyckelord. Uppifrån höjden ser vi ner på grillringarna längst ner i backen. Där brinner en eld, redo för den som vill värma sig. I grillstugan tar Wilhelmina Schedin skydd från regnet. Medan Anna värmer ett äpple i folie bjuder Carola på limpsmörgåsar och kaffe från termos. Någon berättar barndomsminnen och en rolig historia.
– Man stannar så länge man vill, säger Myemma Nilsson, medan regnet smattrar.
Text: Ulrika Ljungblahd