(Ur Spira nr 1 2024)
Högtalarna spelar ”Visa från Utanmyra” medan fyra kvinnor i åldrarna 72–84 år sätter sig runt ett köksbord i Västerslättskyrkan. Det är tredje träffen med livsberättargruppen och den inleds som vanligt med en kort avspänningsövning. Sedan påminner ledaren Ulrika Mottmann om överenskommelsen att ge varandra utrymme att tala och att inte dela vidare vad andra berättar.
I dag är temat barndomen. Gamla fotografier och brev har hjälpt minnet på traven och Margareta Henriksson är den första som får berätta om sin uppväxt. Hon minns drömmen om att köpa en apa på djuraffären i Luleå och sina två mörkhyade dockor. Hon berättar om föräldrarna, mostern och morfar Johan, Och samtidigt finns så många frågor.
– Jag vet ju inte riktigt vad jag varit med om, utan jag måste ta reda på mer!
När Margareta pratat klart får de andra ställa frågor, men Ulrika Mottmann påminner om att alla själva väljer vad och hur mycket de vill berätta.
Så fortsätter delandet. Inga Greta Nilsson, Lena Strömberg och Gunda Martin berättar i tur och ordning om barndomen med hjälp av fotografier som varsamt skickas runt bordet. På bilderna finns systerskaran från Österbotten, en släktgård och gruppfotot från årskurs ett. Kvinnorna minns sparktåg, skolväskan som pappa sydde och många sommarbad. De minns kakelugnar, dass och husdjur. Någon har flyttat otaliga gånger och bytt skola varje år, någon annan bodde i samma hus hela uppväxten. ”Det brukar berättas om…” och ”Jag lär ha…” är återkommande uttryck.